”Värsta tänkbara valresultat”, löd Wall Street Journals dom över valutgången i Italien.Resultatet av det italienska parlamentsvalet den 24-25 februari blev en kalldusch för Europas maktelit.
Komikern Beppe Grillos populistiska Femstjärnerörelse kom från ingenstans och fick 25 procent av rösterna och valdeltagandet var betydligt lägre än i valet 2008.
”Italien vänder ryggen mot politiken, överger valurnorna, och det är så man protesterar”, kommenterade en italiensk tidning.
Valet slutade i politiskt dödläge och nu väntar en kohandel för att om möjligt få till stånd en ny regering. Men mycket pekar på nyval.
Grillo har sagt att Femstjärnerörelsen inte kommer att rösta för en regering bestående av de etablerade partierna/blocken och en bred koalition av det så kallade vänster-centerblocket och Berlusconis höger-centerblock är knappast sannolik. En sådan koalition skulle bli dödsstöten för Demokratiska partiet, som leder ”center-vänsterblocket”.
En återgång till det tidigare så kallade teknokratstyret är inte heller ett troligt scenario.
Valresultatet var en reaktion mot den åtstramningspolitik som teknokratregeringen bedrev efter att den kommit till makten på ett kuppartat sätt 2011.
Försöket med en teknokratregering bestående av en samling bankirer med den före detta EU-kommissionären Mario Monti i spetsen slutade i en snabbt fördjupad politisk och ekonomisk kris. I valet var det bara dryga 10 procent som röstade på Montis ”Mittenallians”. EU-pamparnas förhoppning om att valet skulle utmynna i att Monti och ”center-vänsterblocket” kunde bilda en majoritetsregering kom helt på skam.
Grillos och Femstjärnerörelsens slogan ”Släng ut dem alla [de etablerade politikerna]!” gav uttryck för den stämning som finns. Det finns absolut inget förtroende för politikerna och de etablerade partierna. Människor känner bara avsky inför alla de politiker som skor sig på ett rakt igenom korrupt system.
Det går knappast en dag utan att media rapporterar om politiker som fastnat med hela handen i syltburken.
Grillos rörelse – han vägrar att använda ordet parti – har inget program som kan ”vända upp och ner på systemet”. Förr eller senare kommer de politiska ihåligheterna och motsägelserna i hans rörelse att avslöjas.
Det är i avsaknad av ett verkligt vänsteralternativ som Femstjärnerörelsen har kunnat vinna stöd.
Den högerkurs som Rifondazione Comunista (PRC, Partiet för kommunismens återfödelse) har slagit in på ledde till en ny valkatastrof. Den så kallade medborgarrättsrörelsen – Rivoluzione Civile – som PRC upplöst sig i vann inga parlamentsplatser och fick bara 2,2 procent av rösterna. Så sent som i valet 2006 vann PRC ensamt nära 6 procent av rösterna.
Italien behöver en ny vänster – ett socialistiskt arbetarparti med massförankring som kan samla till kamp mot de nya attacker som väntar, oavsett vem och vilka som till sist bildar regering.
Den politiska krisen är inte bara begränsad till Italien. I exempelvis Spanien ligger stödet till de två stora etablerade partierna – det regerande högerpartiet PP och socialdemokratiska PSOE – på rekordlåg nivå, i Portugal, som skakades av nya massprotester i helgen, rasar stödet till regeringen och i Grekland slåss regeringen för sin överlevnad. Möjligheterna för ett genombrott för vänstern i dessa länder – Grekland, Spanien och Portugal – har aldrig varit större. Varje tvekan och högervridning kan resultera i att möjligheterna snabbt kastas bort med ödesdigra konsekvenser som följd.
Italien under senare år är ytterligare en erinran om att vänstern gräver sin egen grav när man överger socialismen och klasskampen till förmån för inomkapitalistisk politik, koalitionssträvanden och försvinner i allianser med olika borgerliga partier eller grupperingar.
