av Rob Brooke, Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer USA)
I flera år har lärare lidit av dramatisk underfinansiering. Specialpedagoger kan knappt dölja sin ilska över hur deras elever under årtionden har drabbats av nedskärningar. Hoppet är att denna strejk som startade den 21 februari kan bli en vändpunkt för offentlig utbildning i Oakland.
Tusentals i Oakland har tagit sig till strejkvaktskedjorna och håller barnen hemma från skolan. Det magnifika föräldra- och elevstödet återspeglas i att det på första strejkdagen var mindre än en procent av eleverna som gick till de drabbade skolorna. Det stödet är oemotsvarat. I strejken 1996 gick omkring 30 procent av eleverna till skolan. Idag är det en betydande skiftning till vänster i medvetenheten: strejken har piskat fram en mer omfattande ilska mot de ekonomiska bakslag som alla i Oakland känner av.
Den andra dagens strejkstormöte samlades vid skoldistriktets högkvarter för privatiseringar, det feldöpta Great Oakland (GO) Public Schools. ”GO” dök upp i Oakland för över ett årtionde sedan, finansierat av lokala och nationella miljardärer, för att förespråka charterskolor som ett steg mot privatiseringar.
Ett avgörande särdrag i deras kampanj var att göra offentlig utbildning till en dålig upplevelse för lärare, föräldrar och elever. Distriktet skulle underfinansiera skolor, föräldrar flytta sina barn från dem och in i miljardärsstödda charterskolor (privata skolor). Med alltför få elever antagna i offentliga skolor skulle skolor stängas och marknaden öppnas för nya charterskolor.
Problemet de mötte var dock motståndet från Oakland Education Association (OAE, Oaklands lärarfack). OAE-ledare har hjälpt till i att utbilda sina egna medlemmar och föräldrar som helhet om distriktets privatiseringsplaner. Charterskolor är i ökande grad igenkända för vad de verkligen är.
Lärarnas krav på en 12-procentig löneökning, mindre klasstorlekar och mer stödpersonal välkomnas av föräldrarna, men OAE:s beslut att ta med kravet om att inga skolor ska stängas har mötts av jubel [24 av Oaklands 86 skolor hotas med att läggas ner de kommande åren].
Föräldrar har fått nog av distriktets destabiliseringsförsök. Det blir mer och mer accepterat att ”räven styr hönshuset”, att distriktet ämnar förgöra den offentliga utbildningen och få sig själv att försvinna – som hände nyligen i New Orleans skoldistrikt.
Lärare har förberett sig för denna strejk i flera månader. Då lärare i Los Angeles, Denver och återigen West Virginia har tagit till gatorna och vunnit sina strider har lärare i Oakland ivrigt diskuterat frågan. Och torsdagen den 21 februari gick de ut i strejk, de flesta för första gången någonsin.
Distriktet förlorar 90 miljoner kronor om dagen för de 33-34 000 elever som inte bryter strejkvaktskedjorna. OAE:s tillvägagångssätt med massmobilisering, förklara de stora frågorna som står på spel och att ena lärare och föräldrar har haft en otrolig effekt.
Oaklands etablissemang låtsas stödja strejken eftersom det är behjälpligt politiskt, men förbereder sig för att underminera rörelsen – juridiskt och så vidare – så fort de kan komma undan med det. Men i Oakland har revolten mot miljardärsklassen börjat.
De flesta lärarstrejker i landet har varit relativt korta. Enormt folkligt stöd har skapat en politisk sårbarhet för politiker som inte vill bli sedda som anti-lärare.
1996 varade OAE:s strejk i fem veckor. En lång strejk kan inte uteslutas denna gången heller givet att så mycket står på spel för båda sidor. Samtidigt som en stark strejk kan skada distriktet ekonomiskt behöver rörelsen skaka om hela bilden av Oakland och koppla ihop den med den generella ilskan mot ojämlikheten i staden.
För närvarande diskuterar lärare i San Fransisco ett distriktsbrett ”sickout” den 28 februari [att man sjukskriver sig från jobbet]. Solidaritetsaktioner på arbetsplatser och lärares sickouts runt om Bay Area till stöd för OAE och deras krav skulle vara ett viktigt nästa steg.
Ledningen för den organiserade arbetarrörelsen, OAE, är i strålkastarljuset då de pekar på en annan riktning för Oakland. I tidigare strider mot skolnedläggningar har distriktet ställt föräldrar mot föräldrar, svart mot brun, vit mot svart. Nu skanderar eleverna i rörelsen ”Skolorna förenade, vi besegras aldrig!”. Under OAE:s ledning har antiprivatiseringsrörelsen plötsligt blivit mainstream och något som diskuteras brett och vitt.
Demokraterna i Kalifornien har lett alla attacker på offentlig utbildning i delstaten. Vi behöver ett eget parti med demokratiska gräsrotsstrukturer som kan ena kampen för arbetarnas intressen och som inte låter sig kuvas av miljardärerna.
