Bara några dagar efter att ha uppmanat hela partiledningen att ställa sina platser till förfogande inför den kommande extra S-kongressen och efter ett par hastigt inkallade kri(s)möten meddelade Mona Sahlin att hon i mars avgår som partiledare och riksdagsledamot. Sahlins besked innebär att flera i S-ledningen sitter löst, bland andra partisekreteraren Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson To-mas Östros och andra som tillhört Sahlins innersta krets.I väntan på ”förnyelse”, som alltid varit en omskrivning för nya högersvängar, och en ny ledning kommer huvuden att fortsätta rulla. Det är hela havet stormar, vilket betyder fortsatt S-kris och nya maktstrider inför öppen ridå.
Mona Sahlins avgång var inte oväntad. Hon kunde bara sitta kvar efter höstens katastrofval eftersom det inte finns något givet alternativ.
Det finns det inte nu heller, men i takt med att S-krisen bara har förvärrats efter valet blev det till sist omöjligt för Sahlin att sitta kvar. Om Sah- lin inte hade avgått nu skulle hon ha tvingats att avgå vid extrakongressen.
Redan på valnatten fanns det många, även om det inte sades högt, S-politruker som ansåg att Mona Sahlin var ett förbrukat kort och att en ”förnyelse” krävde ny ledning.
Egentligen representerade Mona Sahlins tid som S-ledare bara ett inter-regnum – en mellanperiod i S-byråkraternas strävan, sedan Göran Perssons avgång 2006, att skapa de ”nya” Socialdemokraterna som med nya ansikten i toppen tar nya kliv högerut. Även det rödgröna samarbetet kan betecknas som ett interregnum – ett påtvingat mellanspel – i väntan på att blockpolitiken skulle luckras upp.
Efter valet har socialdemokratins kris snabbt fördjupats och nu är parti-et statt i sönderfall. Det finns ingen kraft eller politik som varaktigt kan vända trenden och stoppa krisförloppet. Bara tillfälligt kan Socialdemokraterna återfå en del av det väljarstöd man tappat, men partiet kommer aldrig återfå den unika ställning man tidigare haft. Partiet har förlorat både sin arbetarförankring och möjligheten att driva en inomkapitalistisk politik med socialt innehåll.
Kapitalismens långa utdragna stagnation, som inleddes i världen i mitten av 1970-talet (den svenska kapitalismen började bromsa in redan tidigare), EU-inträdet och den globala jakten mot sämsta löne-och anställningsvillkor gav inget utrymme för traditionell socialdemokratisk politik. Kapitalismens kris blev därför också socialdemokratins kris. I Sverige, där Socialdemokraterna haft en unik ställning (ända till början av 1990-talet kunde S räkna med att få cirka 40 procent av rösterna eller mer i valen), förstärktes krisen av S-regeringarnas välfärdsslakt 1994-2002. Under 2000-talet gav Socialdemokraterna inte ens en läpparnas bekännelse till det gamla S-målet om full sysselsättning.
”Det till synes ambitiösa sysselsättningsmål som S-regeringen formulerade mot slutet av nittiotalet var i själva verket inte mycket annat än en underskrift på det massarbetslöshetssamhälle som under loppet av ett drygt halvdecennium de facto accepterats av den regerande socialdemokratin. Perssons lite självgoda yttran- de om att den stigande arbetslösheten 2002-2006 enbart handlar om tillfällig brist på koncentration är direkt vilseledande och till för att dölja ett historiskt byte av grundläggande samhällsmål för den socialdemokratiska politiken”, skrev Göran Greider i boken Sanningen om Sverige och konstaterade att de etablerade partierna har blivit lika som bär. Socialdemokratins sociala nedrustning och facktopparnas fullständiga kapitulation blev de kanske tydligaste uttrycken för den nya borgerliga socialdemokratin.
”Det finns inget mer tragiskt och samtidigt motbjudande skådespel än socialdemokratins slakt på sina egna erövringar”, som Trotskij uttryckte det.
Det är fel på politiken, sa S-ledaren Mona Sahlin dagarna innan hon avgick. Enligt Sahlin uppfattades Socialdemokraterna inte längre som ett parti för dem som har jobb eller är företagare. Därför, menade hon, måste det ske en ”förnyelse” till höger om S ska återvinna löntagarnas stöd samt etablera sig som det nya ”entreprenörspartiet”.
”S behöver gå mer mot den borgerliga mitten och söka samarbete med ett eller fler av högeralliansens partier”, hävdade den förre S-ministern Morgan Johansson, som påstås vara ”vänster”, i förra veckan.
– Efter åtta år med borgerligt styre lär både FP och C ha förändrats. När vi är framme vid 2014 kan det bli lättare för oss att gå fram själva och eventuellt samarbeta med mittenpartierna, sa han till Sydsvenskan den 10 november, samtidigt som han skyllde valnederlaget på att Tomas Östros gjort alltför stora eftergifter till Vänsterpartiet och Miljöpartiet vad gäller den ekonomiska politiken (Vad Morgan Johansson åsyftade var att S och de rödgröna gick till val på ny bensinskatt, att förmögenhetsskatten skulle återinföras och högre fastighetsskatt för ett fåtal).
Det kan inte råda något tvivel om att förnyelse i socialdemokratisk tappning betyder att i allt högre grad försöka ta efter högeralliansens politik.
Orsaken till Socialdemokraternas kris är den politik som partiet har bedrivit sedan mitten av 1980-talet, manifesterad av 1980-talets avregleringar av kredit- och finansmarknaderna, 1990 års förslag till strejk och löne-stopp och de omfattande nedskärningar och privatiseringar som S-regeringarna genomförde 1994-2002.
Den nya världsordning som uppstod efter stalinismens kollaps 1989-91 kom att förstärka högerkursen och påskynda Socialdemokraternas förvandling från ett borgerligt arbetarparti – ett parti med förankring bland lågavlönade och som ses av arbetarna som ett redskap för sociala förbättringar samt arbete åt alla – till dagens rakt igenom borgliga, kapitalistiska parti med klippta eller kraftigt försvagade band till arbetarklassen.
Denna förvandling har ackompanjerats av medlemsras och att Socialdemokraterna, precis som andra etablerade partier, omvandlats till en valapparat. Socialdemokraternas medlemstal har mer än halverats sedan början av 1990-talet. För två år sedan menade Mona Sahlin att fortsätter denna ”[medlems]utveckling finns inte det här partiet kvar om tio-femton år. Problemet med medlemsrekryteringen och åldersstrukturen är ett faktum. Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en hel del”, sa den då 51-åriga partiledaren (TT den 3 april 2008).
Efter valet 1994 har Socialdemokraterna ständigt förlorat väljarstöd. Valresultatet 2006 blev det dittills sämsta. I riksdagsvalet 2006 fick Socialdemokraterna 1 942 625 röster, vilket motsvarade en väljarandel på 35,0 procent. Det var 170 935 röster färre än i valet 2002 och innebar att partiet uppnådde det lägsta väljarstödet sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. Vi får gå tillbaka till vårvalet 1914 (till den dåvarande andrakammaren) för att hitta ett riksdagsvalsresultat på en lägre nivå”, skrev Socialdemokraterna i sin analys av valet 2006. Enligt den officiella S-analysen berodde katastrofvalet 2006 på att man dels förlorat mellanskikten i storstäderna och dels inte varit trovärdiga när det gällde sysselsättningen. Med det som grund togs ännu ett steg till höger och på S-kongressen hösten 2009 fastslogs att privat eller offentlig regi nu var en icke-fråga för socialdemokratin.
”Idag måste vi stå upp för medborgarnas rätt att välja, att säga att offentlig verksamhet bara ska drivas i egen regi är inte en representativ åsikt inom partiet längre”, sa Mona Sahlin på S-kongressen.
S-toppen hoppades att botten var nådd med valkatastrofen 2006. Dessutom hade Göran Perssons avgång redan på valnatten gjort att man sluppit en ledarstrid. I valet 2006 hade S varit i regeringsställning och i opposition skulle vinden vända. Trodde man. Men trots högerregeringens attacker och impopularitet samt kapitalismens djupaste kris sedan 1930-ta- let, och trots ett kraftigt övertag i väljaropinionen ända fram till våren 2010 slutade årets val i ett än större bakslag. En för ett par månader sedan till synes given valseger blev istället till det historiskt sämsta val som Socialdemokraterna någonsin gjort. ”So-
cialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid. Sedan katastrofvalet 2006 minskade stödet med över 4 procentenheter – vilket betyder att var sjunde väljare flytt partiet”, noterade Aftonbladet dagen efter valet (den 20 september).
Resultatet av årets val kom att accelerera och fördjupa socialdemokratins kris. Det var bara i avsaknad av självklara kandidater som Mona Sahlin & Co satt kvar.
Efter valet i september har opinionssiffrorna fortsatt att dala för So-cialdemokraterna och det rödgröna samarbetet, som egentligen tog slut redan på valnatten, har fått sin officiella begravning. I den senaste Sifomätningen är Socialdemokraterna nere på en historisk bottennivå.” Jämfört med valresultatet har Socialdemokraterna en signifikant nedgång och landar nu på 28,5 procent. Det är ett av partiets sämsta resultat någonsin i en SvD/Sifo-mätning. Och då ska man veta att de allra senaste dagarnas rapportering om partiets kris och Mona Sahlins utsatta läge inte finns med under mätperioden som avslutades i torsdags” (Svenska Dagbladet den 14 november).
I hopp om att åtminstone bromsa krisutvecklingen tillsatte S-ledningen omedelbart efter valet en rad kriskommissioner med uppdrag att utreda varför Socialdemokraterna har gått tillbaka sedan 1990-talets mitt. Det var en manöver som bara blev ett slag i luften. Kriskommissionerna har ännu inte börjat arbeta och S-krisen har bara förvärrats. Detta samtidigt som allt fler S-företrädare öppet har gjort klart att ”förnyelsen” måste innebära att partiet i än högre grad kopierar högeralliansens politik i allmänhet och Moderaternas i synnerhet.
De s k nya Moderaterna efter valkatastrofen 2002, med ny ledning och lite annan framtoning samt en splittrande ”jobbpolitik” ses som en modell.
Det betyder till exempel att S som redan sagt ja till 90 procent av regeringens skattesänkningar, också snart kan vara beredda att ge upp sitt motstånd mot RUT-avdrag, den borttagna förmögenhetsskatten och högerns nya fastighetsskatt.
– För mycket av skattedebatten har handlat bara om fördelningspolitik, sa Mona Sahlin till Svenska Dagbladet den 11 november och sa sam- tidigt att Socialdemokraterna uppfattades som ett ”bidragsparti”.
Med andra ord försökte Sahlin hävda att S förlorade valet på att man talade ”för mycket” om raseringen av arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Det var ett dåligt försök att skriva om nutidshistorien. De två enskilt största frågor som fick stödet för regeringen att rasa i väljaropinionen var just försämringen av a-kassan och den nya sämre sjukförsäkringen. Det var när S försökte lyfta fram sjukförsäkringen i slutet av valrörelsen som man började återta en del av det stöd man förlo-rat sedan valrörelsen inleddes.
Villkoren för sjuka och arbetslösa var inte heller något som S och de rödgröna lyfte fram i valet, tvärtom sa man lika lite om de försämrade sjukförsäkringarna som man sa om privatiseringarna, nedskärningarna och regeringens strävan mot en låglönemarknad. En talande tystnad.
”Förnyelsen” högerut har redan börjat med uppgörelsen om fortsatt krig i Afghanistan. Den gamla blockpolitiken bryts sönder och det ger S-toppen ursäkter för nya uppgörelser med regeringen.
I den socialdemokratiska eftervalsdebatten är det S-politiker på den yttersta högerkanten som har angett to- nen. Ilija Batljan, oppositionsråd (S) i Stockholms läns landsting och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse, menade till exempel i en inter- vju i Veckans Affärer att samarbetet med MP och V var fel från början. ”Han tycker att idén om en återinförd fastighetsskatt var direkt korkad och anser att förmögenhetsskatten är pervers” (Veckans Affärer den 14 oktober).
Själv förespråkar Batljan ett samarbete med ett eller flera av högeralliansens partier, som i hans hemkom- mun Nynäshamn där S länge styrt tillsammans med Folkpartiet.
Socialdemokratins kris och ledarstrid återspeglas i att LO-ledningen vill gräva ned stridsyxan, som om den någonsin har varit uppgrävd, och ”komma på bättre talfot med regeringen” (Wanja Lundby-Wedin i Dagens Industri den 10 november).
Samtidigt som LO-Tidningen, vilket måste vara sanktionerat av LO-toppen, i en ledare den 5 november menar att det är dags att diskutera samarbetet mellan S och LO, eftersom ”nu sker facklig samverkan med ett 30-procentigt, sargat parti i opposition. För att verkligen påverka politiken krävs att LO talar med, och till och med samarbetar med, andra partier som sitter på makten.”
Även om de formella banden mellan S- och LO-topparna inte längre finns kvar kommer fackens kris att fortsätta så länge ledningen bedriver en borgerlig politik och underordnar sig kapitalismen.
Fackens tillbakagång och dagens S-kris är två sidor av samma mynt.
Oavsett vem som nu tar över efter Mona Sahlin väntar nya kriser och fortsatt tillbakagång. Vad som stått klart sedan länge framstår nu än klarare – ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas och facken måste omvandlas till demokratiska och kämpande organisationer.
Arbetarrörelsen måste återuppbyggas och det kan bara göras med sen ocialistisk politik och klasskampens idéer samt metoder.
Per Olsson
