av Josef Esberg // Artikel i Offensiv
Äntligen kan vi lyssna till ett nytt album av Iron Maiden och ett dubbelalbum dessutom. Albumet är det 17:e i ordningen och det andra dubbelalbumet.
Första låten som givit albumet sitt namn, Senjutsu, bjuder på ett av de fetare trumintron som bandets trummis Nicko McBrain har skapat sedan deras första studioalbum 1980. Bruce Dickinsons nu 63-åriga pipa håller också en strålande kvalitet, känns fläskigare i bottenregistret och fortfarande galet bra på höjden.
Nästa låt som kommer att etsa sig fast i minnet är The Writing on the Wall, som levereras med en musikvideo som andas 1980-talets Heman eller Thundercats, men med Eddie i högform. Samtidigt som texten och filmen berättar sitt tydliga språk: vart är människan på väg idag?
Som socialist hoppas jag att vi hinner rädda mänskligheten innan Eddie gör det ifrån ondskan (kapitalisterna), som suger ur både människan och planeten all energi, och, om detta får fortsätta, förintar möjligheten för oss att leva på planeten.
Days Of future Past: här sitter allt som ett smäck, såväl riff, sång, låtuppbyggnad, text och refräng. Jag sjunger med i dystopiska texten: Waiting for the judgement but the judgement never ends…
Hell On Earth ger oss ett enormt vackert intro, värt att lyssna på denna låt om och om igen. Lyssna in alla låtar för de växer efter 10 lyssningar.
Vad ger jag då detta album i betyg? Det är väldigt svårt att ge ett kallt, objektivt betyg. Här spelar så mycket in; nostalgi, uppväxt och musiksmak. Jag är dock knockad av vad denna 46-åring presterar och ger 8 rödaste stjärnor av 10.
Jag välkomnar också dessa metalhjältar med Eddie till Ullevi den 22 juli 2022, där jag givetvis kommer att stå längst fram och sjunga med i alla sånger.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.