Nya industriavtalet blir ett lågvattenmärke

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Industrifacken och arbetsgivarna blev under helgen färdiga med avtalsförhandlingarna för nytt kollektivavtal.

Avtalsrörelsen som i våras sköts på framtiden på grund av pandemin har med industriavtalet nu tagit avstamp med ett lågt så kallat märke för övriga avtalsområden.
Det nya industriavtalet som slöts i helgen har presenterats som ett avtal som ger totalt 5,4 procent på 29 månader vilket ger 2,23 procent per år. Men eftersom arbetsgivarna inte vill ge några retroaktiva löneökningar innebär det i praktiken ett avtal på 36 månader vilket ger futtiga 1,8 procent per år.  

Att dessutom låsa fast ett avtal på tre år i ett läge fyllt av ovisshet och där regeringen vill förhandla bort trygghet för alla anställda gör utfallet ännu sämre.
När avtalsrörelsen startade på nytt var det i ett läge där det vänt uppåt för industrijättarna och flera börsbolag rapporterade kraftiga vinstökningar.

Men ändå slöt Facken inom industrin ett lågt och långt avtal. Men inte tillräckligt lågt enligt arbetsgivarorganisationen Almega (på den privat tjänstesektorn) som hävdar att avtalsnivån är ”djupt olycklig”.
Att avtalsrörelsen sköts upp tidigare i år med hänvisning till coronaläget innebar förlängda avtal på alla avtalsområden samtidigt som ekonomin rasade snabbt utför.
Självklart fanns det mer eller mindre taktiska frågor för facken att förhålla sig till. Att avtalsförhandla i stormens öga är inte lätt, dock så var vi många som varnade för en bortspolad avtalsrörelse eller låga lönehöjningar.

Nu ligger avtalsrörelsen också som en bensindunk vid elden för Svenskt Näringsliv och januariavtalet i fråga om LAS.
I LAS-frågan har Offensiv, precis som många fackligt aktiva, uttalat stöd för en 24-timmars politisk strejk mot slakten av det som finns kvar anställningsskyddet och för förbättringar av lagen till arbetarnas fördel.
Om kollektivavtal inte sluts finns ytterligare möjligheter för att strejker kan användas för att påverka förhandlingar och utredningen om förändringar i LAS, detta efter att strejkrätten kidnappades av kapitalisterna och Socialdemokraterna genom januariavtalet.

Löneökningar är kanske inte den viktigaste i årets avtalsrörelse, pandemin har visat på stora brister i samhället med avregleringar och nedskärningar vilket blivit brinnande frågor framförallt inom vård och omsorg. Även laglösheten på arbetsmarknaden är central; Kommunal driver frågan om att få bort allmän visstid och Seko driver frågan om att få bort så kallade hyvlingar.
Däremot fick industriavtalet igenom tidigare pensionsavsättningar för yngre och en låglönesatsning som innebär att alla som tjänar under 26 100 kronor ska få större del av potten.

Industriavtalet och märket till trots så måste facken nu stärka sin position gentemot kapitalet, vi kan inte buga och tacka längre.
Anställningstryggheten måste försvaras och framförallt förstärkas genom att ta bort de osäkra anställningarna som redan idag är ett stort problem.

Facken måste lyssna till medlemsbasen och sätta hårt mot hårt när vi har en regering som driver på fråga efter fråga som enbart kommer med försämringar för arbetare.■