Med 54 procent av rösterna blev Evo Morales, ledare för partiet
MAS (”Rörelsen till socialismen”) och för cocaodlarna
i Chapareregionen, den förste indianen att bli vald till president
i Bolivia. Den stora segermarginalen (den största på 50 år) är
ett bevis på motståndet mot den nyliberala politiken som
förts i landet sedan 1985.
Evo Morales seger var också grundad i den massrörelse som
fällt två presidenter, Lozada 2003 och Mesa 2005, med krav
på förstatligande av landets gas- och oljetillgångar.
Samtidigt som Evo Morales har ett stort folkligt stöd finns det
en stor tveksamhet bland de sociala rörelser som organiserar fattiga
bönder och arbetare. Dessa rörelser har lovat nya protester
om Evo Morales inte genomför verkliga förändringar.
COB (den fackliga landsorganisationen) gav den nye presidenten tre månader
att förverkliga ett verkligt förstatligande av gas- och oljesektorn,
annars kommer de att återuppta protesterna. Lärarfacket gav
regeringen två månader att genomföra en rejäl höjning
av lönerna, som idag inte är mycket högre än minimilönen.
Två viktiga strejker med krav på högre löner har
redan genomförts på sjukhusen i Santa Cruz och Potisí.
”Infria löftena”
Under valkampanjen utlovade Evo Morales en tredubbling av minimilönen,
från 480 bolivianer (ca 60 dollar) till 1 500 bolivianer (185 dollar).
Men han vill inte längre kännas vid det löftet, i stället
utannonserade han en höjning på 6 dollar! Lärarfacket är
inte heller nöjt med lönehöjningen på 7 procent,
varav hälften går bort i inflation. Lärarna tjänar
bara 600 bolivianer i månaden och höjningen räcker bara
till en halv liter mjölk om dagen.
I El Alto, den fattiga grannstaden till La Paz som varit navet för
de senaste årens massrörelser, röstade 88 procent på MAS.
Men nu har stadens radikala grannskapsrörelse (FEJUVE, som organiserar
540 grannskapsföreningar) deklarerat ett ”slut på vapenvilan” med
regeringen, enligt tidningen El Diario.
De två ministrar från El Alto som gått med i Morales
regering utan att rådfråga rörelsen har tvingats lämna
sina uppdrag i FEJUVE. Organisationen, som också kräver ett
förstatligande av gasen och oljan, diskuterar kampanjer kring frågor
som de höga elpriserna och avsaknaden av gasledningar (regeringen
lovar ansluta 35 000 hushåll till gasnätet, men behovet är
200 000).
Extrem fattigdom
Bolivia är ett Latinamerikas fattigaste länder. Samtidigt är
det ett land rikt på naturtillgångar, som under århundradena
plundrats av kolonialismen och imperialismen, med hjälp av en liten
inhemsk elit.
De senaste åren har kampen kretsat kring kontrollen om kolvätetillgångarna,
gasen och oljan. Bolivia har kontinentens näst största gasreserver
efter Venezuela, värt uppskattningsvis 100 miljarder dollar. Kampen
om dessa tillgångar ses som avgörande för att lyfta de
6 miljoner (av landets 9 miljoner invånare) fattiga ur misären.
Under de nyliberala regeringarna har de multinationella företagen
haft fritt fram att exploatera landets rikedomar. Skatten på utvinningen
sänktes från 50 till 18 procent. Det största företaget
i landet är det brasilianska Petrobrás, som kontrollerar
46 procent av landets gastillgångar. Bara Petrobrás omsättning
i landet motsvarar 18 procent av Bolivias BNP!
Evo Morales har dock gjort klart att det ”förstatligande” av
kolvätena han tänker genomföra bara kommer att vara symboliskt. ”Det
kommer inte att bli någon konfiskering eller expropriering”,
har varit det budskap som Evo Morales upprepat gång på gång
för att lugna kapitalisterna på sina besök i Spanien,
Frankrike, Argentina, Brasilien etc.
Det förstatligande han ämnar genomföra begränsar
sig till att deklarera att naturtillgångarna är landets tillhörighet,
men att utvinningen, distributionen, raffineringen och exporten fortfarande
kommer att genomföras av utländska företag – skillnaden är
att utvinningsskatten ska höjas till 50 procent.
Utvinningen av gas och olja i Bolivia kommer ändå att fortsätta
vara bland de billigaste i världen, trots skattehöjningen,
och fortsätta att ge miljardvinster åt företagen.
Bryt med kapitalismen
Utan en kontroll över landets stora industrier och naturtillgångar,
varav gas- och oljesektorn är avgörande, kommer det inte att
finnas de nödvändiga resurserna för att utrota fattigdomen.
Utan en demokratisk planering av ekonomin, där de sociala rörelserna
kommer att spela en nyckelroll i att utforma och kontrollera planen,
kommer det inte att bli någon utveckling som gynnar folkets flertal.
Evo Morales har också slutit ett avtal med Bolivias arbetsgivarförening
CEPB, med löften om att ”upprätthålla landets makroekonomiska
stabilitet och internationella förtroende”, enligt El Diario.
Han har också nyligen sagt att ”det är viktigt att göra
affärer och jag ber företagsledarna att stödja mig med
sina erfarenheter. Om den bästa vägen är med ALCA, Mercosul,
CAM, eller avtal med Kina eller USA måste vi studera utifrån
vad som ger landet fördelar”.
Evo Morales gav också redan under valrörelsen klartecken för
privatiseringen av MUTUN, som är ett av världens största
malmutvinningsprojekt. Gruvan beräknas ha 40 miljarder ton järnmalm
och 10 miljarder ton magnesium (70 procent av världens kända
reserver).
En annan viktig fråga är jordreformen. COB lyfter exempelvis
behovet att expropriera de 25 miljoner hektaren som är i händerna
på ett hundratal jordägare, som äger mer jord än
två miljoner fattiga bönder. Evo Morales linje är dock
att inte gå emot storgodsägarna, utan bara öppna för
nyodlingar.
Nya proteströrelser
Den 10 december samlades rörelserna i El Alto till ett ”Nationellt
folkligt arbetartoppmöte”. Detta mötes slutdeklaration
drog slutsatsen att de förestående valen (som ägde rum
den 18 december) var ett sätt att avleda rörelsen och inte
skulle lösa några problem. Deklarationen manade till en ”ursprungsbefolkningens
nationella församling” som ett alternativ till Morales konstituerande
församling.
Denna nationella församling kommer att mötas den 10 april.
Deklarationen tar också upp behovet av en arbetar- och bonderegering,
förstatligande av oljan och gasen utan ersättning åt
de utländska företagen, återförstatligande av de
privatiserade företagen etc.
Inom de sociala rörelserna, som COB, gruvarbetar- och lärarfacket,
FEJUVE etc, finns det en diskussion om behovet att bryta med det kapitalistiska
systemet. Men det saknas fortfarande ett tydligt organiserat politiskt
uttryck för denna rörelse som kan utmana MAS. De sociala rörelserna
behöver bygga ett eget parti, beväpnat med ett revolutionärt
program och strategi som lyckats göra en brygga mellan de dagens
konkreta kamp och behovet av ett socialistiskt alternativ.
Marcus Kollbrunner
