När Offensiv startade hösten 1973 såg världen helt annorlunda ut än idag. Två rivaliserande block tävlade om dominans och inflytande på den globala arenan; ett var kapitalistiskt (Väst) under USA:s ledning och det andra var ett stalinistiskt block (Öst) med det dåvarande Sovjetunionen i förarsätet, men även Kina gjorde anspråk på ledarrollen.
I de stalinistiska staterna hade kapitalismen avskaffats, men det var inte arbetarna och de fattiga som hade makten, utan en privilegierad byråkrati som styrde i namnet av ”socialism”. Trots de antagonistiska motsättningarna de båda blocken emellan förenades den härskande klassen i Väst och byråkratin i Öst i fruktan för revolution och arbetarkamp samt strävan att upprätta hålla status quo.
Redan från början gjorde Offensiv klart att stalinismen var ett absolut hinder för en utveckling mot socialism och att byråkratin måste störtas. Det var en uppfattning som gick på tvärs med en stor del av den övriga vänstern som antingen direkt försvarade eller ursäktade stalinismen i Sovjet eller Kina och såg dessa som modeller att följa. Socialdemokratin å sin sida såg det stalinistiska blocket som en oföränderlig koloss samtidigt som man i likhet med borgarna flitigt använde förtrycket i Öst som ett vapen mot vänstern, socialism och krav på en planerad ekonomi.
Genom att från första stund dra en röd linje mellan verklig socialism och stalinism kunde Offensiv förklara och överleva det stalinistiska blockets kollaps 1989-92 och ta sig igenom den kapitalistiska reaktion som följde. För att påminna om denna viktiga del av vår historia och att Offensiv förutsåg stalinismens fall återpublicerar vi denna artikel från Offensiv # 200, den 25 april 1991 skriven av Per Olsson.

För en planerad ekonomi – arbetardemokratin i centrum är en programpunkt som funnits med i Offensivs plattform ända sedan starten.
Detta för att både kunna ge ett klart alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomins vinstjakt och misshushållning, men också för att göra en tydlig markering om att utan arbetardemokrati är det omöjligt att bygga ett socialistiskt samhälle.
Därmed har Offensiv kunnat förklara orsakerna till stalinismens kollaps i Öst 1989-91 (före detta Sovjetunionen och dagens Öst- och Centraleuropa) och varför det byråkratiska väldet skulle hamna i en oundviklig kris.
Det var genom Leo Trotskijs kamp mot den framväxande stalinistiska byråkratin i Sovjet på 1920- och 30-talet som den revolutionära socialismen – marxismen – kunde föras vidare till vår generation.
Det var Trotskij, som i sin bok Den förrådda revolutionen skriven 1936, förklarade varför den styrande byråkratin skulle hamna i en total återvändsgränd. Hans perspektiv formulerades så här:
”Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism. Den vidare utvecklingen av de hopande motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism, på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ned arbetarnas motstånd, på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, på den nationella- och världsarenan”.

På det stora hela har utvecklingen bekräftat det riktiga i Trotskijs och Offensivs prognos. Offensiv förutsåg, långt före 1989, att ”Utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa kommer att leda till nya konvulsioner under 1980-talet. Nya polska arbetaruppror kommer att bli näst intill omöjliga att avvärja för Gierekbyråkratin (i Polen), vars manöverutrymme nu är praktiskt taget uttömt… I alla delar av världen undergrävs basen för de nuvarande maktstrukturerna. Därför går vi mot såväl stalinismens som imperialismens och kapitalismens dödskamp” (Offensiv # 66, maj 1980).
I augusti 1980 reste sig de polska arbetarna och störtade Gierek. I Polen, 1980 och 1981, hade arbetarna vid flera tillfällen möjligheter att ta makten. Men på grund av att Solidaritets (den fria fackförening som bildades 1980 och som hade drygt 10 miljoner medlemmar) ledning valde att försöka göra en ”självbegränsande revolution”, vilket de polska intellektuelljämte borgare och ledarna för arbetarrörelsen i Väst hade uppmanat dem till, krossades revolten i Polen. Och efter Jaruzelskis kupp 1981 blev Solidaritet aldrig samma rörelse som tidigare.
Offensiv stödde helhjärtat de polska arbetarnas kamp och det faktiska händelseförloppet kom också att visa att utan ett parti, en ledning och ett program för en politisk revolution som störtar byråkratin kan inte arbetarna ta makten i Öst.

Ledningen för SSU och socialdemokratin i Sverige har aldrig kunnat presentera en analys av samhällena i Sovjet och Östeuropa, och därför har man heller inte kunnat förutse de folkliga revolter som skulle äga rum, inte heller har man kunnat ge förslag till hur kampen ska bedrivas i Öst.
Stalinismens kris har också lett till en kris för de så kallade kommunistiska partierna i Väst. När Polens arbetare reste sig 1980 utbröt omedelbart en kris inom VPK (numera Vänsterpartiet). Vips började Lars Werner (VPK-ledaren) att söka efter nya frälsare i den stalinistiska världen och i partiets nu nedlagda tidning, Ny Dag, lyfte han fram ”det jugoslaviska självförvaltningssystemet”.
Under hela efterkrigstiden benämnde VPK öststaterna som socialistiska stater, först på senare tid blev man lite mer kritiska, i ord, mot den ”reellt existerande socialismen”. I och med stalinismens fall i Östeuropa 1989 rasade denna totala vanföreställning samman och krisen i VPK blev ett faktum. Av den stalinistiska ”teorin” om socialism i ett land, som partiet vilat på, återstår idag ingenting.
Socialdemokraterna har ibland benämnt Öststaterna som statskapitalistiska, ibland socialistiska och i det socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) program 1984 och 1987 är Sovjet och Östeuropa rent av kommunistiska stater. Det ena misstaget har följts av det andra och medlemmarna har inte getts någon förklaring, eftersom ledningen inte haft någon.
I den enda bok som SSU publicerat under de senaste 15 åren, Entrismen i Sverige och som riktades mot Offensiv, hävdade författarna att ”Sovjet är idag politiskt en av världens mest stabila stater, omgiven av lydstater och med tillräcklig tillgång på naturresurser och arbetskraft för att kunna utgöra en någorlunda självständig ekonomisk och politisk kraft. Även om ’socialism i ett land’ inte är möjlig så kan man tänka sig ’socialism i en världsdel’”. Boken kom ut 1980, undrar vad författarna säger idag?

I Offensiv # 100, december 1982, skrev vi apropå utvecklingen i Sovjet: ”En modern och komplex ekonomi kan inte styras genom diktat och dekret. Idag har ekonomin vuxit Kreml över huvudet och samhället befinner sig i en återvändsgränd. Socialism i Sovjet kan bara bli verklighet om byråkratin störtas och arbetardemokratin återupprättas. En planekonomi kan inte fungera utan arbetarnas dagliga kontroll och styrning (…) Det har förekommit strejker i Sovjet under de senaste två åren. De nationella motsättningarna har skärpts och tagit sig våldsamma uttryck i en del områden. Protesterna kommer att vidgas i framtiden”.
Det var stalinismens kris, orsakad av byråkratiskt välde som förhindrade en kvalitetsinriktad produktion och som medförde att gapet till Väst ökade istället för att minska, som fick Gorbatjov (Sovjetunionens sista ledare) att genomföra ”reformer uppifrån för att förhindra en revolution underifrån”. Därav ”perestrojka” och ”glasnost”.

Gorbatjov blev oerhört populär i Väst efter det att han fick makten 1985. Offensiv tillhörde aldrig denna skara av Sovjetbyråkratins nya vänner. Redan tidigt förklarade vi att Gorbatjov representerar den del av byråkratin som har insett att samhället inte längre kan styras med gamla metoder, men också att Gorbatjov kommer att misslyckas eftersom han är en representant för den byråkratiska eliten.
I den pamflett, Sovjet: Reform eller revolution, som gavs ut av vår brittiska systertidning Militant i januari 1987, underströks att:
”Just det faktum att Sovjet befinner sig i en stagnationsperiod gör att enbart talet om reformer kan ge upphov till en rörelse underifrån av missnöjda arbetare och ungdomar… Gorbatjovs reformer kommer inte att kunna lösa några av de problem som byråkratin står inför (… ) Bara genom att upphäva alla privilegier och därmed krossa byråkratins makt kan motsättningarna i dagens Sovjet lösas. Arbetarna måste ta makten i sina egna händer. Bara en marxistisk tendens som står för Lenins och Trotskijs idéer kan lösa revolutionens problem.”

De stalinistiska diktaturernas fall i Östeuropa 1989 var en följd av folkliga uppror, revolutionära händelser. Dessa historiska händelser ägde dock rum samtidigt som kapitalismen i Väst upplevde en högkonjunktur och marxisterna var för små för att kunna påverka massrörelsens inriktning i Öst. Det i sin tur gjorde att massorna i Öst kom att hysa väldiga illusioner om den kapitalistiska marknadsekonomin, som sågs, och ännu ses av många, som den snabbaste vägen till fler varor och högre levnadsstandard.
Revolutionen utvecklas alltid sida vid sida med kontrarevolutionen. Därav den till synes paradoxala utvecklingen att massorna störtar den gamla diktaturen, men det följs av att prokapitalistiska regeringar kommer till makten i Östeuropa. Regeringar som på grund av krisen tenderar att bli allt mer odemokratiska för att kunna bryta ner arbetarnas motstånd mot den enorma sociala katastrof som blir följden av de så kallade marknadsekonomiska reformerna.
Arbetslöshet, inflation och social utslagning är nu vardagsbilden i Östeuropa. Varken stalinism eller kapitalism är någon lösning.
I Sovjet försöker Gorbatjov återupprätta kapitalismen, men främst kännetecknas utvecklingen av kaos, sönderfall och risken för att en diktatorisk regim införs i Sovjet ökar.

Arbetslöshet, inflation och social utslagning är nu vardagsbilden i Östeuropa. Varken stalinism eller kapitalism är någon lösning.

Offensiv hade i början av 1980-talet inte räknat med att kapitalismen skulle kunna få ett stöd i Öst. Tyvärr fanns vi i vår internationella marxistiska tendens under lång tid inte i Sovjet och Östeuropa och därför saknade vi tillgång till kontinuerlig information om stämningarna och hur de förändrades, samt en fullständig bild av hur allvarlig krisen var.
Men det bör påpekas att i exempelvis Polen 1981 fanns inte en enda grupp som vågade tala om att återinföra kapitalismen. Till och med Dagens Nyheters utsände måste korrekt återge vad en av de polska arbetarledarna sa i en intervju till tidningen den 22 februari 1981: ”Vad folk vill? Jo, de vill ha genuin socialism som är förknippad med rättvisa och välstånd. Ingen som är emot socialismen kan räkna med stöd från arbetarna. Jag har inte mött någon i vår rörelse som önskar se slutet på socialismen och återinförandet av kapitalismen”.
Men det var då. Nio år senare sitter Solidaritet i en regering som snabbt vill återinföra kapitalismen och vars politik ledde till att antalet arbetslösa ökade med drygt en miljon på ett år! Det återspeglar att medvetenheten har gått starkt tillbaka i Polen under 1980-talet till följd av stalinismens katastrofala misslyckande, som i sin tur har gett upphov till både cynism och illusioner om den kapitalistiska marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd.

Tidigare fanns alltså en grund för att hävda att det var föga sannolikt att kapitalismen skulle kunna återupprättas i Öst. Idag är det en möjlig utveckling. Det som har hänt i DDR (Östtyskland) efter det att landet införlivas i det kapitalistiska Västtyskland, som trots allt är Europas starkaste nation, visar vilket enormt socialt pris som får betalas för kapitalismens återupprättande.
Det troliga perspektivet för Sovjet och Östeuropa är dock att de nya regeringarna och den kvarvarande byråkratin försöker återupprätta kapitalismen, men att det inte kan förhindra en fortsatt nationell splittring, kaos och social oro, som kan resultera i inbördeskrig.

Dagens utveckling i Sovjet och Jugoslavien är en tydlig varning. Det bara understryker att arbetarklassen måste bilda egna partier och självständiga fackföreningar i Öst för att kunna bekämpa den kapitalistiska politik som förs och samtidigt bekämpa de sista resterna av den stalinistiska statsapparat som ännu finns kvar. Det är genom arbetarnas och ungdomens kamp i Öst som marxismen kommer att få ett fotfäste i Öst. Offensiv deltar aktivt i detta arbete.

Offensiv # 84 på Solidaritets kongress i september 1981:

”En resolution som under stora ovationer antogs av kongress riktades till ’Östeuropas arbetare’… Denna appell är ett steg framåt mot ett mer internationalistiskt synsätt från Solidaritet, vars ledning tidigare har undvikit att rikta uppmaningar till arbetarna i andra stater i Öst”.
Hur svarade den internationella socialdemokratin på de polska arbetarnas appell? Appellen ”togs emot med något som närmast liknade bestörtning Sverige och i övriga Västeuropa. Willy Brandt, ordförande i Västtysklands socialdemokratiska parti och (den socialdemokratiska) Socialistinternationalen, betecknade hälsningen till Östeuropas arbetare som en provokation och inblandning i dessa andra länders inre angelägenheter” (Polens sak är vår, Tidens Debatt nr 6/81).