Nytt kallt krig gör världen till en allt farligare plats

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Som ett led i det kalla krig som under året har blivit allt mer hett och konfliktladdat anordnade USA:s president i förra veckan en global demokratikonferens (Democracy Summit), som rekord i hyckleri. 

Nära tre av fyra diktaturer i världen får stöd och vapen från USA-imperialismen, enligt tankesmedjan Centre for International Policy. Dessutom hade många av demokratins skarprättare, som Brasiliens Bolsonaro och Indiens Modi, bjudits in till Bidens möte.
Det är arbetarklassen och massorna som är demokratins försvarare. I exempelvis Bolivia var det massskampen som stoppade den högerkupp, som USA och EU stödde, och säkrade demokratin. Men Bolivias folkvalda regering var inte inbjuden till ”demokratikonferensen”.
”Det var USA:s maktintressen, inte de demokratiska värderingarna, som bestämde vem som skulle få närvara”, konstaterar den brittiska tidskriften Economist.

Bidens så kallade demokratikonferens där både statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde deltog var ännu ett uttryck för den råa maktpolitik som har följt i spåren på kapplöpningen USA-Kina som ytterst gäller vilken imperialistisk makt som ska vara det 21:a århundradets dominant. Inte en strid mellan demokrati och diktatur som Biden vill påskina. 
Det är värt att påminna om att för bara några år sedan hyllades den kinesiska kapitalismen och diktaturen av regeringar och kapitalister i Väst. År 2017 var Kinas nye kejsare Xi Jinping huvudtalare på den globala maktelitens årsmöte i Davos. Efter sitt tal beskrevs han i lyriska ordalag av exempelvis Foreign Policy ”som världens kanske främste försvarare av dagens ekonomiska ordning”.
Sedan dess har historien snabbt skrivits om och rivaliteten USA-Kina kommer att sätta sin bestämda prägel på den globala utvecklingen under många år framöver.

Eftersom varken de styrande i USA eller diktaturen i Kina anser sig ha råd att backa finns det bara ett mindre utrymme för tillfälliga eftergifter och kortare ”pauser” – men en ökad risk för en utveckling utom kontroll. Det gäller inte minst i striden om Taiwan, ön som i år kom att kallas den farligaste platsen på jorden.
Som svar på de tilltagande problemen på hemmaplan och utmaningen globalt har Xi Jinpings regim skärpt förtrycket samt blivit allt mer nationalistisk.
I regimens stadigt upptrappade nationalistiska propaganda har kravet på ”återförening” med Taiwan fått en allt större plats, och i år har Xi Jinping upprepade gånger uttalat att ”den historiska uppgiften att helt återförena moderlandet definitivt kommer att förverkligas”.
Samtidigt har Bidenadministrationen tagit flera steg bort från den ”strategiska oklarhet” – att beväpna och ”skydda” Taiwan, men utan åtagande om att gå i krig för att göra det – som tidigare har varit USA-imperialismens hållning. Vid åtminstone två tillfällen i år har Biden sagt att USA har ett åtagande att militärt försvara Taiwan. 

Den tilltagande militariseringen av den imperialistiska maktstriden osäkrar världen och kan resultera i militära sammandrabbningar. Pentagon gör ingen hemlighet av att man räknar med krig om Taiwan inom sex år (amiral Philip Davidson, befälhavare över de amerikanska styrkorna i den indo-pacifiska regionen i oktober i år).
I en tid när världen klyvs av imperialistiska maktstrider är det än viktigare att inte låta sig luras av Bidens demokratiska retorik eller falla i fällan att hysa illusioner om att det skulle finnas något ”anti-imperialistiskt” i Kinas prokapitalistiska diktatur på grund av dess rivalitet med USA.

Bakom det nya kalla kriget står det nakna maktintressen hos två imperialistiska stormakter med allierade. Det är endast arbetarklassen, inte någon av de kapitalistiska regeringarna, som kan leda en väg ut ur mänsklighetens kris. 
Eller som chinaworker (ISA i Kina) skriver: ”Avgörande är att skapa en internationalistisk enhet mellan arbetarna i Kina, Hongkong och Taiwan och arbetarna i USA, och bygga starka revolutionära partier. Vi måste motsätta oss nationalismens och chauvinismens gift.
Huvudfienden, som den tyske revolutionären Karl Liebknecht sa under första världskriget, är ”kapitalistklassen på hemmaplan.”