Nyval i spanska staten

av Izquierda Revolucionaria (CWI Spanska staten)

Pedro Sánchez (från socialdemokratiska PSOE) mandatperiod är över. En regering som bildades för åtta månader sedan efter ett misstroendevotum mot Rajoy har fällts av parlamentets nej till budgeten. Nyvalet visar den totala instabiliteten och diskrediteringen som fräter sönder 1978-regimen som etablerades efter Francos diktatur.

De tydligaste tecknen på allt detta är massrörelsen för självbestämmande och en katalansk republik, högerextremismens frammarsch (som får skjuts av ökningen av spansk nationalism och högerpartiet PP:s kris) och en social mobilisering med rötter i folkets fattigdom och växande ojämlikhet. Den mobiliseringen stannar inte av, trots alla försök från fackföreningsbyråkratin, socialdemokratin och vänsterpartiet Podemos ledning att desarmera den.

Den spanska kapitalismens kris är den materiella grunden som förklarar den omvälvande politiska utvecklingen. Och nu rasar den ekonomiska tillväxten snabbt igen efter åratal av social katastrof.

Över 9 miljoner arbetare tjänar mindre än 800 euro (8 000 kronor) per månad, och bland ungdomar under 25 år handlar det om 600 euro per månad. 90 procent av alla anställningar som tecknats i år är tillfälliga, osäkra jobb. Arbetslösheten påverkar över 3,5 miljoner människor och en ny våg av avindustrialisering lurar bakom hörnet. 

Situationen är desperat för majoriteten. Under dessa förhållanden är det inte möjligt att förvänta sig politisk stabilitet. 

De hårda slagen efter den ekonomiska krisen 2008 skapade en massiv social revolt som inte setts sedan 1970-talet: generalstrejker, massrörelser som den Gröna och Vita Vågen, så kallade värdighetsmarscher, Gamonal (en välkänd segrande strid i staden Burgos mot spekulanter), enorma studentstrejker, massmobilisering för självbestämmande och en katalansk republik, stora generalstrejker 8 mars 2018 och omfattande pensionärsdemonstrationer. 

Den växande klasskampen och vändningen åt vänster bland breda skikt av arbetare, unga och fattiga medelklassen förklarar ett antal viktiga utvecklingar: uppkomsten av Podemos, valet den 20 december 2015 som inte ledde till en regering och fick göras om den 26 juni 2016, och att den spanska borgarklassen utförde en kupp inom PSOE för att köra bort Pedro Sánchez för att få PP:s Rajoy insvuren som president. 

Det mest ironiska med denna långtgående rörelse, där socialdemokratiska baroner som Felipe Gonzáles (före detta premiärminister i Spanien 1982-1996, PSOE) och hela PRISA:s (Spaniens största mediaföretag)media var involverad, var att den misslyckades. Pedro Sánchez kom tillbaka som PSOE:s generalsekreterare och vann mot alla odds över Susana Diaz tack vara mobiliseringen av socialdemokratiska medlemmar.

Nu har situationen tagit en ny vändning. Pedro Sánchez ses dock inte av massorna som lika dålig som den tidigare PSOE-ledaren Felipe González. De attacker som högern riktat mot honom under de senaste veckorna – Sánchez har anklagats för att vara en fosterlandsförrädare och har brännmärkts som ledare för en folkfront på grund av uppgörelserna med Podemos – har dessutom gett honom mer trovärdighet bland delar av arbetarklassen än vad han förtjänar.

Även hans ställningstagande gällande Katalonien tenderar att framstå i annan dager till följd av attackerna. Trots att han stödde tillämpandet av paragraf 155 i den spanska grundlagen (som tillåter centralregeringen att upphäva Kataloniens autonomi), vilket bestämt nekar rätten till självbestämmande, och har försvarat de ökända handlingarna från åklagarna mot de fängslade pro-självständighetsledarna, betraktar högern honom som den huvudsakliga förespråkaren för separatism.

Nyvalet i april innebär en ny upptrappning av den politiska polariseringen. Dilemmat är uppenbart: antingen en regering av det reaktionära blocket bestående av PP, högerpartiet Ciudadanos och högerextrema Vox, eller en möjlig koalition mellan PSOE och Podemos med parlamentariskt stöd av katalanska och baskiska nationalister. Men det vore dumdristigt att redan nu göra en definitiv förutsägelse om vad som kommer att hända efter valet den 28 april. 

PSOE har starkt bidragit till demobiliseringen av vänsterns väljarbas, då dess politik fortsätter med nedskärningar och åtstramningar samt ogenomförda löften och acceptans av kapitalismens logik. Men det har också Podemos ledning med sin önskan om att ingå i regeringen till vilket pris som helst, där de överger att utmana systemet och den sociala mobiliseringen i en programmatisk och parlamentarisk kopia av socialdemokratin.

Men händelserna i Andalusien och framväxten av Vox har haft en enorm påverkan på medvetenheten hos miljontals arbetare och ungdomar i hela landet. Efter en trygg klassinstinkt pågår en väldigt konkret diskussion bland arbetarfamiljer: ”Kan vi tillåta högern att växa och segra i valet?”.

Svaret på denna fråga kommer att baseras på valkampanjen, i en väldigt explosiv och föränderlig miljö. Vi såg misslyckandet hos den ”patriotiska spanska” mobiliseringen i Madrid den 10 februari, där PP, Ciudadanos och Vox misslyckades i att mobilisera sin sociala bas ut på gatorna. 

Däremot var det stora demonstrationer till stöd för rätten till självbestämmande den 16 februari i Barcelona med över en halv miljon deltagare, vilket förklarar det enorma sociala trycket mot ledningarna i de katalanska partierna PDeCAT och ERC och deras röst emot budgeten. 

Det var enorma demonstrationer till stöd för offentlig sjukvård i Galicien och Teruel, pensionärsdemonstrationer i alla regioner, en stor taxi­strejk i Madrid, och den kommande historiska strejkdagen den 8 mars som kan fylla gatorna med miljontals av arbetarklassens kvinnor, ungdomar och män. Allt detta kommer visa att högern kan besegras.

För Izquierda Revolucionaria (CWI Spanska staten) kommer vi att göra allt för att besegra högern. Men vi kommer inte att ge en blank check till Pedro Sánchez eller PSOE, utan understryka idén om att enbart rösta inte är nog. Vi måste besegra högern i valet, men också högerns politik och tvinga den parlamentariska vänstern att utföra en politik som tjänar arbetares och de förtrycktas intressen. 

Vi måste fortsätta massmobiliseringarna på gatorna och bygga en stridbar vänster, med starka rötter i arbetarrörelsen och facken, bland ungdomar och studenter samt inom de sociala rörelserna, som lägger fram ett program som innebär ett uppbrott med kapitalismen – för rätten till självbestämmande och en socialistisk republik.

Det finns ingen tid att förlora. För att besegra högern i valet och på gatorna – gå med den revolutionära vänstern Izquierda Revolucionaria.