Offensiv 50 år: Kommunalstrejk och nej till euron 2003

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I Sveriges moderna historia sticker år 2003 ut som ett ytterst händelserikt år, fylld av kamp och dramatik. Året började med stora protester i Sverige och resten av världen mot att USA med allierade förberedde krig mot Irak (läs mer i Offensiv # 1538 från den 10 februari i år).
Efter kampen mot Irakkriget följde kommunalstrejken på våren (april och maj), som var den största strejken i fackförbundet Kommunals historia, som då var landets största. Det var arbetarkvinnornas strejk och blev till 2000-talets hittills mest omfattande låglönerevolt.
Efter kommunalstrejken tog kampen en kort paus för att sedan återupptas igen i samband med folkomröstningen den 14 september om Sverige skulle införa euron som valuta och gå med i EMU (Europeiska Monetära Unionen). Folkomröstningen slutade i ett nej, vilket chockade etablissemanget.

Kommunalstrejken 2003 var en fortsättning på 1990-talets låglönerevolter och vilja att säga ifrån. Trots 1990-talets kamp hade välfärden drabbats av ständiga nedskärningar och stålbad. Nedskärningspolitiken kantades också av en ökad lönediskriminering av kvinnor, vilket särskilt drabbade Kommunals medlemmar. Från år 1990 och fram till 2004 minskade antalet sysselsatta inom Kommunals dominerande sektorer vård, omsorg och utbildning med 114 000 personer. Nästan alla som försvann var fast anställda (tillsvidareanställda), och under samma femton år minskade antalet medlemmar i Kommunal med 90 000.
Kristin Linderoth skriver i sin bok om kommunalstrejken 2003, Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003, Leopard förlag 2020:
”Valåret 2002 visade en undersökning att kommunalarna hade mer värk, ångest och sömnbesvär än den övriga befolkningen, och att situationen hade förvärrats. 1988 hade 42 procent av kommunalarna ont i skuldror, nacke och axlar, 1999 hade andelen ökat till 54 procent. Dessutom upplevde 45 procent att arbetsmiljön hade försämrats de senaste tre åren. Lönemässigt såg det inte mycket bättre ut. Lönegapet mellan den offentliga sektorn och den privata ökade betydligt under och efter krisen. 1992 tjänade en offentliganställd i genomsnitt 96,9 procent av vad en privatanställd tjänade. 2001 hade det sjunkit till 89,6 procent.”

Det var mot den bakgrunden som en allt starkare vilja till revansch växte fram inom Kommunal under 2000-talets första år. Runt om i landet fanns en stark medlemsopinion som krävde att Kommunals ledning måste sätta ned foten och ta fajten – gå ut i strejk.
Under stark press underifrån tvingades Kommunals ledning säga upp det treåriga avtalet med kommuner och landsting (numera regioner) ett år i förtid, på hösten 2002. Idag skulle detta för övrigt inte vara möjligt eftersom Kommunal och övriga fackförbund har sålt ut rätten att säga upp avtalet i förtid, det sista året.
Men år 2003 krävde Kommunal ett nytt ettårigt avtal och ett lönelyft på 5,5 procent samt att lägstalönerna skulle höjas till 14 000 kronor i månaden. Kraven var dock för låga. Eller som Offensiv skrev i december 2002:
”Kommunal måste ta strid. Lönekraven för låga – nu krävs kamp för varje krona. För många kommunalare som börjat hoppas på rejäl lönekamp är förbundets nya krav en ny besvikelse.”
Det borde ha handlat om tusenlappar istället för hundralappar – och en lägstalön på 14 000 kronor kunde ingen leva på.

De offentliga arbetsgivarna (de styrande politikerna) med stöd av kapitalisterna och skamligt nog även flera fackliga ledare sa dock blankt nej till Kommunals krav, vilket bara ökade ilskan och kampviljan. Kommunals krav blev till ett minimum som absolut måste säkras.
Under början av 2003 ökade pressen på förbundsledningen, och på basplanet genomfördes en omfattande aktivitet – demonstrationer, upprop, möten och så vidare – för att pressa förbundsledningen till att åtminstone stå fast vid kraven. ”Vi är redo att strejka”, var budskapet från de kommunalare som strejkade för högre lön i Stockholm den 29 mars.
På många platser runt om i landet hade liknande demonstrationer med samma budskap genomförts. I Dalarna demonstrerade 3 600 kommunalare på fjorton orter den 14–15 mars, samtidigt som 1 000 personer demonstrerade i Luleå. Kommunalarbetaren rapporterade också att 400 hade demonstrerat i Örnsköldsvik, 500-600 i Kalmar och att brandmännen i Göteborg demonstrerade varje vecka.
“Kommunal ordnade också demonstrationer på orter där det aldrig hade demonstrerats annat än på första maj, som till exempel i Junsele i Sollefteå kommun, där 100 personer samlades den 27 februari efter att Kommunal besökt alla lokala arbetsplatser där anställda berördes av lönekampen” (Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003).
Mobiliseringen underifrån var oemotsvarad och kampstämningarna gjorde det nästan omöjligt för förbundsledningen att bara vika ned sig.

I början av april varslade Kommunal om strejk för 9 000 från den 23 april. Varslet och strejken hade ett enormt stöd från allmänheten. I en opinionsundersökning ansåg två tredjedelar av de som intervjuades att det var rätt av Kommunal att gå ut i strejk, och hela 97 procent ansåg att det var viktigt att politikerna lever upp till löftena om högre lön för välfärdens anställda.
”Fullt stöd till Kommunals strejk” var Offensivs förstasidesrubrik den 24 april. Samtidigt manade Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna (idag Socialistiskt Alternativ) till en aktiv strejk och kraftfullare strejkaktioner.
”Om strejken fylls med aktioner, upptrappade varsel och vidgas genom att utlysa en endagsstrejk för alla medlemmar med samtidiga massdemonstrationer där alla fack, arbetare, tjänstemän och ungdomar inbjuds för att visa sitt stöd kan trycket skapas för att få igenom lönekraven.”
Efter den 23 april följde en serie av strejker som sammanlagt skulle pågå i fem veckor och allt som allt togs 86 431 offentliganställda kommunalarbetare ut i strejken; antalet förlorade arbetsdagar uppgick till 600 000. På många håll blev strejken också aktiv med dagliga aktiviteter.

Politiker – från den traditionella högern till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – och chefer hetsade inte bara mot strejken, utan agerade också strejkbrytare. Strejkbryteriet och hetsen från S-politiker visade kanske mer än något annat hur långt förborgerligandet av socialdemokratin hade gått.
– Politiker har hållit på med strejkbryteri hela tiden. Elever vid Vallåskolan fick städa toaletterna. Jag tycker det är fruktansvärt att sätta in minderåriga som barnarbetare och strejkbrytare. Föräldrar har ringt oss och berättat att de är fly förbannade, berättade Janet Magnusson från Kommunal sektion Halmstad om strejkbryteriet i den S-ledda kommunen för Offensiv i slutet av april.
I Halmstad svarade Kommunal strejkbryteriet med att på nytt gå ut strejk, tyvärr blev det svaret ett undantag.
Första maj 2003 blev till en protest mot de S- och V-politiker som hade agerat strejkbrytare och i exempelvis Norrköping vägrade kommunalarna att gå i S- och LO-tåget.
Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna samt Elevkampanjen som hade bildats av unga ”offensivare” bedrev från första stund ett aktivt stödarbete och mobiliserade till de strejkvaktskedjor som bildades mot strejkbryteriet. I varje nummer av Offensiv, som då var 12-sidig, var det minst fem (oftast ännu fler) sidor som rapporterade om och kommenterade kommunalarnas kamp. Totalt intervjuades nära 40 kommunalare under de fem veckor som strejken varade och mer än 200 prenumeranter värvades.

Mobiliseringen underifrån var oemotsvarad och kampstämningarna gjorde det nästan omöjligt för förbundsledningen att bara vika sig.

Offensiv gav kampen såväl en röst som ett program, en taktik och strategi för att driva kampen till en möjlig seger. I Offensiv riktades också kritik mot att förbundsledningen tagit ut alldeles för få medlemmar i strejk, inte tagit fasta nog på strejkens stöd och inte satt ”blåslampa under det ljumma eller frånvarande stödet från de andra LO-fackens ledning. Men Kommunalledningens största svaghet är att man inte har skärpt den politiska tonen mot arbetsgivarpartiet S och dess medlöpare V och MP”, skrev Offensiv den 8 maj under rubriken ”Hur ska fajten vinnas?”.
Sent omsider beslöt Kommunal att trappa upp strejken genom att varsla om storstrejk i 60 kommuner från den 12 maj, följt av en ny tvåveckorsstrejk i 137 kommuner. Varslen omfattade i de båda strejkerna 46 000 medlemmar.
Det var en välkommen upptrappning, men varslen lades samtidigt som det fanns klara indikationer på att Kommunals ledning helst av allt önskade att en uppgörelse skulle kunna nås innan strejken trappades upp.
Med varslet om upptrappning från den 12 maj gick strejken in i en avgörande fas. Sommaren och skolavslutningarna närmade sig, och det fanns inga tecken på att strejk­stafetternas, de rullande strejkernas ”uttröttningstaktik”, hade fått arbetsgivarna att mjukna. Kommunals medlemmar efterlyste en rejälare upptrappning: ”Allihop på en gång. Ta ut alla i strejk”, som strejkande i Rinkeby sa till Offensiv.

Kommunals ledning gav sken av att vilja driva fajten vidare, men över huvudet på medlemmarna. I största hemlighet förbereddes en reträtt som skulle bli till ett historiskt svek. Den 28 maj undertecknade Kommunals ledning en uppgörelse som var tvåårig och som endast gav i snitt 3,2 procent i lönelyft 2003.
– Avtalet är ett svek utan motstycke. Ylva Thörn (Kommunals ordförande) måste omedelbart avgå, sa Lena Ezelius, ordförande i Kommunal sektion 26 i Stockholm, ”mönstersektionen”, till Offensiv (Lena Ezelius gick tragiskt nog bort år 2019 efter flera års kamp mot cancer).
Ledningens svek mötte en enorm ilska bland Kommunals medlemmar, som krävde ledningens avgång och den demokratiska rätten att få rösta om avtalet. I en utvärdering som Kommunal gjorde svarade 64 procent av sektionsordförandena att deras medlemmar hade reagerat negativt och 21 procent väldigt negativt på avtalet. Strejken blev lönemässigt en besvikelse, men de strejkande vann självförtroende och erkännande genom sin solidaritet och kampvilja. Sveket knäckte inte heller viljan att säga ifrån, vilket EMU/euroomröstningen gav ett klart besked om; mer än två tredjedelar av kommunalarna (69 procent) röstade nej.

”Detta är det mest svidande nederlag som drabbat det ekonomiska och politiska etablissemanget i landet”, kommenterade SVT:s KG Bergström efter att det stod klart att nej-sidan vunnit en tydlig seger i den folkomröstningen som hölls den 14 september 2003 och där frågan löd: ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?”. Hela 55,9 procent svarade nej och endast 42 procent ja.
Antalet som röstade/svarade nej var 811 442 fler än ja, trots att i stort sett hela etablissemanget och media kampanjade för ett ja. Bakom etablissemangets kampanj, där Socialdemokraterna ingick tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet (idag Liberalerna) och Kristdemokraterna, och som även LO-toppen gav sitt stöd till, stod storbolagen och Svenskt Näringsliv.
I ja-kampanjen ”fanns 75 procent av riksdagsmännen, näringslivets toppar och flera tunga organisationer”, skröt en av dess ledare i början av folkomröstningskampanjen. Näringslivet satsade hundratals miljoner kronor på ett ja. Ja-sidan uppskattas ha lagt mer på varje väljare (ja-röst) än vad George Bush gjorde under sin valkampanj 2000.
Valdeltagandet var dessutom ovanligt högt för att vara en folkomröstning – 82,6 procent mot 80,1 procent i valet 2002.

Det var arbetarna, kvinnorna och ungdomarna som röstade nej. ”Klasskiljelinjens betydelse i samband med 2003 års folkomröstning illustreras bäst av skillnaderna mellan olika yrkesgrupper och yrkessektorer. Bland industriarbetare och övriga arbetare var stödet för euron endast 30 procent” (Ett klart NEJ till euron i en redogörelse för 2003 års folkomröstningsundersökning genomförd i samarbete mellan Statistiska centralbyrån och Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 2004).
Bara 28 procent av kvinnorna röstade ja. ”Folkomröstningens utfall var en misstroendeförklaring med vänsterförtecken”, skrev Offensiv i sin kommentar och citerade Aftonbladet som menade att: ”Valresultatet måste ses som en rejäl revolt mot makten”. Det var bara i 35 av landets 290 kommuner som ja vann majoritet.
”I norrlandskommuner som Strömsund, Ragunda, Vilhelmina, Dorotea och Sorsele röstade 15 procent ja till euron jämfört med närmare 70 procent ja-röster i storstadskommuner längre söderut som Danderyd, Lidingö och Vellinge” (Ett klart NEJ till euron).

Rättvisepartiet Socialisternas, som nu heter Socialistiskt Alternativ, och Offensivs nej till euron var en del i vår kampanj för ett demokratiskt och socialistisk Europa och ett alleuropeiskt uppror mot EU och EMU.
Ett nej skulle ge stöd och hopp till de som kämpade i Sverige och slå ett slag mot nedskärningspolitikerna, men också bli ett stöd till den arbetarkamp som bedrevs i många euroländer mot den åtstramningspolitik som EMU krävde.
Vi betonade också att ”till skillnad från den officiella, etablerade nej-rörelsen (där bland annat Centern och Vänsterpartiet ingick), menar vi att det inte finns någon svensk borgerlig väg ut ur den globala kapitalismens kris. Med ett inomkapitalistiskt och nationalistiskt perspektiv hamnar man snart i fällan av att bli försvarare av en ’blågul kapitalism’ och det som är idag. Istället för att mana till organisering och kamp, bygga band till och ge stöd till arbetare och ungdomar som kämpar i andra länder” (ur pamfletten Nej till EMU – ta kamp för ett socialistiskt Europa. Rättvisepartiet Socialisterna om folkomröstningen och alternativet till kapitalets EU och EMU, utgiven i juni 2003).
Vår kampanj mot euron och EMU var också en del i kampen mot Fort Europa och EU:s militarisering – mot rasism och flyktingmurar – för asylrätt samt jobb, välfärd, bostad till alla.