Offensiv 50 år: 90-talet – kamp mot rasism och fascism

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

”Högerextrema vill demonstrera i Sundsvall”. Sundsvalls Tidning den 5 april 2023. I artikeln berättas det att nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har sökt polistillstånd om att få lägga beslag på hela Stora torget för torgmöten hela dagen, kl 8-16 den 1 maj – arbetarrörelsens demonstrations- och högtidsdag. Mötets sägs ska hållas under parollen ”Bröd till arbetarna – blod från politikerna”.

Det är i år 30 år sedan en bred antirasistisk masskampanj under tre år slog tillbaka försök från högerextremistiska organisationer att etablera sig i Sundsvall. Sverigedemokraterna (SD) var det dominerande partiet. Tillsammans med en svans av lokala och inresta vit makt-skinheads, Vam (Vitt ariskt motstånd) och Riksfronten demonstrerade de med fascistiskt heilande och talkören ”Ut med packet!”.
Plötsligt blev människor med utländskt ursprung och vad rasisterna ansåg vara ”fel hudfärg” knivstuckna och misshandlade på Sundsvalls gator. Attentat mot flyktingförläggningar och brinnande kors i bostadsområden blev vardagsnyheter.
På skolorna började vit maktmusik spelas och en del elever deklarerade sig nu öppet som rasister och klädde sig i den tidens rasistuniform: Bomberjacka märkt med svensk flagga och svarta stålhättade Doc Martenskängor på fötterna. Majoriteten av ungdomarna tog avstånd eller blev rädda, men framför allt visste de inte vad de kunde göra.

Det blev vi ”offensivare” som tog initiativen, organiserade och drev den antirasistiska kampanjen med såväl namnlistor som politiska argument i klassrum och på gator och torg i Sundsvall. Men framför allt mötte vi envist rasisternas demonstrationer med egna demonstrationer och motdemonstrationer. ”Inga fascister på våra gator” överröstade rasisterna så fort de försökte manifestera sin styrka.
Ungdomarna blev nu medvetna om att de inte var ensamma om att vilja säga ifrån. De upplevde själva sin kollektiva styrka när de antirasistiska demonstrationerna samlade hundratals och vid ett tillfälle tusental, mångdubbelt fler än de på ytan tuffa rasisterna.
Förlamningen släppte, stämningen på skolorna förändrades och de som ville lära sig mer och bli aktiva blev medlemmar i dåvarande Arbetarförbundet Offensiv (AFO) och/eller Elevkampajen/URE (Ungdom mot rasism i Europa). Det var unga och vuxna, svenskar, invandrare och flyktingar i en bred antirasistisk politisk kampanj med arbetarklasskrav ledda av offensivare och medlemmar i URE som efter 3 års kamp och 15 demonstrationer bröt nacken av den rasistiska hydran då.
Det rasistiska våldet hade också vuxit i övriga Europa, speciellt i Tyskland. Där hade flyktingar mördats i mordbränder. Internationella URE, Youth Against Racism (YRE) som hade bildats av medlemmar i CWI, idag ISA, såg därför behovet av att organisera en antirasistisk massdemonstration i Bryssel.
Den 24 oktober 1992 genomförde en jättedemonstration i Bryssel under parollen ”Jobb – inte rasism”. Över 40 000 deltog i demonstrationen. ​​Från Sverige deltog ett hundratal som åkte i två bussar organiserade av Offensiv.

Vår antirasistiska kamp fick stöd från vanligt folk. I Sundsvall samlade vi in 14 000 namn på stan och utanför affärer. Många som skrev på ville stödja kampanjen med en tjuga eller två. Massflygblad och affischer skulle tryckas och betalas, liksom tillstånd för de många torgmötena och demonstrationerna.
Från de etablerade partierna i kommunen – vars rekommendation var att ”vända ryggen” till fascisterna – fick vi inte en krona till stöd, utan tvärtom motarbetades vi med smutskastning om att våra motdemonstrationer skulle ha varit våldsamma, utan att kunna ge ett enda exempel på detta. Däremot gav de lokala politikerna 90 000 kronor till sina ungdomsförbund i hopp om att de skulle agera med något mot rasismen i staden.
SSU, Ung Vänster, Grön ungdom, och Liberala ungdomsförbundet lanserade en skolkampanj och använde pengarna till att engagera en stå upp-komiker, till att kunna dela ut gratis pins och broschyrer samt arrangera en demonstration som samlade 200 deltagare som fick lyssna till den dåvarande invandringsministern Leif Blomberg (S).
I en debatt med mig i TV-Sundsvall efter antirasistisk kamp den 30 november 1995 konstaterade ett polisbefäl: ”Offensivarnas ständiga motdemonstrationer är orsaken till att Sverigedemokraterna har blivit allt färre”.
Även den politiske redaktören Svante Säwén i Dagbladet (S) tvingades erkänna ”att Offensiv för det mesta spelat en positiv roll i Sundsvall” i kampen mot rasism.
På tidningarnas insändarsidor manifesterades vid flera tillfällen stöd från lärare och föräldrar.

Vår organisation hade sedan 1980-talet börjat spela en allt mer ledande roll i kampen mot rasismen och de nynazistiska organisationer som efter 40 år i isolering som fördömda kufar börjat vädra morgonluft. Nazister i Bevara Sverige svenskt höll torgmöten, och förnekare av Förintelsen som franske Robert Faurisson inbjöds till föreläsningsturneér i Sverige som möttes av starka motreaktioner från vanligt folk.
Tidningen Offensiv spelade då som nu en mycket viktig roll i att både ge politiska perspektiv, berätta om vad som hände, debattera samt rusta de nymornade antirasistiska aktivisterna med argument.
AFO:s linje var att avslöja rasisterna och möta dem med en disciplinerad antirasistisk masskampanj byggd med politiska argument. Rasister och rasistisk politik är inte bara inhuman, den används också för att splittra en enad arbetarkamp, svenskar, nysvenskar och flyktingar, unga och gamla. I fallet Faurisson blev han 1992 blockerad från att sprida sitt gift i Stockholmsförorten Dalen sedan offensivare tillsammans med invånare kört ut den objudne gästen.
Efter att de flesta till en början applåderat detta och liknande exempel (som när en rasande samling vanliga Växjöbor spontant och modigt tillsammans jagat bort skinnskallenazister i Nordiska Rikspartiet från stadens torg, där bilden av en kvinna med sin handväska i högsta hugg blev ikonisk) vände samhällets etablissemang bokstavligt talat ryggen till motdemonstrationer och blockader som metod. Rasism och fascister skulle försvinna av sig själva om man inte gav dem uppmärksamhet hette det och heter fortfarande. ”Vänd dem ryggen – låt polisen sköta detta”.
AFO:s linje var att vi inte kan lita på polisen. I deras arbetsuppgift att skydda rasisternas yttrande- och mötesrätt prioriteras denna oftast framför att ingripa mot den solklara ”hets mot folkgrupp” som alltid dominerar rasistiska och fascistiska torgmöten, demonstrationer och våld.
AFO har i decennier samarbetat i nätverk med andra antirasister och där argumenterat för stora, fredliga, och disciplinerade demonstrationer med antirasistiska budskap och sociala krav som förenar kamp, samt isolerar och försvagar såväl rasisternas numerär som självförtroende då vi är så många fler. Att uppmana till frånvaro och inaktivitet inför högerextrem aktivitet är förödande, då det skapar passiva, omedvetna och rädda människor, samtidigt som rasister ges utrymme att breda ut sig.

I 1990-talets början skakades världen och inte minst Sverige av en djup kapitalistisk kris. Den orsakades främst av globala avregleringar av olika marknader i kombination med furiösa spekulationer i länders valutor. Fastighets- och finansmarknaden samt banker kom på obestånd. Staten gick in och löste ut bankernas skulder. Den moderatledda regeringen Bildt och den socialdemokratiska oppositionen under Ingvar Carlsson skickade sedan fakturan till arbetarklassen och välfärdssektorn, till unga och gamla, men också till asylflyktingarna.
Arbetare och de sämst ställda fick betala banker och finanshajarnas kris med devalverade reallöner, nedskärningar och arbetslöshet genom en rad nedskärningar i så kallade ”sparpaket”.
Många arbetare tappade nu tilltron till S, och fackföreningar krävde liksom Offensiv politisk generalstrejk 1992 mot Carl Bildts högerpolitik. LO-ledningen sa nej till detta, men pressades underifrån och sa till slut ja till att LO skulle göra den 6 oktober till en landsomfattande protestdag och mobilisera till stora demonstrationer mot Bilds systemskifte och för rättvisa över hela landet.

Initiativet till ”Rättvisedagen” togs av fackligt aktiva offensivare i Fabriks och Försäkringsanställdas förbund sedan det hade förankrats och fått stöd av bland annat gruvfacken i Malmberget och Kiruna. Offensiv gjorde praktik av parollen för enad kamp med svenskar och invandrare och såg till att antirasismen fanns med i krav och demonstrationer.
Några gick en annan väg och lyssnade till främlingsfientliga partier som Ny Demokrati som hade valts in i riksdagen samma höst. SD nådde 1991 inte ens 5 000 röster i riksdagsvalet. De var under denna tid av radikalisering och arbetarkamp få och deras aktiviteter utgjordes av hatpropaganda, klistermärken, våld, överfall och attentat mot flyktingförläggningar. Gemensamt för partierna var att de skyllde den ekonomiska krisen på invandringen och gjorde asylflyktingarna till syndabockar.

Jugoslaviens sönderfall i krig 1991-2001 ledde till 150 000 döda och omkring 2,2 miljoner tvingades fly från krig och etnisk rensning. Sverige tog emot 100 000, varav 70 000 till slut fick stanna. Samtidigt hade krigen i Eritrea, Somalia, Iran och Irak skapat många flyktingar som tillsammans med människorna från före detta Jugoslavien sökte asyl i Sverige.
Men flyktingpolitiken skärptes successivt, och 1970- och 80-talets mottagning, mer präglat av solidaritet, blev alltmer ett minne blott. Nu utsattes flera flyktingförläggningar istället för mordbränder och attentat. Väldigt många asylsökande började få avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd, trots att de hade uppenbara asylskäl.
Offensiv engagerade sig i kampen för asylrätt och drev tillsammans med advokater och andra asylrättskämpar utåtriktade stödkampanjer som i flera fall efter lång kamp stoppade utvisningar och gav oroliga och plågade asylsökande rätt att få stanna i Sverige.

År 1991 skedde ett trendbrott i sättet att bekämpa rasismen i Sverige – det vi kallar ”Segern i Kungsan”. Offensiv i Stockholm hade i alla år deltagit i den stora etablerade antirasistiska organisationen ”Stoppa rasismens” demonstrationer. Den här hösten hade ett rasistiskt parti för första gången kommit in i Sveriges riksdag, samtidigt som Carl Bildts moderatledda regering erövrat den politiska makten. ”Lasermannen” gick lös på Stockholms gator och krypsköt i mörkret mot invandrare med ett gevär försett med lasersikte.
Samtidigt ville Sverigedemokraterna marschera till Karl XII-statyn i Kungsträdgården på dennes dödsdag den 30 november. Rädslan och osäkerheten hos invandrare hade ökat trycket på att något måste göras för att stoppa både ”Lasermannen” och den rasistiska polariseringen i samhället.
På ett stormöte med Stoppa rasismen röstade dock en majoritet ned Offensivs förslag om att organisera en stor demonstration till Kungsträdgården kvällstid innan rasisternas ankomst. Stoppa rasismens ledning föreslog istället en demonstration på dagtid. Detta fick Offensiv och Elevkampanjen att bilda ett nytt nätverk, ”Koalitionen mot rasism”, tillsammans med några invandrarföreningar och fackföreningar för att göra vad som nu både krävdes och hade stora möjligheter att lyckas – att stoppa rasisternas styrkedemonstration på plats.
En enorm arbetsinsats gjordes av koalitionens aktivister för att mobilisera så många som möjligt till demonstrationen. Bland annat sattes 4 000 affischer upp och 50 000 flygblad delades ut på skolor, vid tunnelbaneuppgångar, på gator och torg samt vid dörrknackningar i förorterna. Att Offensiv hade rätt visade sig när 7 000 demonstranter slöt upp vid samlingen på Sergels torg. Talare lyfte stämningen och det var ett segervisst tåg av antirasister som kom fram till statyn av krigarkungen. Koalitionens demo var välorganiserad och disciplinerad.

Att Offensiv hade rätt visade sig när 7 000 demonstranter slöt upp vid samlingen på Sergels torg.

60 funktionärer hade utbildats och kantade tåget. Vid Karl XII-statyn fanns nu även Stoppa rasismen, som nu hade skrotat sin idé om en demo på dagen, och där fanns även Antifascistisk aktion (AFA). Totalt uppskattas att 10 000 antirasister hade slutit upp.
När tiden för koalitionens demonstrationstillstånd hade löpt ut bestämde sig antirasisterna för att stanna kvar. På gatorna runt Kungsträdgården fanns beväpnade nazister som väntade på rätt tillfälle. Några slogs också med polisen. Argumentet för att stanna var både att blockera SD från att triumfera med ett rasistiskt möte, men också att ta ansvar för demonstranternas säkerhet.
När polisen meddelade att man hade upplöst SD:s demonstration var segerglädjen stor i motdemonstrationen. ”Segern är vår”, sjöngs av demonstranterna när de lämnade Kungsan och följdes åt till tunnelbana och bussar. Känslan var att de tillsammans hade gjort något viktigt och spelat en roll denna lördagskväll. Dagarna efter var berömmet översvallande på arbetsplatser och skolor, men särskilt i invandrartäta förorter som Fittja och Tensta. ”Segern i Kungsan” inspirerade fler att göra något aktivt mot rasismen.

På grund av det fortsatta hotet från ”Lasermannen” och ett behov av att visa sin betydelse för samhället organiserades en invandrarstrejk några månader senare, den 21 februari 1992. Samma år fanns Offensiv även med bland de 2 000 antirasistiska demonstranter i Lund som lyckades blockera fascisterna i 30 novemberföreningen från att demonstrera, samtidigt som en ny lyckad demonstration genomfördes i Stockholm. Sedan dess har de fascistiska demonstrationerna vid märkesdagarna 6 juni, 6 november (Gustav II Adolfs dödsdag) och 30 november blivit allt färre.

Men den 1 maj planerar alltså nazister att på nytt demonstrera i Sundsvall. Per-Åke Westerlund konstaterade i sin oumbärliga bok Vänd dom aldrig ryggen att ”fascismens rötter är nationella och internationella, inte lokala. De hör ihop med dagens stadium i kapitalismens utveckling. Antirasistiska kampanjer kan idag tillfoga rasism och fascism nederlag och bakslag, men inte utrota den. Det kan bara göras genom en total förändring av samhället så att rasismens orsaker kan avskaffas.”
Därför råder det nu full beredskap för antirasister i Sundsvall. Kampen fortsätter!

PS. Artikeln har fokuserat på Offensivs antirasistiska kamp i Sundsvall och Stockholm under 1990-talet. Därmed har berättelsen om all fantastisk kamp mot rasism och för rätten till asyl som genomförts av Offensivs partiföreningar på andra orter tvingats att utelämnas av utrymmesskäl. Dessa insatser får inte glömmas och jag rekommenderar alla att ta mer del av dem i Per-Åke Westerlunds bok Från Kungsan till Kärrtorp – lärdomar av 25 års antirasism som kan tjäna som en handbok inför framtida antirasistisk kamp.

• 

• 

• 

•