Efter valet har socialdemokratins kris snabbt fördjupats och igår visade det sig att partiet är statt i sönderfall. Socialdemokratins kris har aldrig varit så djup som nu. I väntan på ”förnyelse”, som alltid varit en omskrivning för nya högersvängar, och ny ledning har partitoppen ”ställt sina platser till förfogande”. Det är hela havet stormar, vilket betyder fortsatt S-kris och nya maktstrider inför öppen ridå.
”Ingen i
Socialdemokraternas topp sitter längre säker efter det historiska
katastrofvalet. Allra minst Mona Sahlin. Det är upplagt för en
stormig strid om makten över Sveriges största parti” (Aftonbladet
11 november). Huvuden kommer att rulla, allt medan ledande
Socialdemokrater pratar om behovet av ”förnyelse” och behovet av
”nya krafter”.
– Det är fel på
politiken, sa S-ledaren Mona Sahlin igår (10 november) som
förklaringen till partiets kris och katastrofvalet.
Enligt Sahlin
uppfattas Socialdemokratin inte längre som ett parti för de som har
jobb eller är företagare. Därför, menar hon, måste det ske en
”förnyelse” till höger om S ska återvinna löntagarnas stöd
samt etablera sig som det nya ”entreprenörspartiet”.
”S behöver gå mer mot den borgerliga mitten och söka samarbete med ett eller fler av högeralliansens partier”, hävdade den förre S-ministern Morgan Johansson häromdagen.
– Efter åtta år med borgerligt styre lär både FP och C ha förändrats. När vi är framme vid 2014 kan det bli lättare för oss att gå fram själva och eventuellt samarbeta med mittenpartierna, sa han till Sydsvenskan den 10 november samtidigt som han skyllde valnederlaget på att Tomas Östros gjort allt för stora eftergifter till Vänsterpartiet och Miljöpartier vad gäller ekonomiska politiken.
Det kan inte råda något tvivel om att förnyelse i Socialdemokratisk tappning betyder att i allt högre grad försöka ta efter högeralliansens politik.
Orsaken till Socialdemokraternas kris är den politik som partiet bedrivit sedan mitten av 1980-talet, manifesterad av 1980-talets avregleringar av kredit- och finansmarknaderna, 1990 års förslag till strejk och lönestopp och de omfattande nedskärningar och privatiseringar som S-regeringarna genomförde 1994-2002.
Den nya världsordning som uppstod efter stalinismens kollaps 1989-91 kom att förstärka högerkursen och påskynda Socialdemokratins förvandling från ett borgerligt arbetarparti – ett parti med förankring bland lågavlönade och som ses av arbetarna som ett redskap för sociala förbättringar samt arbete åt alla – till dagens rakt igenom borgliga, kapitalistiska parti med klippta eller kraftigt försvagade band till arbetarklassen.
Denna förvandling har ackompanjerats av medlemsras och att Socialdemokratin, precis som andra etablerade partier, omvandlats till en valapparat. Socialdemokratins medlemstal har mer än halverats sedan början av 1990-talet. För två år sedan menade Mona Sahlin att fortsätter denna ”[medlems]utveckling finns inte det här partiet om tio-femton år. Problemet med medlemsrekryteringen och åldersstrukturen är ett faktum. Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en hel del, sade den då 51-åriga partiledaren (TT den 3 april 2008).
Efter valet 1994 har Socialdemokratin ständigt förlorat väljarstöd. Valresultatet 2006 blev det dittills sämsta. I riksdagsvalet 2006 fick socialdemokraterna 1 942 625 röster vilket motsvarade en väljarandel på 35,0 procent. Det var 170 935 färre röster än i valet 2002 och innebar att partiet uppnådde det lägsta väljarstödet sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. Vi får gå tillbaka till vårvalet 1914 (till den dåvarande andrakammaren) för att hitta ett riksdagsvalsresultat på en lägre nivå”, skrev Socialdemokraterna i sin analys av valet 2006. Enligt den officiella S-analysen berodde katastrofvalet 2006 på att man dels förlorat mellanskikten i storstäderna och dels inte varit trovärdiga när det gällde sysselsättningen. Med det som grund togs ännu ett steg till höger och på S-kongressen hösten 2009 fastslogs att privat eller offentlig regi nu var en icke-fråga för socialdemokratin.
”Idag måste vi stå upp för medborgarnas rätt att välja, att säga att offentlig verksamhet bara ska drivas i egen regi är inte en representativ åsikt inom partiet längre”, sa Mona Sahlin på S-kongressen.
S-toppen hoppades med valkatastrofen 2006 att botten var nådd. Det fanns en stämning om att det knappast kunde bli sämre sedan Göran Persson avgått redan på valnatten om man sluppit en ledarstrid. I valet 2006 hade S varit i regeringsställning och i opposition skulle vinden vända. Trodde man. Men trots högerregeringens attacker och impopularitet, och trots ett kraftigt övertag i väljaropinionen ända fram till våren 2010 slutade årets val i ett än större bakslag. En för ett par månader sedan till synes given valseger blev istället till det historiskt sämsta val som Socialdemokraterna någonsin gjort.
”Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid. Sedan katastrofvalet 2006 minskade stödet med över 4 procentenheter – vilket betyder att var sjunde väljare flytt partiet”, noterade Aftonbladet dagen efter valet (20 september).
Valet kom ögonblickligen att accelerera och fördjupa Socialdemokratins kris. Det vara bara i avsaknad av självklara kandidater som Mona Sahlin & Co kunde sitta kvar.
Efter valet har opinionssiffrorna fortsatt att dala för Socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet, som egentligen tog slut redan på valnatten, har fått sin officiella begravning.
I hopp om att åtminstone bromsa krisutvecklingen tillsatte S-ledningen omedelbart efter valet en rad kriskommissioner med uppdrag att utreda varför Socialdemokratin gått tillbaka sedan 1990-talets mitt. Det var en manöver som bara blev ett slag i luften. Kriskommissionerna har ännu inte börjat arbeta och S-krisen har bara förvärrats. Samtidigt som allt fler S-företrädare öppet gjort klart att ”förnyelsen” måste innebära att partiet i än högre grad kopierar högeralliansens politik i allmänhet och Moderaternas i synnerhet.
De s k nya Moderaterna efter valkatastrofen 2002, med ny ledning och lite annan framtoning samt splittrande ”jobbpolitik” ses som en modell.
Det betyder till
exempel att S som redan sagt ja till 90 procent av regeringens
skattesänkningar, också snart kan vara beredd att ge upp sitt
motstånd mot RUT-avdrag, den borttagna förmögenhetsskatten och den
avgift som ersatt den gamla fastighetsskatten.
– För mycket av
skattedebatten har handlat bara om fördelningspolitik, sa Mona
Sahlin till Svenska Dagbladet den 11 november och säger samtidigt
att Socialdemokraterna uppfattades som ett ”bidragsparti”.
Med andra ord
försöker Sahlin hävda att S förlorade valet på att man talade
”för mycket” om raseringen av arbetslöshets- och
sjukförsäkringen. Det är ett dåligt försök att skriva om
nutidshistorien. De två enskilt största frågor som fick stödet
för regeringen att rasa i väljaropinionen var just försämringen
av a-kassan och den nya sämre sjukförsäkringen. Det var när S
försökte lyfta fram sjukförsäkringen i slutet av valrörelsen som
man började återta en del av det stöd man förlorat sedan
valrörelsen inleddes. Villkoren för sjuka och arbetslösa var inte
heller något som S och de rödgröna lyfte fram i valet, tvärtom sa man lika lite om de försämrade sjukförsäkringarna som man sa om
privatiseringarna. En talande tystnad.
”Förnyelsen” högerut har redan börjat med uppgörelsen om fortsatt krig i Afghanistan. Den gamla blockpolitiken bryter sönder och det ger S-toppen ursäkter för nya uppgörelser med regeringen.
I den socialdemokratiska eftervalsdebatten är det S-politiker på den yttersta högerkanten som angett tonen. Ilija Batljan, oppositionsråd (S) i Stockholms läns landsting och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse, menade till exempel i en intervju i Veckans Affärer att samarbetet med MP och V var fel från början. ”Han tycker att idén om en återinförd fastighetsskatt var direkt korkad och anser att förmögenhetsskatten är pervers” (Veckans Affärer den 14 oktober).
Själv förespråkar Batljan ett samarbete med ett eller flera av högeralliansens partier, som i hans hemkommun Nynäshamn där S länge styrt tillsammans med Folkpartiet.
Socialdemokratins kris och ledarstrid återspeglas i att LO-ledningen vill gräva ned stridsyxan, som om den någonsin var uppgrävd, och ”komma på bättre talfot med regeringen” (LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i gårdagens Dagens Industri (10 november).
Samtidigt som LO-Tidningen, vilket måste vara sanktionerat av LO-toppen, i en ledare den 5 november menar att det är dags att diskutera samarbetet mellan S och LO, eftersom ”nu sker facklig samverkan med ett 30-procentigt, sargat parti i opposition. För att verkligen påverka politiken krävs att LO talar med, och till och med samarbetar med, andra partier som sitter på makten.”
Även om de formella banden mellan S- och LO-topparna inte längre finns kvar kommer fackens kris att fortsätta så länge ledningen bedriver en borgerlig politik och underordnar sig kapitalismen.
Fackens tillbakagång och dagens S-kris är två sidor av samma mynt. Oavsett vilken väg topparna väljer väntar nya kriser och fortsatt tillbakagång.
Vad som stått klart sedan länge framstår nu än klarare – ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas och facken måste omvandlas till demokratiska och kämpande organisationer.
Arbetarrörelsen måste återuppbyggas och det kan bara göras med socialistisk politik och klasskampens idéer samt metoder.
Per Olsson
