Ny och gammal kolonialism

Av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Novellen Stöld har blivit film under regissören Elle Márjá Eira, en mörk upplevelse om den rasism som drabbar renskötare och om psykisk ohälsa bland samer. Genom frågan om renstölder får vi återigen följa Ann-Helén Laestadius berättelse om Elsa, som upplever den brutala verkligheten för renskötande samer från barnsben till vuxen ålder.

När boken kom skrev jag i Offensivs recension att jag då kunde minnas några av de fall av renstöld och djurplågeri som uppenbarligen har använts som inspiration till boken. Dessa fall kommer tillbaka när jag ser filmen som för den känslige kan ha magstarka scener som går steget längre än Laestadius målande texter. Med makabra fynd av slaktplatser, ihjälplågade renar eller nästan rituellt utplacerade slaktrester som blir än verkligare i filmatiseringen än i boken För den som har missat att läsa boken så följer grundstoryn huvudrollen Elsa, som ung flicka får se sin renkalv dödas av tjuvjägare. Därefter följer ett spår av hat och renstölder genom Elsas liv som ung kvinna. Det samiska samhället gestaltas bland annat med de mörka sidorna av interna slitningar till följd av internaliserat kolonialt våld. Och den överrepresentation av psykisk ohälsa som hos främst renskötande samer är en konsekvens av kolonialism, rasism och kapitalistisk utsugning.

Titeln pekar på hur en del av hatet och hoten behandlas av det borgerliga rättsväsendet. Eftersom renen ses som tamboskap så är dödandet av renar inte ett jaktbrott utan endast egendomsstöld. Därtill så rubriceras det i princip aldrig som hatbrott, trots att det är tydligt hur renen straffas av dem som hatar samer. Samt att utredningar läggs ner på löpande band, att polis inte dyker upp vid anmälda brott, att de renskötare/renägare som anmäler sådana brott misstros eller inte tas på allvar.

Andra fiender till renskötseln, som klimatförändringar och kolonial exploatering av naturresurser, kommer då och då upp i filmen för att ge eftertryck till den negativa synergi av allt som drabbar renskötseln.

För den som har läst boken så finns såklart ändringar för att möjliggöra en filmatisering, möjligen känns filmen en aning komprimerad och troligen hade boken med lätthet kunnat fungera som en miniserie. Men som sagt, kanske blir filmen mer grafisk i skildringen av jaktbrott/renstölder. Filmen har även fått mer inslag av action, men som bär upp dramat och gör boken rättvisa.

En intressant del är att representationen från regissör till skådespelare till största del är samer med bakgrund i renskötseln. Såklart lyfter förståelsen eller kunskaperna filmens känsla och inlevelse. Men även hur frågan om representation inom konst och kultur är en viktig del av antirasismen.

Inte bara bakgrunden till boken och filmen är verklighetsbaserad, utan även under inspelningen så fick samebyn, som bland annat ägde renkalven i början av filmen, en ren stulen och dödad på liknande sätt som filmen. Bara ännu en påminnelse om verklighetens rasism som skildras i filmen.

Helt klart sevärd och lärorik, för den oinsatte kommer berättelsen att kännas i magen. Ett viktigt steg för att sätta samisk närvaro på filmduken och att belysa verkligheten av ny och gammal kolonialism och rasism.