Offensiv 50 år: COP15 visade statens roll

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Ett viktigt kapitel i Offensivs 50-åriga historia är klimatkampen, från otaliga lokala kamper för att rädda skogar eller stoppa gruvor till stora internationella mobiliseringar och massprotester. COP15 i Köpenhamn år 2009 är ett kapitelavsnitt med viktiga lärdomar om statens roll som kapitalets vakthund.

Mot kapitalets klimatkonferens COP15 – med svikna löften, försök att skjuta ansvaret på de fattigaste länderna och utvidgad handel med utsläppsrätter för att berika storföretagen – stod den europeiska klimat- och miljörörelsen, fackföreningar och representanter från ursprungsfolksgrupper och jordlösa bönder som samlade till massprotester.
Allt fler reste kritik mot regeringarnas falska, otillräckliga och orättvisa klimatpolitik på storföretagens villkor. Mot denna bakgrund valde staten att slå ned mot protesterna med en oemotsvarad kraft för att statuera exempel.
Inför klimatmötet hade den danska polisen utrustats med ett nytt lagpaket av den danska högerregeringen med det bisarra namnet ”Lymmelpaketet” (lømmelpakken). Polisen fick bland annat rätt att göra ”preventiva gripanden” av vem som helst, var som helst och utan misstanke om brott samt rätt att hålla dem i förvar i hela 12 timmar.
Polisen gavs rätt att arrestera utländska personer i 72 timmar utan domstolsbeslut. Begreppet ”förebyggande” och preventiva” kom istället att visa sig betyda att förbjuda demonstrationer och protester.

Trots polisens trakasserier lyckades klimat- och miljörörelsen hålla sitt eget alternativa klimatmöte, Klimaforum09: People’s’ Climate Summit, med tusentals deltagare som diskuterade vilket klimatprogram – och klimaträttvisa – som behövs utifrån klimatets och människors behov istället för storföretagens.
Socialistiskt Alternativ (SAV, dåvarande Rättvisepartiet Socialisterna) och vår international (ISA, dåvarande CWI) kampanjade på gator och torg en vecka inför den stora massdemonstrationen, deltog på Klimaforums alla möten, sålde tusentals tidningar och delade ut tiotusentals flygblad.
Dagarna innan klimattoppmötet hade hela Köpenhamn förvandlats till en visiteringszon, och det blev allt svårare att röra sig. ”Poliser som är beordrade att jobba 16 timmar om dagen i 14 dagar vägrar att svara på frågor. Tydligen avskaffas demokratin för de vanliga människorna när världsledarna och företagslobbyn har toppmöte (…) Polisen har skaffat sig så stora befogenheter att folk på gatan frågar sig om det överhuvudtaget går att demonstrera”, skrev Elin Gauffin den 10 december 2009 i Offensiv.

Den 12 december 2009 marscherade 100 000 genom Köpenhamn bakom paroller som ”Act now”, ”Planet first, people first”, ”Planet, not profit” och ”Climate justice now!”. Det var en färgsprakande massprotest med många unga och mycket barnvagnar.
Polisen hade dock aldrig haft för avsikt att låta denna fredliga massprotest komma fram till toppmötet. Planen från början var att sätta stopp för protesterna, men också att rättfärdiga de nya antidemokratiska lagarna genom att ”preventivt” slå till mot fredliga demonstranter för att projicera en bild av ”våldsamma demonstranter”.
Jag minns tillbaka. Mitt i demonstrationen forcerar polisen oprovocerat från två håll och spärrar av marschen. I mitten fastnar cirka 500 personer, däribland vårt socialistiska block. Jag minns hur vi ganska snabbt satte oss ner på marken för att visa att vi inte tänker låta oss provoceras till våldsamheter.
När polisen inser att inga demonstranter reagerar på det sätt de vill börjar polisen rycka ut oss en efter en, rada upp oss på led, nedtvingade på marken med bakbundna händer, särade ben och staplade mot varandra. Vi fick inte byta sittställning och vi fick inte gå på toaletten.
Det gick varken att sitta upp eller att ligga ned, vi var staplade som ”saker”, med bortdomnade ben, liggandes i varandras kiss på den nollgradiga asfalten i fyra timmar.

Vi höll igång modet och värmen med talkörer: ”Arrest the polluters, but let us go”. När timmarna passerar drabbas fler av krampanfall, några svimmar, många gråter. Efter fyra timmar bussas vi iväg med hundratals andra, där vi fick sitta i tre timmar till. Andra tas till en stor hangar där de staplas upp på samma sätt på betonggolv.
Till slut släpptes alla, efter 7-8 timmar i påtvingade förnedrande ställningar som dittills endast förekommit i arméfängelser och ”dark sites” i länder där Genevekonventionen inte anses gälla. Ingen av oss som utsattes delgavs misstanke om något brott, ingen åtalades för något som skulle ha ägt rum innan omhändertagandet.
I bussen mässade en polis: ”Är man beredd på att demonstrera då får man vara beredda på detta också, så tänk på det resten av veckan. Kanske bäst att hålla sig borta från demonstrationerna?”.

Söndagen den 13 december samlade Rättvisepartiet Socialisterna (idag SAV, Socialistiskt Alternativ), Miljöförbundet Jordens Vänner och Fältbiologerna en stor presskonferens om polisens tortyr. Samma dag greps ytterligare 257 demonstranter på väg till protesten ”Hit the production” som skulle protestera utanför ett kolkraftverk, en färjeterminal och en containerterminal.
Sammanlagt under hela veckan sattes över 2 000 i ­det särskilda ”klimatfängelset”, en lagerlokal som hade inretts med burar och så klart helt utan misstanke om brott.
Vi svarade med att anmäla den danska polisen och lyckades vinna i rätten. I januari 2012 fastslog den danska motsvarigheten till hovrätten att polisen i Köpenhamn bröt mot fyra olika lagar om mänskliga rättigheter vid massarresteringarna av demonstranter under klimattoppmötet i december 2009; demonstranterna hade utsatts för tortyr, omänsklig och förnedrande behandling samt fått sin yttrandefrihet inskränkt.

Denna juridiska seger var viktig och möjliggjordes av en stark opinion som ifrågasatte polisen och de nya lagarna.
Lagarna finns dock kvar och den borgerliga staten kommer inte att dra sig för att inskränka yttrande-, demonstrations- och mötesfriheten än mer i framtiden.