Offensiv 50 år: När gränserna stängdes och folket reste sig

av Natalia Medina // Artikel i Offensiv

Året 2015 kommer för alltid att bli ihågkommet som flyktingkrisens år. Ett rekordår med 1,3 miljoner människor på flykt till Europa, det största antalet flyktingar sedan andra världskriget. Men ordet kris syftade inte på det enorma lidandet och faran som människor på flykt fick utstå, utan på en ”kris” för mottagarländerna i Europa. Denna chockdoktrin möttes av en enastående kamp från flyktingarna själva.

Majoriteten av flyktingarna som kom till Europa under 2015 kom från Syrien, Irak och Afghanistan. Efter den arabiska våren påbörjades ett uppror i Syrien mot diktatorn Bashar al-Assad. Regimens svar var brutalt och förföljelsen av oppositionella jämnade hela städer med marken. Det förödande kriget pågår fortfarande.
Konflikten i Afghanistan har pågått i 40 år och många afghaner lever som andra klassens medborgare i Iran och Pakistan. USA:s ”krig mot terrorn” efter attentatet mot tvillingtornen 2001 innebar att de invaderade ett redan instabilt Afghanistan. Fastän antalet flyktingar som anlände till Sverige ökade markant under 2015 var det fortfarande bara en bråkdel av de som faktiskt flydde som lyckades ta sig till Europa.
162 877 av dessa flyktingar sökte asyl i Sverige. Av dem var 35 369 ensamkommande barn. Ungdomar från Afghanistan, vars familjer levt som flyktingar i flera generationer, flydde ensamma till bland annat Sverige. För pojkar och unga män var detta det enda sättet att undkomma att bli soldater för den afghanska regimen eller för talibanerna.

”Mitt Europa bygger inte murar”

Hösten 2015 kvävdes 71 flyktingar till döds i en kylbil i Österrike. Några veckor senare spreds bilder på den 2-årige pojken Alan Kurdi efter att han drunknat i Medelhavet när han tillsammans med sin mamma och bror försökte fly från kriget i Syrien. De hemska bilderna på hans livlösa kropp, uppsköljd på en strand, intensifierade solidaritetsrörelsen för människor på flykt.
Medelhavet fick namnet Dödens Hav då sjöodugliga båtar överfulla av desperata människor förliste i vågorna. Bilderna ökade också förståelsen för hur farliga flyktvägarna till Europa faktiskt var och fortfarande är.
På tågstationer runt om i Sverige och Europa samlades tusentals människor för att dela ut vatten och mat till nyanlända. Flyktingsolidariteten tvingade politikerna att under kort tid visa humanism. En humanism som visade sig vara mindre än en fernissa över den vanliga rasistiska, repressiva migrationspolitiken.
Statsminister Stefan Löfven (S) stod på Medborgarplatsen i Stockholm inför 15 000 personer och sa att ”hans Europa” minsann ”inte bygger några murar”. Han talade om solidaritet och ansvar. När opinionsundersökningar gjordes var de tydliga. Majoriteten av Sveriges befolkning tyckte att det fanns plats att ta emot fler. Men bara några veckor senare tillkännagav Löfven tillsammans med den gråtande vice statsministern Åsa Romson (MP) en tvär högersväng med den ”tillfälliga asyllagen”.

En enstämmig kör för mottagande byttes till en kall hand och en stängd och reglad dörr. En chockdoktrin för att lägga om asylpolitiken hade inletts. Det hette att Sverige som vi känner det skulle kollapsa. Att det varken fanns plats eller resurser, och att de nyanlända skulle putta det svenska folkhemmet ner i avgrunden.
Tidningar, radio och debattprogram började diskutera flyktingar i termer som volymer istället för personer. Det kallades flyktingkaos och systemkollaps samt att Sverige behövde ”andrum”, samtidigt som flyktingar bokstavligen kvävdes till döds när de försökte ta sig till säkerhet. Det hela var en medveten ideologisk kampanj för att avhumanisera människor på flykt av politiker vars partier själva har kört folkhemssverige i sank.
Misstänkliggörandet av människor på flykt fick skjuts av att en 22-årig asylsökande greps misstänkt för terrorbrott. Strax efteråt förklarades han vara oskyldig, men då hade redan media spridit hans namn och bild med anklagelser mot honom som IS-terrorist.

En enstämmig kör för mottagande byttes till en kall hand och en stängd och reglad dörr.

Resultatet av chockdoktrinen blev en vändning i den svenska asylpolitiken. Permanenta uppehållstillstånd byttes ut mot temporära. Familjeåterförening blev i princip omöjligt. För att kunna utvisa minderåriga ändrade Migrationsverket godtyckligt åldern för många ungdomar genom så kallade åldersbestämningar, där knän och tänder röntgades och på ovetenskaplig grund användes som underlag för att bedöma ålder.
Det som hade behövts för ett massivt mottagande var det som hade behövts för alla. Ett nytt miljonprogram. Mer resurser i skolan och vården. Utbyggd och gratis kollektivtrafik. Säkra anställningar. Löner som går att leva på. Fritidsgårdar. Kulturskola.
Men den politik som har förts av alla de borgerliga partierna, Socialdemokraterna inkluderat, har varit precis tvärtom. Ombildningar av allmännyttan. Nedskärningar och privatiseringar av skola och vård.

Ung i Sverige

Hösten 2017 satte sig en handfull ungdomar med rötter i Afghanistan på Mynttorget i Stockholm. De samlades för att protestera mot de allt mer repressiva flyktinglagarna i Sverige. De kallade sig Ung i Sverige, och Fatemeh Khavari var en av talespersonerna för vad som kom att bli ett skinande exempel på gräsrotsorganisering.
Dag och natt satt de på torget, och deras krav var ett stopp på utvisningarna till Afghanistan. Efter bara några dagar attackerades ungdomarna fysiskt av nazister. Flera personer skadades, men strejken fortsatte.
Sittstrejken växte både i antal personer, men också i engagemang från personer utifrån. Fler och fler ungdomar, även från andra delar av landet, tog sig till Stockholm för att ansluta sig till strejken. De delade upp arbetsuppgifter mellan sig så som att vakta på natten, dela ut mat, livesända demonstrationer, kontakta pressen, hålla tal och planera demonstrationer.
Samtidigt pågick också en kampanj för att knäcka sittstrejken. Polisen försökte försvåra ungdomarnas organisering genom att förbjuda liggunderlag och sovsäckar. De flyttade också bort strejken, först från Mynttorget till Medborgarplatsen och sedan vidare till Norra Bantorget. Ändå växte strejken till att bli flera tusen strejkande.
Studenter mot rasism och Rättvisepartiet Socialisterna (RS, idag Socialistiskt Alternativ) höll torgmöten, manifestationer, namninsamling och offentliga möten till stöd för strejken. Under strejkens gång ändrades kravet från att stoppa utvisningarna till Afghanistan till att bli ett allmänt krav om att stoppa alla utvisningar till krig och förtryck. Den politiska medvetenheten om att alla frågor hör ihop utvecklades hos de strejkande allt eftersom strejken fortsatte.
Offensiv var tidiga med att lyfta behovet av en kamprörelse likt den som 2005 ledde till att 17 000 personer fick amnesti. Då hade Miljöpartiet satt press på Socialdemokraterna genom att kräva flyktingamnesti som villkor för att rösta för budgeten. Detta vägrade MP att göra 2017.
Efter 58 dagar avslutades strejken på Norra Bantorget.

Den 12 september 2017 kallade Ung i Sverige till den landsomfattande protestdagen Vi bygger landet. Initiativet togs upp på flera orter.
I Luleå samlade Rättvisepartiet Socialisterna till en manifestation. Många ensamkommande ungdomar slöt upp, och ett 60-tal deltog i ett eftermöte som utmynnade i bildandet av Låt oss Leva – Ung i Sverige Luleå. Det blev starten på att sprida sittstrejken till gymnasiet i Luleå, Boden och Piteå. Den 6 oktober ordnade Låt oss Leva den första av många demonstrationer, med tal, musik och poesi av ungdomar med både afghansk och svensk bakgrund.
Liv Shange Moyo från RS talade också och betonade att rörelsen måste växa sig större och starkare för att tvinga fram en förändring:
– För den hårda politiken driver [S-MP-regeringen] som en del i ett större projekt, med flyktingar som måltavla, som misstänkta, plogar de för att driva politiken högerut på alla områden. Det är ett klassiskt trick, att sparka först på den som ligger. Men det finns en oerhörd kraft i att den som blir sparkad på vägrar ligga ner, utan reser sig upp.

12-12-12

Oron och ilskan över den omänskliga flyktingpolitiken hade inte lagt sig i och med att sittstrejken avblåstes, och runt om i landet spreds protesterna. Många svenska ungdomar såg att deras jämnåriga klasskamrater fortfarande riskerade utvisning. Antalet suicid bland ensamkommande var vid den här tiden nio gånger högre än bland jämnåriga svenskar.
Att se sina vänner leva i en tillvaro av ständig ovisshet fick några ungdomar på Globala gymnasiet i Stockholm att planera en skolstrejk till stöd för sina vänner. Aktivister från Unga Socialister (dåvarande Rättvisepartiet Socialisternas ungdomsorganisering) anslöt sig till planeringen och tillsammans påbörjade de en kampanj mot Sveriges asylpolitik. Unga Socialister bidrog med erfarenhet från organisering av tidigare kampanjer, till exempel hur man får ett nätverk att växa och man genom massmöten förankrar gemensamma beslut.
Genom att ha stormöte på Globala gymnasiet kunde en gemensam taktik diskuteras fram.
De genomförde regelbundna mindre sittstrejker inne på skolorna för att samla stöd. De hade flygbladsutdelningar i och utanför sina skolor, gjorde banderoller och satte upp affischer. Även när lärare och rektorer försökte stoppa flygbladsutdelningen kom Unga Socialisters erfarenheter till användning då många elever inte kände till att det är fullt lagligt att dela ut politiskt information på sin skola. Fler och fler skolor anslöt sig och ett nätverk började ta form.
Inspirerade av Ung i Sverige och Elever mot krig fick nätverket namnet Elever mot utvisningar. Låt oss Leva, som höll på att bli en liten ungdomsmassrörelse i Norrbotten, samordnade med Elever mot utvisningar. På ett av stormötena beslutades det att de gemensamt skulle arbeta för en större och landsomfattande skolstrejk, den 12 december klockan 12.00.

Den 12 december klockan 12 samlades ungdomar runt om i landet på sina respektive skolor. Tillsammans åkte de sedan vidare till centrala samlingar i Göteborg, Malmö och Stockholm. I Stockholm strejkade elever på ett 20-tal skolor. Låt oss Leva hade med massiva insatser från de unga under nästan två års tid organiserat en lång rad demonstrationer och andra protester, vilket gjorde att skolstrejken 12.12.12 fick med sig omkring 150 unga vardera i Luleå, Boden och Piteå. Totalt strejkade cirka 4 000 elever på 19 orter från Ystad i söder till Haparanda i norr. En protestdag utlystes också till den 26 januari 2018.
Den långa kampen lyckades inte vrida tillbaka klockan på asylpolitiken, men ledde till en viktig eftergift i den så kallade Nya Gymnasielagen, som påannonserades bara dagar innan 12.12.12, under trycket av protesterna. Lagen som blev verklighet i juli 2018 gav en del ensamkommande möjlighet att söka tillfälliga uppehållstillstånd under studietiden. Samtidigt erkände den inte skyddsskäl, var extremt godtycklig och visade sig ge väldigt få rätt att stanna.
Den största segern var att Ung i Sveriges sittstrejk återaktualiserade strejkvapnet och kollektiv organisering bland unga. Det återupprättade en del av den solidaritet som chockdoktrinen var på väg att rasera. Efter sittstrejken fortsatte solidaritetsarbetet i form av engagemang för enskilda personer och deras kamp för att få stanna. Nätverk som ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”, bestående av lärare, familjehem, socialsekreterare, läkare och andra, bildades och för fortfarande en outtröttlig kamp för de ensamkommande.

Idag

Idag har många som inte har lyckats få asyl i Sverige genom gymnasielagen flytt vidare till bland annat Frankrike i hopp om en ny chans.
År 2015 var 65,3 miljoner människor på flykt i världen – idag har samma siffra stigit till över 110 miljoner. År 2023 börjar närma sig 2015 i antalet flyktingar som har sökt asyl i Europa. Den 14 september i år kom det 7 000 flyktingar till Lampedusa under en enda dag. Det vittnas återigen om uppsköljda, döda barn på Medelhavets stränder.
FN:s migrationsorgan IOM beräknar att mellan 2014 och 2022 har fler än 27 000 migranter dött när de har försökt ta sig till Europa, och den farligaste rutten går via Medelhavet. Havsbottnen mellan Nordafrika och södra Europa är numera en massgrav för dem på flykt.
Nästa steg i cementeringen av Fort Sverige inleddes med Tidöregeringen. Planerna för hur Sverige ska bli en mardröm för människor som söker ett nytt hemland är långtgående: Ökat antal utvisningar. En angiverilag som tvingar myndighetspersoner att anmäla gömda flyktingar. Höga lönekrav för den som söker arbetstillstånd. Moralklausuler om ”bristande vandel” som villkor för uppehållstillstånd. Fängelseliknande förvar utanför Sveriges gränser.
Målet sägs vara att ligga på ”EU:s rättsliga miniminivå”, det vill säga vara sämst i EU. Det innebär att Sverige i år endast ska ta emot 900 kvotflyktingar, jämfört med 5 000 per år sedan 2018.
Den reaktionära omställningen som påbörjades 2015 har idag nått en punkt då högerregeringar runtom i Europa med avund tittar på Sveriges rasistiska asylpolitik. Det har skett ett paradigmskifte som innebär en medveten anpassning till Sverigedemokraterna utan att SD ens sitter i regeringen, och det skiftet påbörjades redan med S-MP-regeringen 2015 mot den folkliga opinionen.

För att rasera Sveriges och Europas murar behöver fredsrörelsen, den antirasistiska rörelsen och flyktingrörelsen återigen byggas. Den ökade militariseringen vi ser i hela världen med risk för ytterligare imperialistiska krig kommer att öka antalet flyktingar.
En skenande klimatkris med efterföljande katastrofer kommer också att innebära fler människor på flykt och fler krig om jordens sinande resurser. Bara en socialistisk systemförändring kan leda till en verklig fred där människor inte behöver riskera sina liv för att fly till säkrare länder.