Offensiv 50 år: Massprotester mot USA:s Irakkrig 2003

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Det är denna vecka exakt 20 år sedan cirka 30 miljoner människor världen runt deltog i världshistoriens enskilt största protestdag mot krig den 15 februari 2003. Det var en samlad aktion på minst 800 städers gator mot planerna på en USA-ledd attack mot Irak som ekade så kraftigt att den i New York Times kallades ”en andra supermakt”. Även i Sverige hölls demonstrationer i 25 städer från Boden i norr till Malmö i söder.

I Stockholm samlades 100 000 till en av Sveriges största demonstrationer någonsin och landet runt tiotusentals ytterligare.
– Uppslutningen var överväldigande från människor som ändå inte själva var direkt drabbade, minns Widad Zaki från Irakiska kvinnoföreningen som tillsammans med mig från Rättvisepartiet Socialisterna (RS) hade tagit initiativet till det möte i september 2002 som ledde till bildandet av Nätverket mot krig.
Detta möjliggjordes genom de kontakter som redan hade upparbetats i Nätverket mot krig och terrorism mot USA:s krig i Afghanistan sedan 2001. Det som fram till dess främst hade varit ett nätverk mellan vänsterorganisationer fick med hotet om ett nytt krig mot Irak en mycket bredare anslutning av ideella föreningar, politiska organisationer, kulturföreningar och även religiösa samfund.

De paroller som antogs inför ett första opinionsmöte den 25 oktober med följande marsch till USA:s ambassad var enkla. Under rubriken ”NEJ till krig mot Irak” följde ”Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik!”; ”Solidaritet med Iraks folk för fred och demokrati!” och ”Inget missbruk av FN för krig!”.
På talarlistan fanns bland annat Vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman, Miljöpartiets EU-parlamentariker Per Gahrton, Teaterförbundets ordförande Tomas Bolme och skådespelaren Sven Wollter, liksom även Stockholms domprost.
– Målsättningen var att hela folkrörelse-Sverige och bredast möjliga opinion skulle engageras, säger fredsaktivisten Jan Lönn som var samordningsgruppens ordförande 2002 och 2003.
Polisens uppgifter om att det ”bara” var 35 000 deltagare i Stockholm den 15 februari väckte harm bland arrangörerna. Enligt samordningsgruppen i Nätverket mot krig deltog cirka 100 000.
– Det räcker inte, att det skulle bli stort väntade vi oss, men inte så gigantiskt stort, säger Jan Lönn, som för egen del uppskattar anslutningen till 150 000.
Inte bara Norra Latins skolgård och hela Norra Bantorget var packat av folk, utan även de anslutande gatorna som till exempel Vasagatan upp mot Centralstationen.
Demonstrationståget sträckte sig sedan hela den halvmilalånga vägen från Norra Bantorget till Gärdet via Vasagatan, Kungsgatan, Sveavägen, Hamngatan och Strandvägen. När de första demonstranterna kom fram till Gärdet hade de sista i det långa tåget ännu inte hunnit lämna Norra Bantorget.

Till mobiliseringen bidrog en första marsch till USA:s ambassad redan den 25 oktober 2002 och ett stort mediegenomslag i vissheten om att vi var en del av en massiv internationell rörelse. Demonstrationen sändes också direkt i TV och Widad Zaki minns att hon själv var intervjuad ett tiotal gånger.
Flera av de organisationer som fanns representerade i samordningsgruppen utförde ett imponerande fotarbete för att mobilisera. Själv hade jag och RS tagit på oss ansvaret för att samordna flygbladsutdelningar vid ett stort antal av Stockholms tunnelbanestationer.
I den långa listan av kändisar som talade den 15 februari fanns till exempel EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin (S), Lars Ohly (V), språkröret Maria Wetterstrand (MP), EU-parlamentarikern Anders Wijkman (KD), riksdagsledamoten Anders Ygeman (S), Transports vice förbundsordförande Martin Viredius, Thomas Hammarberg från Palmecentret, Ammar Makboul från Palestinska föreningen, Olof Buckard från Artister för fred, Eva Moberg och även ett par centerpartister och liberaler. Bland talarna fanns också Sofia Marklund från Elever mot krig.
Att den lavinartat växande Elever mot krig, som hade startats upp av Rättvisepartiet Socialisternas unga medlemmar i Elevkampanjen, fick nominera ungdomstalaren var ett självklart erkännande för dess roll i mobiliseringen av tusentals elever från Stockholms skolor.

Så vilken politisk betydelse fick den 15 februari? Den socialdemokratiska statsministern Göran Persson hade i en radiointervju den 21 december snarast uttryckt sin förståelse för krigsplanerna och hoppats på att kriget om det inleddes skulle bli kort.
– FN-stadgans och folkrättens grundprinciper var som försvunna från statsministerns tankevärld. Opinionsmötet på Norra Bantorget den 15 februari 2003 med dess överväldigande storlek och slagkraft vänt både opinionen och politiken. Också regeringen hade fått ett klart budskap och svängde, kommenterar Jan Lönn, som tillsammans med en delegation från Nej till krig strax därpå även fick träffa den dåvarande utrikesministern Anna Lindh.
Även den svenska regeringen fann nu att ett anfallskrig skulle bryta mot den FN-stadgade folkrätten. Till det bidrog givetvis också de globala massprotesterna och att både de franska och tyska regeringarna vägrade att stödja krigsplanerna i FN.

Bollen var nu i rullning. Den 5 mars samlade Elever mot krig 12 000 på Sergels torg i en första skolstrejk mot kriget. Några dagar innan USA:s flyg inledde bombningen av Bagdad den 20 mars anordnade Nätverket mot krig den 16 mars ett nytt massmöte på Medborgarplatsen.
Där deltog som Jan Lönn minns det talare från både den brittiska antikrigsrörelsen, svensk fackföreningsrörelse, Svenska kyrkan, riksdagen, Irakiska kvinnoföreningen och Sveriges unga muslimer.
När det amerikanska angreppet inleddes den 20 mars var opinionen förberedd och mobiliserad. Elever från Stockholms skolor samlades under dagen till protestmöte på Sergels torg. Ett stort opinionsmöte samlades i Kungsträdgården på kvällen dagen för angreppet med bland andra regeringspartiets partisekreterare som talare och lördagen därefter fylldes Norra Bantorget igen för sin andra största politiska manifestation.
I manifestationen samma dag som kriget bröt ut samlades enligt arrangörernas uppskattning 60 000 deltagare. LO-ledningen hade inte velat delta den 15 februari. Men bland de nya talarna denna dag märktes nu LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin, Rädda barnens ordförande, och talare från både Sveriges kristna råd och den muslimska gruppen.
– Det var den största demonstration som LO:s ordförande någonsin hade deltagit i, kommenterade Lars Lönn efteråt.

Det massiva motståndet mot Irakkriget och den följande ockupationen bidrog till att påskynda en snabb och kraftig svängning mot Bushs och Blairs krigspolitik.

Elevkampanjens dåvarande ordförande Mattias Bernhardsson har sammanställt imponerande fakta om den roll som spelades av Elever mot krig (EMK).
Elevrörelsen mot Irakkriget i början av 2003 är en av de största elevrörelserna i modern tid. ”Dag X”, samma dag som Irakkriget inleddes den 20 mars, strejkade 20 000 elever runt om i Sverige mot Bushs krig för olja, liksom för övrigt i en rad andra länder.
Uppslutningen var ingen spontan tillfällighet, utan ett resultat av den organisering på skolorna som Elevkampanjen inledde när USA:s krigshets trappades upp i slutet av 2002.
– Vi hade ett första stormöte i febru­ari med 100 deltagare från olika skolor, där vi beslöt att inte bara varsla om strejk på Dag X för krigsutbrottet, utan även att strejka innan krigsutbrottet, har Mattias Bernhardsson berättat.
Stormötet beslöt att ansluta sig till en internationell dag för skolstrejker den 5 mars, kallad ”Books not bombs”, som utlysts av studenter i USA och det spanska elevfacket.
– Dagarna innan skolstrejken gick vi ut i ett strejkvarsel i morgon-tv. Den 5 mars fylldes Sergels torg till bristningsgränsen av 12 000 strejkande elever. Bland talarna fanns elevaktivister och fackliga företrädare. Vid Mynttorget i Stockholm, dit vi marschera­de, pressades flera politiker i utfrågningar, bland annat den dåvarande ordföran­den i riksdagens utrikesutskott Urban Ahlin (S).

Några dagar efter strejken anslöt sig även representanter från Ung Vänster (UV) och Grön Ungdom (GU), som enligt Mattias Bernhardsson skapade viss oreda i Elever mot krig genom att istället för att dagarna innan det väntade krigsutbrottet satsa allt på att prioritera ­strejken ville mobilisera till en ”fredshelg” på Café Lava.
– Mötet beslöt att vi skulle koncentrera oss på strejken och bygget på våra skolor. Redan veckan efter strejken den 5 mars varslade vi för riksomfattande skolstrejk för Dag X i tidningar och i morgon-tv. Brev med varsel om strejk till rektorerna delades ut till skolkommittéerna.
Kvällen innan krigsutbrottet, den 19 mars, uppvaktade en delegation från EMK LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.
Delegationen uppmanade LO att utlysa politisk strejk mot kriget i linje med den uppmaning till internationel­la strejker som Europafacket hade gått ut med. LO valde istället en tyst minut medan andra, till exempel flera Seko-klubbar och Teaterförbundet, flera dagar innan hade antagit uttalanden för strejk.
– Natten till torsdagen den 20 mars gick krigslarmet. Under småtimmarna satte samordnings­gruppen igång en telefonkedja till strejkkommittéerna och ut till EMK-grupper i landet, funktionärerna samlades och vi varslade för strejk ytterligare en gång på morgon-tv, säger Mattias Bernhardsson.
I Stockholm, där EMK hade växt ut med kommittéer och aktivister på 120 skolor, anslöt 10 000 elever till demonstrationen. Av 18 talare var elva representanter för olika skolkommittéer.
I Göteborg gick 4 000 elever ut i strejk, 1 500 i Uppsala, 1 000 i Umeå, 500 i Luleå, och 350 i Eskilstuna. Det var också strejker i Skellefteå, Karlstad, Söderhamn, Hudiksvall, Flen, Sundsvall och dagen efter i Lund. Sammanlagt strejkade över 20 000 elever i Sverige på Dag X. Strejken var en enorm succé och EMK växte till att ha kommittéer och aktivister på 120 skolor i Storstockholm.

Elevkampanjen och EMK organiserade även flera uppmärksammade ”vapeninspektioner” under paroller som ”Rusta skolan – inte militären” med protester utanför de svenska rederier som transporterade krigsmateriel åt USA och Storbritan­nien samt mot Saabs fabrik i Järfälla, vilka tillverkade remsfällare till bombplanen F-14 och F-15.
– Vi uppmanade anställda på fabriken att agera fackligt. I pressmeddelanden krävde vi att regeringen omgående skulle avbryta all export av krigsmateriel samt återkalla samtliga exporttillstånd till alla krigförande länders försvarsmakter i kriget mot Irak, berättar Mattias Bernhardsson.
Kriget stoppades inte. Men de globala skolstrejker­na var inte förgäves. Enligt den brittiska journalisten John Pilger bidrog de till att ”rädda tusentals liv”. Utan stormen av protester skulle de krigförande länderna ha släppt alla hämningar och tiotusentals fler hade fått sätta livet till i än kraftigare bombräder, av klusterbomber och bomber laddade med ­utbränt uran, som i det förra Irakkriget 1991.
För att stoppa kriget skulle så klart mycket mer ha krävts, exempelvis att elevernas strejker i global skala skulle ha kunnat spridas till vapenindustrier, transporter, hamnar, flygplatser med mera.
Kampen mot kriget och Offensivs intensiva bevakning av den varje vecka gav också många unga aktivister en djupare förståelse för nödvändigheten av att i grunden förändra samhället och befria det från krig, kvinnoförtryck, rasism, svält och allt vad den kapitalistiska plundringen för med sig.
Säkert är att det massiva motståndet mot Irakkriget och den följande ockupationen även bidrog till att påskynda en snabb och kraftig svängning mot Bushs och Blairs krigspolitik både globalt och bland de krigförande USA:s och Storbritanniens hemmaopinioner.
”Det finns en allt starkare global misstro mot USA, och denna misstro riktas särskilt mot den amerikanska utrikespolitiken. Det finns inte bara utbrett internationellt stöd för kravet på att USA ska dra bort sina trupper från Irak, det finns också en omfattande opposition mot USA:s och Natos närvaro i Afghanistan. USA:s politik anses även skapa större klyftor i världen och vidga gapet mellan rika och fattiga”, konstaterade opinionsinstitutet PEW fyra år senare i en rapport om opinionen i 47 länder.

USA-imperialismens försök att återupprätta respekten för USA-imperialismen med krigspolitiken gentemot Afghanistan och Irak och kasta av sig det förödmjukande minnet av Vietnamkrigets fiasko, det så kallade Vietnamsyndromet, misslyckades kapitalt. 20 år senare lever miljoner afghaner och irakier fortfarande med de fruktansvärda konsekvenserna.