Offensiv 50 år: Den rika hyreskampen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Hyreskampen har en självklar del i Offensiv 50-serien av artiklar som speglar proteströrelsen och Offensivs 50 år. Borgarklassen och högern har sett det som strategiskt viktigt att knäcka det kollektiv som hyresgäster utgör. Högern är heller inte intresserad av att bevara den relativt höga och jämlika boendestandard som arbetarrörelsen tidigare har tillkämpat sig i och med miljonprogrammet och andra statligt stödda bostadsprogram; viktigare är nya marknader och högre vinster för fastighetsbolag. Men en hel del hyreskamper har satt stopp genom åren.

Stoppa ombildningar

Redan nyliberalismens drottning Margaret Thatcher kom på att strategin att förvandla hyresgäster till bankkunder för att binda dem till finanskapitalet. Bostadsrättsombildningarna i Stockholm har stundom varit väldigt ideologiskt drivna med ombildningsmäklare placerade på de allmännyttiga bostadsbolagens kontor, köprabatter för miljarder, urholkade regler och mängder med fusk.
För Sveriges del skapades en historisk och abnorm bostadsbubbla. Hyresrättsaktivisterna lär inte tilldelas Nobelpris, trots att deras erfarenheter är guld värda nu när den skadliga bostadsbubblan spricker – vilket kommer att dra ner hela ekonomin. Men vi socialister har ett ansvar för att ta vara på deras erfarenheter.
Det har skett hundratals, kanske tusentals kamper mot ombildning under 2000-talet. Socialistiskt Alternativs föregångare Rättvisepartiet Socialisterna har varit aktiva i väldigt många. Den största skedde i Stockholm 2007-2009.
I mitt eget bostadsområde Dalen bildades Sälj inte Dalen; redan fanns Sälj inte Bagis. Det bildades liknande grupper i Enskede, Bredäng, Södermalm med mera. Med nätverket Rädda Hyresrätten gick alla lokalgrupper samman och ordnade stora demonstrationer, tog debatt, bytte erfarenheter och sammanställde dessa till en handbok mot ombildning samt pressade Hyresgästföreningen att agera – och mycket mer.

Ett ombildningsmotstånd måste till sin natur vara lokalt. Ju lokalare den är, desto bättre. I Dalen var 13 gårdar till salu. Vi ordnade mot detta regelbundna stormöten, hade mejllista, delade flygblad i alla brevlådor, hade en gemensam föreläsningsdag och mycket mer. Ett huvudbudskap var att man måste engagera sig lokalt på sin egen gård.
Mäklare, ombildningskonsulter och bostadsrättsföreningar knackade dörr och försökte sälja in sitt budskap. Nästan alla ombildningar jag har hört talas om innehåller mobbning, press och fusk-spel i olika grad. Det enda sättet att stå emot är att bygga en gemenskap på andra sidan. Hyresgäster måste våga stå emot överbetalda konsulter som lockar med bostadsklipp och känna att vi som hyreskollektiv kan kämpa för förbättringar i boendet. Det visade sig stämma. De fyra gårdar som räddades från ombildning i Dalen var de som hade haft dörrknackning som arbetsmetod på nej-sidan.
Mycket av ombildningsmotståndets erfarenheter finns i handböckerna som ligger på hemsidan raddahyresratterna.se. De två viktigaste – efter nödvändigheten av dörrknack – anser jag vara mot-anmälan och återkallelse av fullmakt.
På min gård, Rönnbärsgården, var vi ute väldigt tidigt med dörrknackning och samlade in mot-anmälningar (eller kalla dem intresseanmälningar för hyresrätter). På så sätt hade redan 68 procent av de boende tagit ställning för att behålla sitt valda boende – kommunal hyresrätt – när bostadsrättsfolket kom och skulle värva intresseanmälningar.
Vi behövde den marginalen. Mäklarna ringde hyresgästers barn och barnbarn och fick dem att pressa sin äldre släkting att skriva på fullmakt för ombildningen. Men vi samlade in återkallelser av fullmakter som lämnades in som en glad överraskning vid köpstämman. Fastigheten, som bedömdes vara värd 150 miljoner kronor, räddades kvar i offentlig regi!

Vi behöver antikapitalismen och socialismen i hyregästorganiseringen, eftersom bostadsbolagen är kapitalistiska företag på en iskall bostadsmarknad.

När högern kom tillbaka till stadshuset 2018 sattes ombildningscirkusen igång igen. Nu var fördelen att det redan fanns hundratals ombildningsmotståndare som visste vad som gällde, hade erfarenhet och antog utmaningen. Den första demonstrationen ordnades redan i oktober.
”Mellan 2006 och 2010 ombildades 22 000 kommunala lägenheter i Stockholm. Men glöm inte att ombildningsförsök av 17 000 lägenheter stoppades”, var budskapet.
Och denna vända fick faktiskt ännu bättre utslag; bara 1 600 av
11 000 lägenheter till salu ombildades under den mandatperioden. Precis som tidigare bildades lokala nätverk för motståndet, kring nio Facebook-grupper. Det var en lösare organisering än under föregångaren, men även intresset för att ombilda var lägre. I Grimsta spelade vi socialister en roll i att stoppa ombildningen via dörrknack.
På andra orter, såsom Husby, Rinkeby och Hökarängen, lyckades vi och andra aktivister hålla helt ombildningsfritt och fick ett indirekt erkännande av det moderata bostadsborgarrådet Dennis Wedin som sa till DN att ”väldigt aktiva lokala grupper, till vänster, skrämde upp folk rejält”.
Offensiv följde upp i somras hur det hade gått för de boende i en av fastigheterna som faktiskt ombildades, Bäverdalen 1 i Rågsved. Där blev utfallet extrema boendekostnader, mygel, misskötsel och vräkningar i en väldigt tråkig soppa.

Nej till marknadshyra

Redan 2008 startade kampen mot marknadshyra. Efter att nätverket Rädda Hyresrätten misslyckats med att få Hyresgästföreningen att mobilisera till kamp samlades 43 olika föreningar i demonstration den 18 oktober mot den statliga utredning som Michael Koch hade tagit fram åt borgarna. Vi varnade för att hyrestaket skulle försvinna och att allmännyttan inte längre skulle vara hyresnormerande. Hyresgästföreningen gick sedan förräderiets väg och slöt ett avtal med SABO (Sverige Allmännytta), vilket blev grund för en lagändring i riksdagen, den så kallade allbolagen.
”De allmännyttiga kommunala bostadsbolagen ska bedriva verksamhet enligt affärsmässiga avkastningskrav, vilket innebär ett avsteg från självkostnadsprincipen och förbudet mot att driva företag i vinstsyfte”, stod det i propositionen. Hyresgästföreningen försökte hävda att de hade säkrat att hyrorna i alla fall skulle förhandlas fram även fortsättningsvis, men Rädda Hyresrätten svarade med frågan: ”Vad kommer ni sätta emot i förhandlingarna?”.
I april 2018 valdes Kristofer Lundberg till ordförande i Hyresgästföreningen region Västra Sverige med 60 procents stöd. ”Vi ska förhandla och prata med alla. Men det handlar också om styrkeförhållanden. Med en aktiv och utåtriktad rörelse utanför förhandlingsbordet har vi en bättre utgångspunkt. Det var så Hyresgästföreningen byggdes upp”, sa Lundberg till Hem och Hyra. Han var vid denna tidpunkt medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, och kampens inriktning är en del av vår politik.

Det tog över fyra månader för Stefan Löfven att bilda den socialdemokratiska minoritetsregeringen, och när det skedde var det genom en överenskommelse med högerpartierna. I detta så kallade januariavtalet fanns det ord som hade fått vilken socialist som helst att trycka på röd knapp, men Vänsterpartiet valde den gula knappen och släppte därmed fram planerna på både försämrad arbetsrätt och marknadshyra.
Hyresgästföreningen region Västra Sverige med sin radikala ledning lät ingen tid gå förlorad. Redan den 31 mars 2019 samlades det till ett stormöte med 600 deltagare i biografen Draken under budskapet ”Vi kommer att stoppa marknadshyra”.
När det gällde arbetsrätten gick det åt skogen. Hur LO och de andra fackföreningarna gjorde upp om försämringarna som sedan blev lag påminner mycket om Hyresgästföreningens tidigare svek med allbolagen.
För att inte historien skulle upprepa sig en tredje gång gick alla radikala hyresaktivister i och utanför Hyresgästföreningen samman. Den 19 januari 2021 samlade vi till ett stormöte på zoom med 150 deltagare över hela landet och bildade nätverket Nej till marknadshyra.
Som en i samordningsgruppen fick jag nöjet att koordinera denna sprudlande kampanj. 88 olika föreningar anslöt sig. Det var regionala och distriktsvisa hyresgästföreningar, men också olika vänsterorganisatoner och andra nätverk. Det var pandemi och förbud mot att ordna stora demonstrationer, så vi gick in för att ordna många små istället. Vilket egentligen passar hyresgästorganiseringen bra, eftersom det handlar om att få ut grannarna. Den 18 april hade vi 160 manifestationer i 34 kommuner.
Hotet handlade om marknadshyra i nyproduktion. Men som vi förklarade i vårt utbildningshäfte var detta ett sätt att öppna upp för total marknadshyra.
Protesterna fortsatte den 3 juni. Hyresgästföreningen hade tagit tydlig ställning mot förslaget om marknadshyra genom en stor namninsamling. Bland organisationerna i Nej till marknadshyra fanns många lokala vänsterpartiföreningar.
Trycket ökade. Vänsterpartiet i Stockholm bjöd in till en tältaktion och vi förstod att något skulle hända. Det laddades upp till regeringskris. Kampen underifrån hade äntligen fått Vänsterpartiet att sätta ner foten. Nej till marknadshyra skrev i sin utvärdering:
”Den 21 juni blev första gången någonsin som en regering fälldes på misstroendevotum i Sverige. Och frågan de fälldes på var Nej till marknadshyra. Vi höll ’folkets misstroende-aktion’ utanför, och det var helt oförglömligt när de besegrade ministrarna var tvungna att gå igenom vår manifestation när de skulle tillbaka från plenisalen till kontoren. Den 23 juni meddelades att marknadshyra i nyproduktion var skrotat, en timme innan vårt planerade stormöte – som blev en fantastisk segeryra.”

Vi socialister stannar inte för att en delseger är nådd. Med vind i seglen styrde vi vidare mot nästa delmål. Den 18 september genomfördes en fantastisk hyresdemonstration som smyckades av Skiftets 100 meter långa banderoll och 500 handplakat.
Detta, tillsammans med hyresförhandlarnas långa och hårda motstånd, gjorde att ytterligare en seger kunde ropas hem när Stockholmshyra skrotades.

Utförsäljningar och renoveringar

Renovräkningar är ett av de ord som har skapats när hyresgäster, inte minst kring bostadsforskarna på Uppsala universitet och nätverket Alla ska kunna bo kvar, har organiserat sig för att sätta stopp för chockhöjda hyror när bolagen renoverar.
En av de tidiga segrarna var det samlade greppet som socialister som Offensivs grundare Arne Johansson i Nätverket Järvas Framtid (senare Norra Järva Stadsdelsråd) tog med demonstrationer, stormöten och uppvaktningar under åratal. Det ledde till Järvamodellen. De uppskattade gångbroarna fick vara kvar och hyresgästerna kunde själva välja nivå vid renovering, där den lägsta nivån gav måttliga hyreshöjningar.
En av orsakerna till att Kristofer Lundberg fick stöd och blev vald till ordförande för Hyresgästföreningen Västra Sverige var den segerrika hyreskamp som hade bedrivits i Angered under många år. I Rannebergen lyckades en utförsäljning av 289 lägenheter till skandalomsusade Victoria Park stoppas. En ännu större bedrift var återkommunaliseringen av Bredfjällsgatan och Gropens Gård i Hammarkullen.
”Tre års arbete har gett utdelning. Vi har protesterat, knackat dörr, gjort inventeringar av bostäder, lyft frågan i olika instanser, intervjuat boende, fått media att uppmärksamma situationen, pressat den privata ägaren, uppvaktat Bostadsbolaget, organiserat de boende, samarbetat med föreningar, pressat politiker med mera”, skrev Offensiv den 4 december 2015.
I Jordbro, Haninge, gjorde vi en omfattande kartläggning och organisering över misskötseln av 800 lägenheter som ägdes av Patrizia Immobilien samma år. Vi krävde återkommunaliseringen, men lyckades inte. Förvaltningen blev dock något bättre.

För en kämpande hyresgästförening

I april 2020 beslöt ledningen för Hyresgästföreningen att utesluta den västra regionens ordförande Kristofer Lundberg. Vi hade räknat med att det skulle komma ett uteslutningshot redan när Lundberg blev vald.
Visa av massuteslutningar av Offensivarna ur SSU 1979-1981 visste vi att det är så Socialdemokraterna agerar mot utmanare från vänster, och ledningen för Hyresgästföreningen är styrd av socialdemokrater som inte gillade idén om att en massrörelse skulle sätta stopp för deras planer att införa marknadshyra tillsammans med högern.
Uteslutningshotet möttes av protestbrev från norr till söder som samlades tillsammans med argument och namninsamling på en kampanjsida, ”Kämpande förening”. Uteslutningen var politisk, men använde sig av det faktum att det var ekonomisk oreda i Angereds Hyresgästförening.
Detta var varken den första eller sista uteslutningen ur Hyresgästföreningen. Den 21 juni 2022 uteslöts Britta Brus och Mahasti Hashemieh, som satt i Nej till marknadshyras samordningsgrupp. Den här gången var det regionstyrelsen i Väst som höll i bödelsyxan. De formella anklagelserna var svepande, som att de skulle ha använt sig av härskartekniker, men det gavs aldrig några exempel och de hade aldrig mottagit några klagomål från någon.
I själva verket var de drivande för att det måste finnas nollalternativ vid bostadsrenoveringar, vilket de mot förbundsstyrelsens vilja fick majoritet för på förbundsstämman. Michael Rowinski, som hade skrivit motionen, var redan suspenderad. Därefter uteslöts Maya Dahlén och Thomas Dahlén för att de hade uttalat sig mot uteslutningen av Britta och Mahasti.

Medan Nej till marknadshyra firade segern sommaren 2021, att marknadshyra i nyproduktion hade stoppats, och laddade för vidare bostadskamp, gick Hyresgästföreningen i total tysthet och slöt ett trepartsavtal bakom ryggen på medlemmarna. Det är detta avtal som nu används av bostadsbolagen i dagens förhandlingar när de argumenterar för att de skulle ha rätt att lägga ökade räntekostnader, elkostnader med mera på redan övertyngda hyresgäster.
Det funkar inte längre. Om Hyresgästföreningen fortsätter att mata huvudmotståndaren med fler och fler eftergifter kommer det att sluta som LO mot Tesla, en sista kamp för rätten att organisera sig. Bakåtpressade till 1800-talsnivå.
Istället måste bostadshajarna mötas med ett enat, aktivt och politiserat hyreskollektiv på gator och torg som använder sig av de kampmetoder som ger resultat – massdemonstrationer, lokal organisering och hyresstrejker.
Erfarenheterna finns där. Det borde inte vara kontroversiellt att använda sig av antikapitalismen och socialismen i hyregästorganiseringen, eftersom bostadsbolagen är kapitalistiska företag på en iskall bostadsmarknad. Nej till marknadshyra utvecklade sitt program – för en social bostadspolitik. Även i de många bostadspolitiska grupperna finns idéer som lyfter blicken för ett socialt omhändertagande grundat i självklarheten att alla ska ha rätt att bo.