Offensiv 50 år: Storkonflikten – 10 dagar som skakade Sverige

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Sveriges moderna historia kan delas upp i tiden innan 1980 och därefter. Den förstnämnda (1945-1980) präglades av framtidsoptimism, kapitalistisk guldålder, minskade klyftor och välfärdsbygge, men efter 1980 svängde pendeln i motsatt riktning.
Det var för att bana väg för denna kapitalistiska reaktion – för att ta tillbaka de sociala och arbetsrättsliga eftergifter man hade tvingats göra under 1945-80 – som arbetsgivarna provocerade fram storkonflikten 1980.

För att om möjligt knäcka facken svarade arbetsgivarna LO:s strejkvarsel, om punktstrejker för cirka 100 000 medlemmar från den 2 maj, med lockout av drygt 700 000 arbetare, en femtedel av arbetskraften. Denna provokation gjorde 1 maj-demonstrationerna till jättelika strejkmöten.
I exempelvis Stockholm gick uppemot 50 000 i LO:s och Socialdemokraternas tåg (S var då inte samma borgerliga parti som idag). Totalt demonstrerade mer än en tiondel av befolkningen (850 000) på 1 maj 1980, enligt LO.
Offensiv noterade rekordförsäljning den 1 maj 1980 med över 1 000 sålda exemplar landet runt. Under de tio dagar som storkonflikten varade blev Offensiv också en tvåveckorstidning [Offensiv började ges ut som veckotidning 1997].
Sammanlagt var 717 000 arbetare och tjänstemän indragna i de strejker och lockouter som under tio dagar skakade Sverige. Det var den mest omfattande klasstriden i Sverige sedan metallstrejken 1945.
Tv-rutan slocknade, två av Sveriges Radios tre kanaler tystnade. Då fanns det bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, alla statliga. Tunnelbanan stod stilla och kungen fick be facket om lov för att flyga utomlands.

De hökaktiga arbetsgivarna såg lockouten och storkonflikten som ett medel ”för att skapa radikalt annorlunda förutsättningar i förhandlingarna (med facken) under de kommande 25 åren”, enligt Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF, idag Svenskt Näringsliv) chef Curt Nicolin. Lockouten och nollbudet i avtalsförhandlingar hade ett även ett vidare politiskt mål; att förmå den dåvarande borgerliga regeringen att inleda den nyliberala omdaning av Sverige som SAF eftersträvade.
Innan avtalsförhandlingarna hade SAF inlett en politisk/ideologisk kampanj för att bana väg för nyliberalismen. Det var en kapitalets offensiv på alla fronter för mer marknad och mindre offentlig sektor jämte individualism (”Satsa på dig själv”-kampanjer) istället för välfärd och solidaritet.
Med sin offensiv ville kapitalistklassen sätta stopp för alla fortsatta krav och diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen. Kraven på att ta över ägandet av företagen var så omfattande att LO-ledningen kände sig tvingad att lägga förslag om så kallade löntagarfonder, vilket var LO-ledningens reformistiska och utopiska svar till kraven på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen som 1970-talets vänstervåg hade fött.
Arbetsgivarna dolde aldrig detta. SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av hundratusentals arbetare år 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin mångmiljardbelopp.

De dåliga avtalen åren innan 1980, med reallöneförsämringar samtidigt som vinster och aktieutdelningar ökade, gjorde att det bland arbetarna fanns en utbredd vilja att försöka ta igen lite av det man hade förlorat.
Även regeringspolitiken fungerade som tändvätska. Den sittande högerregeringen hade sänkt skatter och avgifter för företagen och dessutom devalverat, minskat kronans värde, vilket resulterade i högre priser (inflation) särskilt från år 1979.
Inte minst arbetsgivarnas extremt provokativa agerande, där nollbudet ackompanjerades med påkostade politiska annonskampanjer, retade upp arbetarna. Tidningarna var fyllda med annonser där SAF skrek ut sitt budskap om att högre löner och ökade offentliga utgifter ruinerade Sverige.
I praktiken vägrade SAF att inleda några förhandlingar. Det var noll och inget annat som gällde från första stund. Arbetsgivarna hoppades att regeringen skulle stifta en tvångslag som innebar att de uppsagda avtalen skulle fortsätta att gälla under år 1980. Regeringen hade lekt med den tanken och ett tag trodde den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (C) att han hade fått LO-toppens medgivande för en tvångslag.
Regeringen vågade dock inte. Stämningarna och pressen underifrån gjorde det i det närmaste omöjligt för LO-ledningen att acceptera en tvångslag.
Dessutom bidrog SAF:s attacker på den offentliga sektorn till att LO:s två stora offentliga fack, Kommunal och Statsanställdas förbund (som idag heter Seko), för första gången förenades med tjänstemännen på den kommunala och statliga sidan.

På den privata sidan skedde dock det motsatta: LO:s samordning med privattjänstemännen bröt samman när PTK-ledningen (TCO:s privattjänstemannafack) gick ut och stödde ett samhällskontrakt – alltså en uppgörelse mellan staten, arbetsgivarna och facken – där facken gick med på noll i löneökning i utbyte mot några sockerpiller från regeringen.
Nedräkningen mot storkonflikten inleddes på allvar i mars 1980, när LO lade det första varslet i form av övertidsblockad. Strax därefter lade regeringen fram ett åtgärdspaket som bland annat utlovade pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar under förutsättning att facken skrev på ett nollavtal.
Regeringens inhopp fick ilskan att växa än mer. Pris- och hyres­stoppet var ett skämt, merparten av hyrorna år 1980 hade redan höjts och priserna hade höjts med 8 procent sedan avtalen hade sagts upp fem månader tidigare.
Den 2 april besvarade SAF LO:s övertidsblockad med varsel om masslockout av drygt 700 000 privatanställda. Det var när lockoutvarslet presenterades som SAF-chefen Nicolin sa att ”det handlade om en investering för framtiden”.
Till en början skulle SAF:s masslockout inledas natten mot den 14 april, men efter medlarbud och diverse turer inleddes masslockouten den 2 maj, vilket gjorde att 1 maj blev en verklig kampdag med rekorddeltagande.
LO:s svar på SAF:s masslockout var att ta ut 100 000 arbetare i punktstrejker från och med den 2 maj. Men dessförinnan hade 14 000 offentligt anställda gått ut i strejk från den 25 april och nästan lika många hade lockoutats av de offentliga arbetsgivarna.

Så fort de offentligt anställda gick i strejk fylldes borgarpressen med artiklar om att strejkerna var samhällsfarliga, eller rentav livsfarliga. Redan på storkonfliktens första dag höjdes röster från högern och arbetsgivarna om att strejkrätten måste begränsas.
”Hade vi vetat att de fackliga organisationerna skulle använda strejkvapnet som de gjort denna gång hade vi aldrig accepterat den förhandlingsrättsreform som gav dem full strejkrätt”, sa exempelvis chefen för Statens arbetsgivarverk efter konflikten. Förhandlingsrättsreformen är den lag som år 1965 gav offentligt anställda tjänstemän rätt att strejka.
Men arbetsgivarna hade överskattat den egna styrkan och besegrades i avtalsrörelsen. Arbetarna vann en stor moralisk seger. Arbetsgivarna, som envist hade stått fast vid ett nollbud, tvingades till sist att gå med på lönelyft på 6,8 procent.
Utfallet och den styrka som arbetarklassen visat tog såväl politikerna och kapitalisterna som fackledningen och de socialdemokratiska topparna med överraskning.

Utfallet och den styrka som arbetarklassen visat tog såväl politikerna och kapitalisterna som fackledningen och S-topparna med överraskning.

Efter storkonflikten erkände även de borgerliga kommentatorerna att arbetsgivarna och regeringen hade lidit ett kännbart nederlag. ”Vad har löntagarorganisationerna uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä?”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk ledare under rubriken ”SAF lämnades i sticket”.
Facken hade visat sin styrka i kamp, men ledningen hade ingen aning om hur segern skulle förvaltas. Det fanns dock en utbredd vilja att ta kampen vidare för att fälla regeringen som var starkt försvagad, samtidigt som arbetsgivarna slickade såren efter att ha tvingats söka skydd bakom den regering som de hoppades driva framför sig.
Men S-ledningen och fackförbundens ledningar bromsade varje fortsatt kampinitiativ och avvisade varje krav på politisk strejk, som bland annat Offensiv drev. Det gav både regeringen och arbetsgivarna tid och mod, och den förödmjukade högerregeringen tilläts punktera avtalsresultaten med sitt åtstramningspaket; bland annat höjdes momsen på sensommaren 1980.
År 1981 gjorde Socialdemokraterna upp med regeringen om att sänka skatterna för de högavlönade och avtalsrörelsen samma år resulterade i ett uruselt tvåårsavtal för arbetarna. När Socialdemokraterna sedan kom tillbaka till regeringsmakten 1982 fortsatte S det borgerliga systemskifte som hade påbörjats.

Storkonfliktens efterföljd blev därmed början till slutet för både välfärdsbygge och den gamla tidens klassamarbete inom ramen av expanderande kapitalism. Att facken inte byggde vidare på framgången i storkonflikten innebar att kapitalets offensiv mycket snabbt tog ny fart och på SAF-kongressen hösten 1980 antogs ett program som har betecknats som det mest utpräglade nyliberala ställningstagandet i efterkrigstid.
Men inget kan dölja det faktum att storkonflikten blev en seger för kampen och det enorma stöd den fick. ”SAF-ordföranden Curt Nicolins supportrar är så få att de kunde rymmas i en telefonkiosk (2-3 personer)”, skrev exempelvis Dagens Nyheter uppgivet under storkonflikten.
Det är emellertid inget som det borgerliga etablissemanget och facktopparna vill bli påminda om. Det är skälet till varför storkonflikten inte får någon plats i den officiella historieskrivningen. Det är därför upp till dagens socialister att hålla den kamptradition som storkonflikten representerar levande.

Storkonflikten år 1980 ägde rum i en helt annan tid än idag, vilket satte sin prägel på händelseutvecklingen. De globala makt- och styrkerelationerna präglades ännu av rivaliteten mellan ett stalinistiskt block under Sovjets ledning och ett imperialistiskt med USA i spetsen.
Det fanns fortfarande en livaktig arbetarrörelse. Nästan samtliga arbetare och tjänstemän var fackligt organiserade och Socialdemokraternas förborgerligande hade inte fullbordats.
Det fanns också en annan medvetenhet. Socialismen sågs av många som ett självklart alternativ till kapitalismen och det fanns starka förhoppningar om att den ”ekonomiska demokratin” skulle förverkligas under 1980-talet. Till och med LO-toppen talade under 1970-talets mitt om att med löntagarfonder kan vi ”ta makten över ekonomin om 10-20 år”.
I början av 1980-talet var Sverige som minst ojämlikt och toppdirektörerna fick nöja sig med att tjäna dryga 9 gånger mer än industriarbetarna, mot 69 gånger mer idag (den högsta siffran på 70 år). Efter 1980 har vinsterna stadigt tenderat att öka på lönernas bekostnad och den välfärd som under 1970-talet gav vad Offensiv brukade beskriva som ”en glimt av socialism” har raserats.

Det var ingen given utveckling, utan en följd av den vändning som Sverige och världen tog efter att kapitalismens exceptionella uppsving 1950-75 hade fått ett abrupt slut med den globala krisen 1974-75. Med några års fördröjning fick även Sverige känna av den globala kapitalistiska kris som bröt ut i 1970-talets mitt.
Åren 1976-77 var särskilt besvärliga. En stor del av den gamla svenska basindustrin slogs ut, som till exempel varvs- och textilindustrin samt stora delar av stål- och gruvnäringen. Med krisen kom inflationen tillbaka och arbetslösheten.
Några år senare skulle dessutom den vänstervåg som svept över världen och Sverige sedan 1968, och som Offensiv var en del av, ebba ut och under 1980-talet var det politiska klimatet ett helt annat än då Offensiv kom ut för första gången hösten 1973.
Kapitalismens guldålder hade gett facken och S-regeringarna (Socialdemokraterna styrde Sverige från 1932 fram till 1976) en möjlighet att genomföra långtgående sociala reformer utan att utmana kapitalismen och utan större mobiliseringar, vilket inte längre var möjligt från och med 1970-talets mitt.

Kapitalisterna skyllde krisen på de ”höga lönerna” och den offentliga sektorns storlek och menade att det nu ”var dags att sätta klackarna i marken” och ta hämnd på arbetarrörelsen och välfärdsbygget.
Krisen för den inomkapitalistiska reformism som varit ett med socialdemokratin resulterade i att S-ledningen och facktopparna började gå till höger. På tröskeln till 1980-talet var det inte längre fråga om att fortsätta välfärdsbygget – istället skulle den ”offentliga sektorn förnyas med valfrihet”, vilket öppnade för så kallade marknadslösningar.
Fackledningarna och socialdemokratins högerkurs och ”marknadstänk” tillät högern och arbetsgivarna att redan på hösten 1980 börja genomföra den politik som orsakat storkonflikten. En politik som blev allt mer nyliberal – lämna allt till marknaden – och som fick en extra injektion av oövervinnlighet och en aura av att vara ohejdbar efter stalinismens kollaps 1989-92 och kapitalismens återupprättande i Kina, före detta Sovjetunionen och dagens Central- och Östeuropa.
”Redan när Nicolin tillträdde som ordförande i SAF lade han fram kontroversiella förslag som att flytta en av de lediga dagarna på våren till hösten istället, konjunkturanpassa arbetstiden, införa en karensdag i sjukförsäkringen samt förslag om arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen för att få ner korttidsfrånvaron. Tjugo år senare har en socialdemokratisk regering genomfört allt, så när som på bytet av ledig dag”, skrev exempelvis Dagens Nyheter 1997 i en hyllning till Nicolin och nyliberalism som den förborgerligande socialdemokratin har anammat.
Pandemikrisen blev dock början till slutet för nyliberalismen och kapitalismen blir allt mer beroende av skyddet och stödet från sin stat.

Den kanske viktigaste lärdomen av storkonflikten 1980 är att även kampen för högre löner är politisk och ytterst gäller frågan om vilken klass som ska styra samhället.
Storkonflikten för 43 år sedan visade att arbetarklassen kan vinna framgångar genom kamp, men att inga segrar är varaktiga så länge kapitalismen består.
Kom därför med i Rättvisepartiet Socialisternas och Offensivs kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för demokratiska och kämpande fack och ett nytt arbetarparti.