Jonas Sjöstedt blev vald till partiordförande på Vänsterpartiets
kongress i helgen. Innebär jublet på kongressen att Vänsterpartiet nu kommer att kliva ut ur Socialdemokraternas skugga för att verkligen delta i kampen mot högerpolitiken? Tyvärr verkar Sjöstedt snarare sikta på att partiet ska närma sig de övriga partierna. Att Jonas Sjöstedt står till höger om partiets majoritet visas bland annat av att kongressen röstade för att behålla kravet på sex timmars arbetsdag, något som Sjöstedt dagarna innan uttalat sig emot.
Kongressen valde också att inte helt slopa utträdeskravet ur EU, något som partiet varit på väg att göra de senaste 1,5 åren – under Sjöstedts överinseende. Men det är också svårt att tolka den lång krångliga text som kongressen antog som att partiet ska driva utträdeskravet. Man säger att ifall försöken att vrida EU åt vänster misslyckas så kan man framöver lyfta utträdeskravet.
Men har inte detta redan skett? Varför nämns inte det som sker i EU i just nu, där unionen under 2012 drivit igenom att välfärden slaktas i skuldsatta EU länder, vilket skapar stort lidande och ökad fattigdom? Detta borde ju istället leda till slutsatsen att EU-utträdet är mer aktuellt än någonsin.
Jonas Sjöstedt fick 179 röster på kongressen mot Rossana Dinamarca som fick 39. Nu riktar sig V på att plocka röster från besvikna s-väljare och tona ner samarbetet med S och MP, samtidigt som det fortsätter i kommuner och landsting. Behovet av kamp och massprotester mot högerpolitiken eller orättvisor av något slag nämndes inte i Sjöstedts tacktal. Den kampen kommer tyvärr inte initieras av V, ett parti som står för det behöver fortfarande byggas.
Här publicerar socialisterna.org en artikel om Vänsterpartiet ur Marxismen Idag hösten 2011.
Vart går Vänsterpartiet?
(Ur Marxismen Idag, oktober 2011)
När kapitalismen inför öppen ridå står avklädd, blottad för en värld i sina misslyckanden med att bygga ekonomisk och politisk stabilitet, skulle man kunna tro att Vänsterpartiet får en ny chans.
Valet 2010 skakade om partiet rejält. Rent röstmässigt var valet bara något sämre än 2006 (dock en minskning för tredje gången i rad) men ändå sågs resultatet som ett stort misslyckande. Vänsterpartiet hade satsat allt på att det rödgröna samarbetet skulle leda till en rödgrön regering. Man hade svalt den mest förödmjukande behandling i borgerlig media och från S-toppens maktelit och hade amputerat bort stora delar av sitt eget program. Där framme hägrade belöningen att för första gången få sitta i regering med ministerposter och krydda på med lite röda stänk här och var, men så blev det alltså inte.
Medan RS ser högerregeringens omval och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som en tillfälligt högersväng bland väljarna som enbart är möjlig i en period av näst inpå total avsaknad av klasskamp så tolkar Vänsterpartiet in att högerpolitiken grundmurats in i befolkningslagren. Därför hänger huvuden extra djup.
”Det kan inte vara så att det enda folk skall se av oss år framöver är våra funderingar kring vad vi gjort för fel. Det är sunt med sorg och självkritik. Men det borde snart sättas ett officiellt slutdatum. Ett halvår, kan inte det räcka?” skrev Flammans chefsredaktör Aron Etzler efter ett nedstämt socialistiskt forum 1 december 2010.
Lars Ohly försökte in i det sista hålla mungiporna uppe och menade att han hade krafter kvar att ge som partiordförande men skuffades till slut undan av Jonas Sjöstedts kampanjmakeri. Det mesta talar också för att det blir Sjöstedt som blir vald som ny partiledare.
Inriktningen för Vänsterpartiets ledning är nu att partiet måste växa och bli populärt. Det är inget fel med politiken det är bara förtroendet som saknas. I ett dokument som framtidskommissionen lagt som förslag till kongressen står: ”Ibland har vi varit lite rädda för att bli för populära. Vi har förknippat det med hållningslös opportunism. Men att vara populär är inte någonting dåligt. Det betyder inte att vi ska sticka upp fingret och gå varthelst vinden blåser. Istället handlar det om att ha en bättre politisk fingertoppskänsla, om att lyckas känna av strömningar i tiden och problem som människor upplever. ” Utifrån denna målsättning argumenterar b la Tobias Smedberg för en röst på Sjöstedt eftersom han är populärast, ”få politiker, i något parti, kan mäta sig med de erfarenheter Jonas Sjöstedt har av att få väljarnas förtroende i val.” (Flamman 14 september)
Sjöstedt tillhör partiets högerfalang och som ny partiordförande skulle det innebära ytterligare steg åt höger, den senaste utvecklingen i EU-frågan vittnar om det. Aldrig har den kapitalistiska klasstillhörigheten som EU vilar på lyst så stark och begränsningarna varit så påtagliga. I det läget, när till och med Anders Borg tvingats erkänna att det nu är en fördel att Sverige står utanför euron, så väljer Vänsterpartiet att sluta att kräva EU-utträde. Redan för ett år sedan gick man i uppgörelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna inför valet, utan något kongressbeslut, med på att slopa utträdeskravet. I september i år hölls en EU-konferens som kom fram till att tona ned EU-motståndet och istället jobba för en mer aktiv EU-politik. ”Vi tycker fortfarande illa om EU. Men eftersom vi nu är medlemmar arbetar vi för ett EU som är mer vänster eftersom vi respekterar folkomröstningen och att det inte finns en opinion för att lyfta utträdeskravet”, förklarade EU-parlamentariken Mikael Gustafsson i Flamman 8 september.
Att anpassa sitt program efter tillfälliga opinioner är inte mycket till partipolik. Och det är väl snarare så att EU-motståndet runt om i Europa har växt. De närmsta årens EU-utveckling blir intressant, om t ex euron faller och EU delas upp i olika delar kan detta skaka om medvetenheten även i Sverige.
Omsvängningen fick Gösta Torstensson från Folkrörelsen Nej till EU att upprört konstatera att det nu bara är Sverigedemokraterna av riksdagspartierna som kräver utträde ur EU.
Att detta sker samtidigt som Jonas Sjöstedt tar sig ton gör sveket ännu större då det som gjort Sjöstedt populär tidigare är just hans EU-motstånd.
När man ska växa är nästan vad som helst tillåtet. Vänsterpartiets tidning Flamman inte bara försvarar Miljöpartiets flirtar med Moderaterna, man beundrar dem. ”Vad vill Miljöpartiet egentligen?” skriver tidningen och refererar till MP:s utspel om att samarbete med moderaterna inte är uteslutet. ”Svaret är att Miljöpartiet vill bli större”…”Miljöpartiet har utvecklats till ett skickligt parti som Vänsterpartiet kan lära mycket av”.
På samma sätt är man entusiastisk till Socialistisk Folkepartis regeringsbildande i Danmark, trots att det bland annat baserar sig på en öppen rasistisk högerpolitik.
Framtidsdokumentet har dykt ner på en kommunal nivå eller till och med kvartersnivå. Långa stycken handlar om hur man som vänsterpartist ska vara:
”Vi ska vara de trevliga men allvarliga antirasisterna som mobiliserar alla som vill ta ställning mot rasism. Att det finns en stor bredd i det antirasistiska arbetet är en nyckelstrategi. Vi är varken glättiga eller aggressiva. Vi mässar inte utifrån ett ovanifrånperspektiv utan är grannen, arbetskamraten eller klasskompisen som tar ställning mot rasism.”
Det kan väl vara bra till viss del men när man bara stannar där känns det instängt. Inget om hur man kan skapa en landsomfattande rörelse som slår tillbaka mot högerregeringen och arbetsgivarnas offensiv, ingen strategi på hur detta ska gå till. Det sägs att partiet ska vinna större stöd i facket men det sägs inte vad man ska göra med detta stöd. Det sägs att partiet ska vara de bästa på att ge exempel på hur det är att vara sjukskriven eller arbetslös men inte hur man ska driva en rörelse som kan förbättra för arbetslösa och sjukskrivna. Framtidsdokumentet säger att Vänsterpartiet ska vara de som ordnar protester mot t ex privatiseringar av en vårdcentral eller bostadsrättsombildning, men hur ska man stoppa privatiseringarna? Det räcker ju inte bara att protestera mot dem, och även om man räddar en vårdcentral så behövs det ju ett landsomfattande vårduppror.
Att man i det här sammanhanget ändå pratar så mycket om utomparlamenteriska aktioner, eller ”göra politik” som man kallar det, är som en påminnelse till alla kommunpolitiker paradoxalt nog samtidigt som parlamentarismen dominerar partiet som aldrig förr. Verkligheten runt om i landet är att allt för ofta är Vänsterpartiet helt passiv när en lokal rörelse försöker stoppa en nedskärning eller så är det V som sitter och styr i kommunen och utgör de politiker som skär ner, mer om detta senare.
Framför allt är framtidsdokumentet dammsuget på några som helst utblickar mot omvärlden vilket gör att Vänsterpartiets perspektiv helt och hållet missar revolutionerna i Nordafrika/Mellanöstern, generalstrejkerna i Europa, ockupationsrörelserna i SydEuropa, Israel, USA, Chile och annan avgörande arbetarkamp. Vad betyder den globala kampen för arbetarkampen i Sverige? Vad betyder den för kapitalismen som system? Vad betyder det att finanskrisen nu tar sin andra vändning i budgetkrisen, att kapitalismen uppenbarligen är ett system som krisar. Att detta inte nämns, ska man tolka det som att Vänsterpartiet tycker att det inte har med deras arbete att göra? Så kan det mycket väl vara för Vänsterpartiet har en historia av att tudela sitt arbete. Från att tillhöra en stalinistisk international, där politiken i de olika kommunistpartierna styrdes efter vad som gynnade Moskva-elitens intressen, tillhör ju Vänsterpartiet sedan länge inte någon international alls. Ställningstaganden i internationella frågor plockas upp lite här och var, senast gjorde man gemensam sak med Reinfeldt och Juholt om Nato-insatsen i Libyen.
Tudelningen är tydlig även i Vänsterpartiets program, se den sammanfattande versionen på partiets hemsida. Socialism sägs vara gemensamt ägande och förvaltning av resurserna, men hur man når dit får man inte svar på. Ordet revolution är nogsamt bortraderat trots att det finns tydliga samtida massrörelser att dra liknelser till. Socialismen blir således en vacker onåbar dröm som inte har kopplingar till dagens arbete vilket i sin tur urvattnar dagens arbete. Här och nu vill V har bättre lagar för fackligt inflytande.
Att facket i sig måste revolutioneras, att det är styrt av privilegierade byråkrater blundar partiledningen helt för. V samarbetar ju med samma fackbyråkrater, så dem drar man sig för att kritisera. I själva verket är det största hindret för ökat fackligt inflytande idag inte lagarna utan att fackföreningarna hålls passiva och undviker att mobiliserar medlemmarnas styrka i kamp för höjda löner och andra förbättringar.
Politikerarvoden och privilegier är ett effektivt system för staten att hålla politikerna främjade från vanligt folks levnadsvillkor och fogliga gentemot systemet. Vänsterpartister är ingalunda immuna mot denna politiska korruption. Skattefifflet fällde Gudrun Schyman men hon är långt ifrån ensam. En av de mest smaklösa historierna är den öppna bittra striden om V:s gruppledarskapet i Luleå kommunfullmäktige för den här mandatperioden. Enligt Vänsterpartiets ombudsman i Norrbotten Bertil Bartholdssons utspel i NSD gjorde Börje Lööw ingen hemlighet i nomineringsstriden att han ville bli gruppledare främst av privatekonomiska skäl. Efter åtta år som gruppledare skulle fyra år till givit honom politikerpension.
Ett färskt exempel på dubbelmoralen är Rossana Dinamarca, partiledarkandidat för V och riksdagsman, som använt taxi och flyg när hon för statens pengar pendlat mellan hemmet i Trollhättan och riksdagen, när det finns X2000 tåg hon skulle kunnat ta. Totalt har hon rest i taxi och plan för 221 000 kronor på ett år.
Genom Vänsterpartiets process av förborgerligande har kommunpolitiker spelat en avgörande roll. Dels för alla kommunala nedskärningar man beslutat om men också för att så stor andel av partiets medlemmar varit uppslukade av fullmäktigearbetet inklusive nämnder och bolagsstyrelser mm.
Vänsterpartiet bildades 1917 då högerledningen inom Socialdemokraterna efter historiska svek och uppgörelser med klassfienden kastade ut vänsterfalangen och hela ungdomsförbundet. Dessa kom snabbt att bilda Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Runt om i landet växte denna vår ”den svenska revolutionen” som startade i Västervik. Generalstrejker och hungerupplopp gick så långt som att bilda arbetar- och soldatråd i kravet på åtta timmars arbetsdag, mat och rösträtt. Denna stolta revolutionära historia hör man sällan vänsterpartister referera till. I historie-delen på partiets hemsida nämns istället revolutionen i Ryssland i februari 1917 som störtade tsaren. Sedan hoppar man direkt till stycket om att det i mars 1919 bildades en kommunistisk international. Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland finns alltså inte heller med. Jag scrollar igenom pdf-dokumentet flera gånger för att se att jag inte missat något, men faktum kvarstår. Det är just det här som är så symptomatiskt med Vänsterpartiet. De har aldrig kunnat förklara vad som gick fel i Sovjetunionen, varför Sovjet inte blev socialistiskt och varför Vänsterpartiet ändå stödde Sovjet under många årtionden. Istället för att förklara hoppar man över. Med den metoden kommer misstag att upprepas, för man har inte lärt av misstagen.
SSV bytte namn 1921 till Sveriges Kommunistiska Parti, som ingick i den kommunistiska internationalen, Komintern (”Tredje Internationalen”). Vidare finns förstås ingen förklaring i historieskrivningen till stalinismen som kom att styra både Sovjet och Komintern mot avgrunden. ”Socialismens urartning i Sovjetunionen och hela östblocket bekräftades på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956, där delar av Stalins terrorvälde avslöjades”. Nåja, det hade varit känt i årtionden. Redan 1928 beskrev Leo Trotskij i ”Tredje Internationalen efter Lenin” bland annat hur hårt kommunistpartierna var styrda: ”‘Bolsjeviseringen’ 1924 blev en fullständig karikatyr. Man höll en revolver mot tinningen på kommunistpartiernas ledande organ och krävde att de omedelbart skulle anta en slutgiltig ståndpunkt i frågan om SUKP:s (Sovjetunionens Kommunistpartis) interna diskussioner utan att ha någon information eller ha fört någon diskussion. Och dessutom visste de på förhand att den ståndpunkt de intog avgjorde om de skulle få bli kvar i Komintern.”
Ändå är 1920- och 30-talen tack vare den gräsrotsopposition som SKP byggde inom fackföreningsrörelsen exempel verklig kamp som är möjlig när sosse-byråkratin utmanas. SKP-ledningens stalinism satte upp begränsningar och ledde till splittringar, bland annat inställningen i slutet av 1920-talet att likställa arbetare som stödde socialdemokraterna med nazister och vägra samarbete. Andra utmärkande stalinistiska drag var nationalism och stadieteorier (att anse att kamp för en dagsfråga är nog i sig och förhindra sammanlänkning till andra frågor och till att avskaffa kapitalismen).
Bland andra Centerledaren Maud Olofsson kallade i valet 2010 Vänsterpartiet för extremister, likvärdiga med Sverigedemokraterna. Redan 1998, då V hade sitt bästa resultat någonsin med 12 procent och blev tredje största parti, lanserade folkpartiet en kommunismjakt som senare i och med högeralliansen lett till kommunismhets från Institutet för Levande Historia mm. Syftet var att stoppa en radikaliseringsvåg bland unga och arbetare. 2004 satte Uppdrag Granskning igång drevet mot nytillträdda partiledaren Lars Ohly som då kallade sig kommunist. När han året därpå deklarerade i SVT att han nu skulle sluta kalla sig kommunist var det förstå en fjäder i hatten för högern och ett slag i magen på alla unga socialister. Borgare försöker idag få det till att det är Ohlys kommunist-stämpel som gjort att V gått dåligt i valen, indirekt vill de säga att kommunism (läs socialism) är ute och aldrig kan få ett masstöd. Tvärtom visade ju kappvändningen att Ohlys kommunism inte betytt något, eftersom den gick att bara ta av sig utan att det ändrade politiken. Då kan man fråga sig hur det var när hela Vänsterpartiet kallade sig kommunistiskt.
För att ta ett för Offensiv närliggande exempel. 1989 föll Berlinmuren, det var i slutet av året. Året hade börjat med en omskakning av den svenska arbetarkampen då en mäktig elevrörelse på 10000-tals elever stoppade stora nedskärningar på skolan som senare triggade igång kamp bland olika löntagargrupper. ”Offensivare” (föregångarna till Rättvisepartiet Socialisterna) var i ledningen för elevkampen inom en elevfacklig rörelse som hette Elevorganisationen, det var till stor del ett offensiv-inspirerat program och strategi som ledde till framgången. Ledningen för Elevorganisationen var tätt bunden till Kommunistisk Ungdom (numera Ung Vänster). Istället för att inspireras av kampen bestämde sig dessa ”kommunister” att utesluta några av de offensivare som varit mest drivande i elevkampen. KU uteslöt samtidigt fem offensivare. På så sätt splittrades elevrörelsen och kampen begränsades alltmedan ledarna för Elevorganisationen fick beröm från politikerna för att de visat en sådan mognad och måttfullhet. Jonas Sjöstedt spelade för övrigt en ledande roll i hetsjakten från EO-ledningen mot de socialistiska elever som organiserat elevkampen.
Hur snabbt de historiska vingslagen kan slå skulle dock snart visa sig. Till KU-kongressen där offensivarna utelöts hade representanter för Kinas kommunistiska ungdomsförbund bjudits in som hyllade gästtalare. Bara några veckor senare slaktades de fredliga demonstranterna på Himmelska Fridens torg. Året därpå bytte Vänsterpartiet namn och slopade K:et (från 1967 hade de hetat Vpk, Vänsterpartiet Kommunisterna).
För många aktiva vänsterpartister var det troligtvis en chock. Man hade sett östblocket som en stålbalk mot imperialismens krig och utsugning, och saknade analys att förstå vad som hände. Effekten blev ett urholkat självförtroende och en försvagning av vänstern globalt sätt. I Sverige var Gudrun Schyman en av ”förnyarna” som nu tog tag i rodret.
Schyman var V:s första kvinnliga partiledare och hon spelade en viss roll i att göra feminismen populär under fjärde vågen av kvinnokamp kring sekelskiftet. För ett parti som alltid styrts av män som ansett att kvinnokampen kommer i andra hand var det ett lyft. Samtidigt skedde en högervridning och feminismen frikopplades från det övriga programmet.
De få gånger Vänsterpartiet eller snarare Ung Vänster deltagit i riktig kamp har de fortsatt agerat avledare som urvattnat kampen, precis som 1989. T ex under Elever mot krig 2003 då Ung Vänster argumenterade och agerade mot skolstrejker.
Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 var Vänsterpartiets nationalism – att bara kräva Sverige ut ur EU och inte kamp mot hela EU – en orsak till att det blev två demonstrationsnätverk istället för ett. I kampen mot nazismen i Salem har Vänsterpartiet valt att bara stå ett fåtal antiraster med skyltar vilket gett utrymme för anarkistiska metoder och hemlighetsmakeri. Internationella kvinnodagen 8 mars håller V i Stockholm i järngrepp vilket har gjort demonstrationen till en partiangelägenhet för S och V. Inte ens när Rättvisepartiet Socialisternas medlemmar ledde Vägra Kallas Hora som i sin tur organiserade hundratals elever på skolorna fick vi komma in på planeringsmötet – trots att det kallas för “8 mars-kommittén”.
Under de tjugo senaste åren är exemplen på vänsterledda nedskärningar i vård, omsorg och skola oändliga. Den historiska ”saneringen av statens resurser” (läs välfärdsslakt) på 123 miljarder kronor som Göran Persson brukade skryta med stöddes till 90 procent av V som då under Schymans ledning utgjorde regeringens stödparti. När Offensiv ledde de stora elevprotesterna mot sänkningen av barn- och studiebidraget på 150 kronor 1995 och bad om Vänsterpartiets stöd i riksdagen svarade de med att föreslå att bidraget skulle sänkas med 50 kronor. I Borås i år är det V-politiker som lägger ned Norrbyskolan till de upprörda föräldrarnas förtret. Rekordnedskärningarna i vården de senaste åren är i många landsting under vänsterpartistiskt styre, så som de på Sundsvalls sjukhus 2007-08 motsvarande 500 jobb. Som oppositionsparti är regeln att V inte deltar i kampen, t ex mot nedläggningen av Jordbromalmsskolan.
Partiet har definitivt varit på väg högerut de senaste tjugo åren. Än så länge är V inte helt misskrediterat i arbetares ögon då partiet inte suttit som ansvariga i en regering. I kommuner och landsting må V sitta och styra men kan där till viss mån slippa undan folks vrede då de inte ses som ansvariga för det nyliberala ekonomiska ramverket. Å andra sidan är V inte heller det parti som arbetare sätter sitt hopp till. Eftersom partiet alltid varit så litet och vid sidan om har det inte som socialdemokraterna tidigare hade en ställningen att vara arbetarklassens parti. Den fackliga förankringen har länge varit svag.
Programmet är ett klassiskt reformistiskt program som visserligen har socialismen som mål någonstans men inget säger om vägen dit. Socialismen på pappret och det faktum att V är det enda vänsteralternativ som många känner till gör att man ändå kan dra till sig bra aktivister. I valrörelsen 2010 uppgav V att man fick flera tusen nya medlemmar. Troligtvis var detta en reaktion bland ett skikt som blev mest bestört över att Reinfeldt återvaldes och rasistpartiet Sd:s genombrott.
Utvecklingen framåt bestäms till del av de andra partierna. Efter valet var det V som sist av alla ville ge upp det rödgröna samarbetet, trots att man hade vunnit minst på det och fått ge upp mest och fastän S och MP hoppat av sa V att samarbetet skulle fortsätta. Som läget ser ut just nu kan MP och även S komma att söka allianser med högerpartier framöver. Men det är ingen tvekan om att V skulle tacka ja om någon bjöd upp. I Norge, Finland och Danmark sitter Sosialistisk Venstreparti, Vänsterförbundet och Socialistisk Folkeparti nu i regeringar. Det kommer skynda på högervridningen ytterligare. Speciellt i Finland där man låter sig ledas av moderaterna – Samlingspartiet. Skulle V hamna i regeringsställning skulle ett förborgerligande snabbt vara fulländat.
I en allvarlig kris och eller i ett kritiskt läge för klasskampen skulle delar av Vänsterpartiet kunna bryta sig ur och individer eller grupper skulle kunna delta i uppbygget av ett nytt riktigt socialistiskt arbetarparti om ett sådant projekt var på gång från andra vänsterkrafter, arbetare och ungdomar. Ju förr det sker desto bättre. Vänsterpartiet med nuvarande ledning och program kan inte leda arbetarklassen i en verklig utmaning mot kapitalet.
Elin Gauffin
