Offensiv 50 år: Kärrtorp en antifascistisk milstolpe

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Kärrtorp, söndagen den 15 december 2013 är en milstolpe i den antifascistiska nutidshistorien. Tio år efter händelserna som ledde till en våg av antirasism och antifascism landet runt är det värt att gå tillbaka och titta på vad som hände och vilka lärdomar vi kan dra för den antirasistiska kampen idag, och för den kamp som komma skall.

Under hösten 2013 hade Sveriges största och farligaste nazistiska organisation, Svenska Motståndsrörelsen (SMR, numera en del av Nordiska Motståndsrörelsen, NMR), trappat upp sin aktivitet kring tunnelbanelinje 17 i södra Stockholm.
I oktober hade SMR heilat och marscherat på Kärrtorps IP under en pågående fotbollsmatch, vilket bland annat Offensiv skrev om. I november misshandlades en ung man i Björkhagen av en grupp nazister. Kärrtorps gymnasium sprejades med nazistiska symboler som hakkors och tyrrunor samt hänvisningar till SMR:s hemsida Nordfront.
Motståndet började i form av antirasistiska nattvandringar och nedrivna affischer, och utvecklades snabbt till diskussioner om hur man kunde köra bort nazisterna. I början av december hölls ett möte för att samla så många som möjligt och hitta en lösning tillsammans. Kampanjen tog namnet Linje 17 mot rasism, som tunnelbanelinjen, och man beslöt att hålla en antirasistisk manifestation söndagen den 15 december i Kärrtorp.
Offensiv har pratat med Ammar Khorshed, medlem i Socialistiskt Alternativ och en av initiativtagarna till Linje 17 mot rasism.

Hur började det hela?
– Jag bodde i Bagis då, och det var en del nazistaktivitet i området. De tränade bland annat på Kärrtorps IP, och jag spelade fotboll i den lokala klubben som också hade sina träningar där, så det kändes verkligen som att nazisterna marscherade på vår hemmaplan på mer än ett sätt. Det hade varit flera attacker i området, nazisterna hade satt upp klistermärken och affischer, och till sist var det flera av oss som bodde kring Kärrtorp som sa att ”Vi borde göra något, innan det är för sent”.

Söndagen den 15 december samlas närmare 500 personer i alla åldrar – barnfamiljer, pensionärer, aktivister och ungdomar – i Kärrtorps centrum i en gemensam protest mot rasismen. Plötsligt dyker de upp, ett trettiotal svartklädda nazister, beväpnade med glasflaskor, flaggstänger, sköldar, verktyg och pyroteknik. De skanderar ”Hell seger” och ”Heil Hitler”, och flera av dem heilar under angreppet.
Konferenciern avbryter sitt tal och ställer blixtsnabbt om till att ropa ”Håll ihop, håll ut, alla barnvagnar in mot mitten”.
Bara sex poliser hade kommenderats för att bevaka demonstrationen, trots att polisens underrättelsetjänst hade rapporterat redan under fredagen om SMR:s planer på att beväpna sig och samla 30-40 stycken till sin ”motdemonstration”, vilket bland annat Aftonbladet senare avslöjade.

Såklart är det otillräckligt att lägga sin tillit till statens hårda kärna, polisen, att beskydda den antirasistiska demonstrationen. Polisen och rättsväsendets ovilja, ointresse och oförmåga att ta nazisthotet på allvar eller faktiskt sätta stopp för nazister som attackerar meningsmotståndare, flyktingar och invandrare, är systematiskt och beräkneligt. På blaljus.nu, en hemsida för polispropaganda, beskriver en av de sex poliserna i en patetisk krönika hur de attackerades ”från båda falangerna”, när det på bilder och video syns hur polisen stod med ryggen mot nazisterna och batongerna i högsta hugg mot den antirasistiska folkmassan.

Kan du beskriva var du var under själva attacken?
– Under attacken befann jag mig i publikhavet. Jag var demonstrationsvakt. Det är en viktig rutin att upprätthålla, att alltid ha några som har koll på säkerheten. Men nazisternas attack var faktiskt oväntad, vi var inte beredda. Ett gäng stormade oss beväpnade med flaskor och smällare, berättar Ammar Khorshed och fortsätter:
– Den spontana reaktionen är att springa därifrån, men om alla springer åt olika håll och sprids ut blir det farligt. Vi var ett gäng erfarna antifascister som visste att det var bättre att hålla ihop och försöka trycka tillbaka dem. De hade vapen och våldskapital, men de var inte beredda på att vi skulle hålla oss samman som vi gjorde. Och vi var fler än dem.
– Det var starkt gjort, att alla som kanske inte var traditionella aktivister eller särskilt erfarna tillsammans lyckades trycka upp nazisterna i skogen.

Kaoset som uppstod vid nazisternas attack konverteras snabbt till en samlad front. Vågen vänder. Folkmassan ropar talkörer som oavbrutet ekar över torget. Första smällen togs av medlemmar ur Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF).
Demonstrationsdeltagarna har starkt självförtroende, och med historien på sin sida marscherar alla demonstranter framåt mot de beväpnade nazisterna. På väldigt kort tid vinner den antirasistiska demonstrationen mark, och lyckas slutligen driva iväg nazisterna in i ett skogsparti.
I sitt försvar av den antirasistiska motoffensiven knivhugger antirasisten Joel Bjurströmer Almgren en nazist. Han dömdes till fem och ett halvt års fängelse för försök till dråp, våldsamt upplopp och brott mot knivlagen. Av de nazister som dömdes till betydligt lägre straff. Kampanjen Free Joel startades och var nödvändig för att visa att det var självförsvar i syfte att stoppa nazisternas våld. Men Offensiv varnar för enskilda aktioner. Individuellt våld mot enskilda nazister ger dem martyrer, samtidigt som det spär på polisens och medias hets om att nazister och antirasister liknar varandra. Individuella dåd försvårar möjligheterna att få ett folkligt stöd.
Veckan därefter, den 22 december, arrangerar Linje 17 mot rasism en till antirasistisk demonstration, denna gång på Kärrtorps IP. Den blir rekordstor. Närmare 20 000 marscherar från centrum till idrottsplatsen i ett antirasistiskt demonstrationståg utan motstycke. Tal från bland annat den fackliga kämpen Lena Ezelius, RS-medlemmen och bussföraren Petri Myllykoski, förortsorganisationen Megafonen och journalisten Nathan Hamelberg varvades med uppträdanden från bland annat Ken Ring, Silvana Imam och Hoffmaestro.
I en uppmärksammad Expressen-krönika skrev Britta Svensson om att ”aggressiva utfall från scenen, sånger om ’Jimmie Åkesson – skicka grisen till slakt’ och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag”. Hennes text spreds och hyllades på rasistbloggar, och högermedia försökte hävda att RS försökte kapa Linje 17 mot rasism för egen vinning.
Att antinazism behövde sammankopplas med andra frågor såsom lokalförankrad kamp för upprustad välfärd var för henne helt främmande, men för socialistiska antirasister är det självklart att den livsnödvändiga kampen mot rasismen också måste vara antikapitalistisk för att kunna segra.

Hur kändes det efter demonstrationen?
– Vi stärktes av att driva nazisterna in i skogen, men kanske ännu mer på demonstrationen veckan efter, när 15-20 000 samlades på Kärrtorps IP, berättar Ammar Khorshed och fortsätter:
– Det gav antifascister stort självförtroende och visade att vi kan bemöta dem vid andra tillfällen, som vid Sverigedemokraternas torgmöten. Men kanske ännu viktigare var att detta var inspirerande för andra rättviserörelser och kampfrågor, vi visade att vi kan kämpa och vinna. ”Kunde vi då så kan vi nu också”. Att ”Kärrtorpa” blev ett begrepp, synonymt med att göra motstånd.
– En lärdom var just hur viktigt det var med aktivism och gräsrotsorganisering inför och efter demonstrationen. Vi fick också internationella solidaritetshälsningar och det hölls demonstrationer i andra städer och i andra länder.
– Den största utmaningen då var just att organiseringen byggde på att svara på nazisternas våld och mota bort det. Såklart fanns det vissa som inte ville dra det vidare och koppla ihop andra frågor, utan ”bara” hålla det till den fysiska antifascismen. Men det är en begränsning att bara reagera när nazisterna gör något, för vad händer när de slutar dyka upp? Vi måste kunna visa på ”Vad är vårt politiska alternativ?”, inte bara när de marscherar på gatorna eller har torgmöten.
– Många aktiva ville göra mer än så; flera av oss ville ta det vidare till en kamp för social rättvisa och socialism, för ett helt annat samhälle som kan mota bort både fascistiska grupper och fascismen i en vidare mening, dess politiska grund.

Segern i Kärrtorp ledde till en antirasistisk våg. De två sista veckorna av året 2013 (samt några dagar in på det nya året) hade totalt 40 000 demonstrerat, i 28 olika kommuner, till stöd för antirasismen i Kärrtorp. Bland annat 1 000 i Hudiksvall, 2 000 i Västerås, 4 000 i Karlstad, 2 000 i Umeå, 300 i Falun, 500 i Ö-vik för att nämna några orter. Ofta startades lokala antirasistiska nätverk.
Det ledde även till en offentlig debatt om våldet från vänster och höger, som om syftet och orsaken till fascistiskt respektive antifascistiskt våld skulle vara detsamma. År 2014 blev Mona Sahlin nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. En stödlinje upprättas, och i kommunikationen nämns ofta ”vänsterextremism, högerextremism och islamism” i samma mening, som om de överhuvudtaget fungerar likadant eller har samma syfte.

– Media har ett sätt att avpolitisera fascismen och motståndet, de pratar bara om våld mellan grupper och inte om vad de två grupperna är ute efter. Vad vill nazisterna ha för värld? Varför gör nazisterna som de gör och varför reagerar vi antifascister som vi gör?, säger Ammar Khorshed och fortsätter:
– Nazisterna vill mörda och rensa bort folk baserat på etnicitet, de vill avskaffa demokratin. Vi står för motsatsen. Jag vill göra en jämförelse med hur kriget mot Gaza diskuteras i media idag. Istället för att beskriva vad som faktiskt hänt och sätta händelserna i en historisk kontext skrivs det ”bara” om dödandet i isolering, att några människor har dödats av ena sidan som då svarar med att döda tillbaka.
– Idag kan vi inte bara kopiera det som var då, för allt ser annorlunda ut. På ett sätt gäller fortfarande parollen att ”antifascism är självförsvar”, men många nazister har ändrat strategi. De är inte längre huliganer på stan som det var när vi kampanjade mot nazistvåldet, utan det största politiska hotet från extremhögern kommer från SD och deras ”vänner”.

Den antirasistiska segern i Kärrtorp, dess historiska bakgrund, samtida kontext och politiska konsekvenser är alla viktiga lärdomar för antirasister att dra, inte minst för den organiserade antirasismen som kommer att behöva återuppbyggas och stärkas. För den som vill få en helhetsbild kring hela händelseförloppet, innan och efteråt, är boken Från Kungsan Till Kärrtorp ett ovärderligt verktyg.
När den SD-styrda regeringen redan har trappat upp jakten på papperslösa och flyktingar, intensifierat batongpolitiken och hetsen mot invandrare och i rekordfart militariserar polisen är det dags att samla till ett brett, kämpande, antirasistiskt nätverk och förkasta rasismen och kapitalismen till historiens papperskorg.

---

Kärrtorp tio år är ett viktigt tillfälle att samlas mot rasismen. Vi var 20 000 som fyllde Kärrtorp IP 2013. Vi hoppas att många av oss återses på lördag och tar sats mot dagens rasism!

PROGRAM
kl 13: Samling på Kärrtorpsplan, manifestation.
kl 14: Samling på Turteatern, Lågskärsvägen 13.
kl 14.15: Vägen till Kärrtorp. Panelsamtal.
kl 15: Filmvisning: Antifascisterna.
kl 16: Efter Kärrtorp – vad hände sedan? Panelsamtal.
kl 16.45: Paus.
kl 17-18: Öppen scen.

Maria Starck är en av arrangörerna.

Vad är ditt viktigaste minne från Kärrtorp 2013 som du vill förmedla?
– Mitt viktigaste minne är vetskapen om att ”vi är fler”. Vi visade det! Alltså att vi är fler som vill leva i ett samhälle för alla, och där och då var vi många som visade det. Även veckan efter.

Varför tycker du att man ska komma och manifestera på lördag?
– Det finns mycket att manifestera för just nu. Det är för mycket. Lägstanivån är väldigt låg. Vi har ett Tidöavtal som kastar oss tillbaka i tiden. År 2013 fanns ett brett antirasistisk anslag i samhällsdebatten som sedan knöts ihop med feminismen.
– Kort efter Kärrtorpsattacken i januari 2014 samlades vi kring samtyckeslagen (FATTA), många av våra idéer tog plats i parlamentariska rum och metoo kom 2017. Vi var på väg nånstans. Jag undrar om denna årsdag kan bli startskottet för en större organisering.

Elin Gauffin