Ny finsk kampvåg för bättre villkor

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Offensiv har tidigare i vår rapporterat om vårdstrejk i Finland. Vårdfacken hade planerat en andra del av strejken med början den 20 april. Efter hot om lagstiftning blåstes strejken av. Istället förbereds massuppsägningar. Det är en osäker taktik, men man ser inget alternativ. Nu är det inte bara hos de finska vårdanställda som missnöjet gror. Även andra offentliganställda har fått nog.

Den 3 maj inledde ca 81 000 kommunanställda en veckas strejk. Av de strejkande är över 22 000 lärare, men även andra yrkeskategorier berörs, bland annat personal inom hälsovård, fastighetsskötsel och daghem.
Avtalsförhandlingar har en tid förts för cirka 425 000 kommunanställda. När förhandlingarna strandade lades strejkvarsel för sex kommuner, däribland Helsingfors, Åbo och Tammerfors. Strejken sköts först upp, men genomfördes sedan.
En insändare i Hufvudstadsbladet den 8 april visar tydligt ilskan hos Finlands lärare. Insändarskribenten menade att det inte enbart är lönen som är problemet. Det är även arbetsbördan. Under senare år har arbetsbördan ökat utan att lönerna har gjort det. Man känner också att tiden till återhämtning har minskat.
Som svensk lärare känner jag igen en del av problemet, även om våra skolsystem inte är lika. I Sverige har många lärare gått in i väggen eftersom tiden till återhämtning är otillräcklig. Även finska lärare klagar på byråkratin inom lärararbetet. Det är något man vill minska på.

Nu är det inte bara arbetsbördan som är problemet. Lärarna vill också se en uppvärdering av lönerna. För småbarnspedagoger (förskollärare) och klasslärare är ingångslönerna så låga att det är svårt att klara sig på dem i Helsingforsområdet.
Från arbetarsidan vill man ha ett flerårigt avtal, medan arbetsgivarna är rädda att ett långt avtal skulle belasta den offentliga sektorn alltför hårt. Man har räknat ut att för att finansiera lönekraven skulle skatterna behöva höjas med 870 euro per skattebetalare och år. Det är ett sätt att skrämma allmänheten från att stödja strejkerna.

Medan arbetsgivarna oroar sig för kostnaden oroar sig arbetarsidan för möjligheten att rekrytera personal till offentliga sektorn. Med lägre löner och en stor arbetsbörda drar sig många för arbete inom stat och kommun.
Problemen liknar de svenska och lösningen verkar också vara likartad. Från arbetsgivarhåll talas det om faran med att höja skatter. Från arbetarsidan talas om faran med att inte förbättra för löntagarna. Det är en dragkamp och den vinner arbetarsidan bara genom enad kamp.