”Ny vänster” mot Januariavtalet?

Nu ska Januariavtalet börja genomföras. Det betyder miljarder till högavlönade och militären, samtidigt som gräsrotsuppror inom vård, omsorg och skola visar var pengarna verkligen behövs.

Politiskt betyder det att regeringen och särskilt Socialdemokraterna isoleras allt mer från opinionen bland stora grupper arbetare och tjänstemän. För socialister och vänstern gäller att stödja och delta i protesterna, försöka samla till gemensamma aktionsdagar och att betona behovet av en socialistisk motpol till högerpolitiken.
”Genomförandet av de 73 punkterna kommer antagligen leda till en ny vänstervåg utanför riksdagens partier”, skriver historikern Peter Sundborg i en mycket intressant artikel på dagensarena.se.
Höstens budget blir den första från S-MP-regeringen efter Januariavtalet med C och L. Några exempel på innehållet:
• Avskaffad värnskatt för dem som tjänar över 61 000 kronor i månaden, kostar 6,1 miljarder kronor.
• Sänkta arbetsgivaravgifter för att det ska ”billigare” att anställa, över 6 miljarder. 
• ”Etableringsjobb” med lägre löner för nyanlända och unga arbetslösa.

Nu fortsätter också förberedelser för marknadshyror i nyproduktion (ska införas nästa år). Utredningen om anställningsskydd pågår, med syftet att göra det lättare och billigare att avskeda. Andra försämringar för fack och löntagare är att även företag utan kollektivavtal och bemanningsföretag ska kunna få statligt etableringsstöd.
LO och TCO har inga planer på att mobilisera till strid, trots att flera fackförbund är mycket kritiska till regeringens politik. Istället för LO och PTK hemliga förhandlingar med Svenskt Näringsliv (SN) om en egen variant av urholkad arbetsrätt. Målet för SN är ”fri uppsägningsrätt”, alltså att kunna avskeda vem de vill utan att uppge skäl.

Peter Sundborg riktar i sin artikel hård och berättigad kritik mot den vänster som finns i och omkring riksdagen, de S-märkta Reformisterna samt Vänsterpartiet. 
”Men det intressanta är inte Reformisternas program, utan dess praktik. Vad vill man göra? Hittills har man inte gjort någonting, mer än värvat medlemmar till före­ningen. Om strategin är att föra en diskussion internt och försöka förändra socialdemokratin inifrån, så kommer man att misslyckas. Socialdemokratin är inte längre ett folkrörelseparti utan ett parlamentariskt valparti.”
”I somras släppte V:s partiledning igenom inskränkningar i strejkrätten utan att ställa misstroende mot regeringen. (…) I hur många fler frågor kan Jonas Sjöstedt backa undan utan att det utbryter öppen revolt inom partiet?” 

Som en möjlig ny vänster pekar Sundborg ut ”en spirande upprorsrörelse med bland annat bensinupproret, hyresgästprotester, undersköterskeupproret, lärarmarschen, äldrevårdsupproret och förskoleupproret.” Han uppmärksammar särskilt äldrevårdsupproret i Luleå, som Offensiv rapporterat utförligt om. 
”Äldrevårdsupprorets krav är bland annat ’Totalstopp för nedskärningar’, ’Mer personal på bättre villkor’ och ’Låt personalen på golvet lägga scheman’. Lärarmarschens huvudkrav är ’Mot nedskärningar i skolan’ och ’För rimliga arbetsvillkor för lärare.’” Han nämner också hyresgästernas kamp mot utförsäljning av allmännyttan.
Sundborgs artikel har också förtjänsten att den hänvisar till internationella exempel – studentkampen i Brasilien – och historisk kamp, som när Sverige upplevde revolutionär kamp 1917-18. Den stora gräsrots­rörelse som saknas i hans uppräkning av idag är klimatkampen, som engagerar främst unga. Det finns också andra viktiga kamper, som försvaret av LSS.

Den vänster som vill spela en verklig roll kan inte begränsa sig till förhandlingar med andra partier i riksdagen eller kommunerna. Den måste delta i gräsrotskampen, organisera protester bland de stora grupper missnöjda och slitna anställda inom exempelvis äldreomsorgen.
Upproren från undersköterskor och anställda i barnomsorgen är ett friskhetstecken. Kampanjerna kommer efter initiativ från enskilda när fackförbundens ledningar inte alls agerar. Pressen underifrån tvingade sedan lärarfacken att stödja marscherna.
Upproren behöver en demokratisk organisering, mer än bara sociala medier. Krav och kampmetoder behöver diskuteras – hur kan kampen vinnas? Tydliga höjdpunkter med demonstrationer och kortare varningsstrejker blir nödvändiga.

Kampen är gemensam – hyresgäster arbetar också i vården och skolan. Framgångar för en kämpande grupp kan spridas, erfarenheterna behöver samlas. Alla dessa frågor, vilket särskilt visas av klimathotet, handlar om samhällets riktning. 
Dagens politiska kurs dikteras av banker och storföretag, regeringen och kommunledningar accepterar deras ramar och lyder. Mot detta räcker inte enskilda uppror, utan en samlad vänster- och socialistisk rörelse måste byggas upp. Det kan ske genom erfarenheterna av den kamp som redan pågår.