Offensiv 50 år: Sanningen om Göteborg 2001

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

I juni 2001 höll EU toppmöte i Göteborg och tiotusentals tågade i protestdemonstrationer mot EU och USA-imperialismen. Tusentals samlades också inför och under mötet i ett myller av diskussioner om alternativet till kapitalets globalisering. Det var en gryende vänsterrörelse som skrämde makthavarna. Det var för att krossa den rörelsen som massprotesterna dränktes ut av polisens våld mot demonstranter, följt av kravallerna som provocerades fram och medias hets. Deltagandet i och rapporteringen om Göteborg 2001 är en viktig del av Socialistiskt Alternativs och Offensivs 50-åriga historia.

Den 14-16 juni 2001 var vi tiotusentals som samlades i Göteborg för att protestera både mot EU-toppmötet som skulle äga rum och mot USA:s president George Bush som i samband med det besökte Sverige (som förste amerikanske president någonsin).
Den globala ”antiglobaliseringsrörelsen”, som sen slutet av 1990-talet vuxit fram med makthavarnas internationella toppmöten som samlingspunkter och symboliska måltavlor, hade efter bland andra Nice, Melbourne och Seattle nått Sverige och Göteborg.
I och med kapitalismens återupprättande i Ryssland och övriga öststater, och S-ledningarnas totala övergivande av sin arbetarbas och av reformismen, hade triumferande kapitalistiska storföretag och -politiker under 1990-talet kunnat inleda en internationell offensiv mot arbetarklassen, med allvarliga konsekvenser för exempelvis välfärd, arbetsvillkor och löner, miljöhänsyn och klimatet. När millennieskiftet närmade sig mötte de en ny sorts motstånd.
Antiglobaliseringsrörelsen var en mångsidig massrörelse som, efter 1990-talets svikna löften, krossade vänsterideal och missledd arbetarkamp, sökte nya vägar. En bred, demokratisk och skicklig massorganisering blandades med misstro mot partier och ideologier, en något naiv form av global reformism (till exempel Attac-rörelsens krav på en internationell skatt på valutatransaktioner – Tobinskatten) med stor och ganska desillusionerad ilska.

Huvudkraven som nätverket Göteborgsaktionen, som samlade 80 olika organisationer inklusive oss (då under Rättvisepartiet Socialisterna), tog upp ger en glimt av innehållet i radikaliseringen:
Nej till militarisering av EU, Nej till rasism och fästning Europa, Nej till grundlagsstiftning av den nyliberala politiken i EMU (Europeiska Monetära Unionen), samt Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara.
Dagens Socialistiskt Alternativ och vår international (nu International Socialist Alternative, ISA, då under namnet Committee for a Workers’ International, CWI), var en del av protesterna vid kapitalets toppmöten världen över. Till rörelsens huvudparoll ”En annan värld är möjlig” lade vi till: ”…en socialistisk värld är ett måste”.
Inför toppmötet i Göteborg organiserade vi i månader. Vi var en aktiv del av Göteborgsaktionen, som var det mer internationalistiska och öppnare av de två nätverk som hade bildats för att organisera protester mot toppmötet samt ett stort alternativt gräsrotsmöte. Det andra nätverket, Nätverket Göteborg 2001, som innehöll bland andra Vänsterpartiet och KPML(r) (idag KP), präglades av ett nationalistiskt och stalinistiskt färgat EU-motstånd.
När det blev känt att George Bush skulle komma till toppmötet tog vi initiativ till nätverket Bush not Welcome, som efter en del diskussion förde samman grupper från båda huvudnätverken, och lyckades övertyga om att demonstrationen kunde nå ut till fler genom att sätta fokus på den särskilt brutala kapitalism som Bush representerade – med dödsstraff, fängelseindustri, abortmotstånd och rasism på hemmaplan; nyliberal förödelse samt sponsring av militärkupper och diktatur på bortaplan.
Att nå ut bredare var en särskild utmaning i Sverige, där högervridningen av fackledningarna och förlamningen av arbetarrörelsen hade gått väldigt långt och märktes i nätverkens avsaknad av arbetarförankring.

Vi organiserade också en demonstration i eget namn, Antikapitalistmarschen, den 15 juni, som var den enda som skulle tåga rakt emot själva toppmötesområdet, vilket var en viktig symbolisk konfrontation.
Mobiliseringen för demonstrationerna blev framgångsrik. Den 14 juni var vi cirka 15 000 i Bush not welcome-demonstrationen. Den 15 juni deltog omkring 20 000 med Göteborgsaktionen på Götaplatsen, och vi blev 2 000 som fortsatte med Antikapitalistmarschen. Sista dagen var vi 25 000 i det andra nätverkets tåg. Dessa lugna, kreativa massprotester överskuggades dock helt av våldet som satte etiketten ”Göteborgskravallerna” på helgen.
Stämningen var laddad redan innan, med en aggressiv mediakampanj som försökte misstänkliggöra alla demonstranter som ”utländska” proffsaktivister/terrorister, och massor av tillresta poliser. Ett våldsamt polisingripande mot demonstranter vid finansministrarnas toppmöte några veckor tidigare gav en förvarning, som nätverken försökte bemöta genom öppenhet och dialog med polisen och kommunen.

Men statens våldsamma provokation var tydligt planerat av svensk polis i samförstånd med USA:s och EU:s myndigheter.
Det började med att det som skulle blivit centrum för ”motkonferensen”, Hvitfeldtska gymnasiet, plötsligt spärrades av med en 800 meter lång mur av flera hundra containrar på förmiddagen torsdagen den 14 juni – ett frontalangrepp som måste ha innefattat omfattande planering.
Omkring 500 demonstranter som hade sitt boende på skolan blev därmed frihetsberövade. Polischefen Håkan Jaldung påstod att ”nästan alla är misstänkta för förberedelse av olika brott, som skadegörelse och grov misshandel”.
När Bush not Welcome-demonstrationen egentligen var klar samma eftermiddag uppmanade vi till att gå vidare till containermuren för att kräva att de flera hundra som fortfarande var instängda skulle släppas, och fick med oss omkring 2 000 personer.
Protesten utanför gav mod till flera att bryta sig ut igenom och över muren.

Den samlade repressionen, i form av såväl skarpa skott som mediapropaganda, tjänade sitt syfte och tryckte tillbaka en gryende massradikalisering och -rörelse.

Stämningen var alltså minst sagt tryckt när Göteborgsaktionen höll sin stora, men stillastående manifestation på Götaplatsen dagen efter. Vi hade argumenterat för att aktivt tåga istället för att bara tala, och vår talare Mattias Bernhardsson bjöd in till att delta i vår demo Antikapitalistmarschen, som skulle gå några hundra meter ned mot avspärrningarna kring Svenska Mässan. Det var en symbolisk konfrontation, då det inte fanns förutsättningar att faktiskt försöka bryta sig igenom för att stoppa toppmötet som demonstranterna delvis hade lyckats göra i Seattle 1999.
Tåget ställde upp och gick långsamt ned längs Berzeliigatan, stannade, helt fredligt. Jag minns väl hur jag såg polisen vänta nere i parkeringshuset på vänstra sidan Berzeliigatan för att sen plötsligt bryta lugnet – de kom ut med höjda batonger och skällande hundar, och gick rakt på oss för att skära av tåget.
Jag var funktionär i precis den delen av tåget, och pressades till slut upp mot väggen på motsatta sidan gatan med ett par gråtande tonåringar i varje arm. Folk runt omkring blev slagna, bitna, omkullvälta. Samtidigt såg jag hur stenar och flaskor började kastas till svar från det ”svarta blocket” som hade varit bakom oss i tåget – men också hur de första som började förstöra busshållplatser och skyltfönster väldigt distinkt såg ut som den typiske polisinfiltratören.
Vi lyckades ta oss därifrån och från Götaplatsen såg vi den fortsatta förstörelsen av Avenyn, polisen som såg på och medias kameror som frossade i idealt ”content”. Den spekulativa aggressionen i media förbyttes i hätskt ylande mot alla oss som, enligt Göteborgs-Postens rubrik, hade ”våldtagit Göteborg”.

Senare samma kväll ringade polisen in Reclaim the Streets gatufest (RtS var också en internationell proteströrelse som med fester – dans och musik – som bokstavligt talat ”tog tillbaka” gator och torg från bilar och kommers för några timmar) vid Vasaplatsen.
När polisen medvetet släppte igenom nazister som försökte misshandla festdeltagarna blev folk givetvis provocerade. Nazisterna jagades tillbaka till tryggheten bakom poliskedjan, polisen gick istället själv på och försökte med batongslag tvinga alla att sitta ned. Någon började kasta sten mot polisen.
I det som sen följde riktade staten för första gången sedan Ådalen 1931 skarpa skott mot demonstranter. Tre personer skottskadades, bland andra 19-årige Hannes Westberg som var nära att dö av sina skador.

Regeringen visade sin uppbackning av statens väpnade styrkor när Socialdemokraterna dagen efter delade ut rosor till tjänstgörande poliser. Det rådde krigsstämning och trycket var enormt. KPML(r) bekände färg genom att kräva ”bura in ligister­na”. Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman sa i sitt tal på den stora demonstrationen den 16 juni inget om polisens våld, istället fördömde hon ensidigt demonstranterna.
Lördagen den 16 juni samlades ändå flera hundra i en spontan protest mot polisvåldet på Järntorget, och ringades in av polis under flera timmar. Järntorget blev dock ett exempel på hur enat och bestämt icke-våld kunde påverka – poliserna på plats vägrade till slut lyda den högre ledningen och avbröt inringningen.
Samma eftermiddag avslutades protesterna med den största demonstrationen hittills. 25 000 tågade till Heden i regn och sammanbiten tystnad. I vårt block hade vi kedja på kedja av funktionärer som hand i hand skyddade tåget.

Direkt efter toppmötet gav vi ut ”Sanningen om Göteborg”, ett 20-sidigt specialnummer av Offensiv, som ägnades åt att berätta vad som egentligen hade hänt, visa hur staten och polisen stått för våldet och provokationerna, samtidigt som vi tog avstånd från vandaliseringen. Offensivs och liknande självständig direktrapportering var viktiga vittnesmål, som få dock var beredda att lyssna till under de första efterföljande månadernas hätska stämning.
Borgerlig media visade å andra sidan upp sin delaktighet i statsmaktens upprätthållande av den rådande ordningen. Fantasier om ”grönhåriga tyska terrorister”, vapengömmor med mera hamrades ut, på tv matades gång på gång klipp som visade svartklädda maskerade personer slå sönder skyltfönster, utan bakgrund eller helhetsbild.

Statens repression fortsatte efteråt. Över hundra demonstranter åtalades, varav 60 dömdes till sammanlagt 45 års fängelse. Domarna var enastående – mångdubbelt hårdare än för jämförbara ”brott” i exempelvis Frankrike. En kille fick 2,5 års fängelse för att ha ”viftat med armarna”.
Hannes Westberg dömdes till åtta månaders fängelse för våldsamt upplopp, trots att det uppdagades att staten hade manipulerat video- och ljudupptagningarna som användes som bevis. Poliserna som skjutit honom friades helt. De fruktansvärda rättsövergreppen med fleråriga fängelsestraff mot unga kämpar passerade obemärkt förbi för de flesta.
Den samlade repressionen, i form av såväl skarpa skott som mediapropaganda, tjänade sitt syfte och tryckte tillbaka en gryende massradikalisering och -rörelse. En generation aktivister gallrades drastiskt ur – i demonstranternas vittnesmål långt efteråt upprepas gång på gång hur ”Göteborg blev slutet” på deras politiska organisering.
Den våta filten över kampen blev ännu tyngre i och med terrordådet i USA den 11 september 2001, och chockdoktrinen som lanserades för att hetsa till krig och terrorstämpla allt motstånd – ett motstånd som förstås pyrde på ändå.
Proteströrelsen mot USA:s anfall på Irak blev en av de mest massiva någonsin. I februari 2003 tågade 100 000 mot krig i Stockholm, plus på 24 orter till i Sverige, som en del av totalt 30 miljoner människor i samtidiga demonstrationer världen över. Vi var med och byggde nätverken mot kriget, och organiserade unga i Elever Mot Krig, som tog ut tiotusentals elever i skolstrejker inför och på ”Dag X” – dagen då anfallet kom. Till och med LO drogs till slut ut ur sin borg in i det demonstrationståget!
Kommunalstrejken samma år pressades fram av de framför allt kvinnor i välfärden som förlorat på det nyliberala systemskiftet och nu vägrade att ta mer. De sveks – både av S och V som var arbetsgivarpart, och av fackledningen, ett svek som fortfarande tynger arbetarna.

Åren efter Göteborg sparkade S, med hjälp av M, nedåt för att driva på högerut – sparkade på människor på flykt. S lovade att ”minska asylsökandes möjligheter att stanna”, och satsade på avledning och splittring istället för på välfärden som istället fortsatte att raseras.
De eldade på rasism och plogade för extremhögern – men inte utan motstånd, till exempel kampen för flyktingamnesti år 2005. S förtroende hos väljarna undergrävdes naturligtvis också, och valet 2006 innebar en ny ”blå” regering som ytterligare intensifierade attackerna på arbetarklassen.

Offensiv/Socialistiskt Alternativ spelade en viktig roll i att hålla liv i fickor av motstånd, samla till organisering och kamp mot nedskärningar och rasism lokalt, och ta tag i och utveckla den radikalisering som fanns – till exempel vågen av ung kvinnokamp i form av vår Vägra Kallas Hora-kampanj som var en banbrytande gräsrotsrörelse ledd av unga tjejer på skolorna.
Vi lyckades också vinna nya kommunfullmäktigeplatser i Luleå 2002 och Haninge 2006, viktiga plattformar för att föra fram ett kämpande socialistiskt alternativ. Till skillnad från lösare nätverk och organisationer som sen tidigare hade tappat sin revolutionära ryggrad kunde vi hålla kompassen rätt under trycket i juni, och även hålla ställningarna både organisatoriskt och politiskt i den svåra perioden som följde.