Offensiv 50 år: Sverige i uppror

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Inför första maj 1995 började ilskan underifrån att komma upp till ytan. Den 19 april tågade 300 arbetslösa över Sandöbron till monumentet i Ådalen i protest mot den socialdemokratiska regeringens politik. Samtidigt marscherade 400 arbetslösa i Malmö. En tvärfacklig arbetsgrupp, TAG, samlade till en demonstration den 25 april på Mynttorget. LO-sektionen i Helsingborg deltog med banderollen ”Vi röstade på er, skit blev det”.

På flera håll startades alternativa första maj-tåg eller att LO-sektioner bojkottade första maj, som i Pajala och Kiruna. Vi sålde 1 216 Offensiv på första maj. På Industrifackets kongress stödde en fjärdedel av delegaterna förslaget om en politisk generalstrejk mot regeringen.
Senare samma vår fördjupades detta samarbete mellan socialister, elevkämpar och fackligt aktiva. Det skulle vara val till EU-parlamentet för första gången och en gemensam valsedel sattes upp med namnet Rättviselistan (RL). Den hade fem regionala listor med kandidater, kontaktpersoner i 66 kommuner och stöd av 20 000 namnunderskrifter.
I en intervju i Svenska Dagbladet argumenterade undertecknad för att EU-oket med sina nedskärningskrav måste skrotas. Om de stora företagen togs över av samhället kunde både arbetslöshet och miljöhot avskaffas. I valet erhöll RL 14 800 röster, vilket var det högsta röstetalet för en valsedel till vänster om V någonsin.
Socialdemokraterna besvarade kampen underifrån med att låta den impopulära Göran Persson bli statsminister efter Ingvar Carlsson.

Under hösten 1995 visade kommunalarna och SKTF:arna på sina o­umbärliga men alldeles för lågt avlönade arbeten under en tre veckor lång strejk. Strejken var en efterlängtad kraftmätning som dock lamslogs av en mesig strejktaktik från ledningarna, som avstod från att ta ut hela massan av medlemmar samtidigt. Det 11,9 procents lönelyft över tre år som avtalet var värt kompenserade knappt för hälften av de försämringar och skattehöjningar som drabbade löntagare. Även fastighetsanställda, sjuksköterskor och handelsanställda var ute i strejk under 1995. För Handels del tog det sju veckor av militant kamp för att tvinga det amerikanska företaget Toys R Us att teckna kollektivavtal.
Rättviselistans efterföljare blev Upprop för Rättvisa – en budkavle som samlade till en nationell protest utanför Socialdemokraternas extrakongress den 16 mars 1996. Ef­ter år av attacker hade en självorganisering börjat gro bland utsatta grupper.
Nya föreningar och nätverk växte fram bland arbetslösa, långtidssjukskrivna, ensamstående föräldrar, än­kor, funktionshindrade, folkhögskolelever med flera grupper. Dessa förenade sig bakom uppropet, som drevs på av radikala fackklubbar främst inom Gruv, Metall, Industrifacket, Trä i Åstorp samt Seko och Kommunal i Stockholm, till en färgsprakande bredd och mångfald. Närmare 100 organisationer skrev på uppropet. ALF, Arbetslösas förening, i Västervik var en av dessa nykomlingar.
– Vi antog uppropet på ett medlemsmöte med 44 av våra 140 arbetslösa medlemmar och nu på lördag går vi ut med en drive på stan, sa ALF:s ordförande i en intervju i Offensiv inför demonstrationen.
100 folkhögskolestuderande på ett möte i Jakobsberg antog uppropet, som därefter snabbt spred sig på folkhögskolorna. Ett annat aktivistskikt som deltog var några av flyktingförsvararna i landet. Mest kända var de i Åsele, som försökte stoppa utvisningen av familjen Sincari.

Protesten den 16 mars, Rättvisedagen, var en riktig uppvisning. 2 000 deltog, varav många kom med bussar från Kiruna, Umeå, Luleå, Jönköping, Linköping, Göteborg, Västervik, Karlskrona, Malmö och Helsingborg. Längst fram i tåget med budskapet ”Rör inte assistansreformen” kom demonstranter i rullstolar som drogs av gruvarbetare.
– Att också vi med funktionshinder blev synliga efter århundraden av förtryck där vi alltid kommit sist eller inte alls fått synas var som jubel i mitt hjärta, skrev en av aktivisterna, Eva Lindberg, efteråt.
Tåget gick till Folkets Hus på Nor­ra bantorget. Kontrasten mellan den ensamstående mamman som vittnade om hur hon förlorar 1 440 kronor per månad på grund av S-regeringens politik och de S-pampar som anlände till partiets extrakongress i limousine var slåen­de.
500 deltog på Rättvisekonferensen samma dag. Mycket kritik riktades äv­en mot fackföreningarnas ledningar, som lät bli att ta riktig kamp. Konkret formulerades kravet på att LO:s repskap den 10 juni måste bryta med Göran Perssons regering och utlysa en protestdag till hösten, såsom det gjordes mot Bildtregeringen i början av 1990-talet. Konferensen tog sikte på den fortsatta kampen, först med protester då vårbudgeten skulle läggas fram i april med 20 nya miljarder kronor i nedskärningar och därefter på första maj.

Till våren blossade en ny het strid upp kring sjukvården i Stockholms läns landsting. Aldrig förut ha­de ett så stort vårdnedskärningspaket sett dagens ljus: 3 miljarder kronor skulle bort, två akutmottagningar läggas ner, en lång rad vårdcentraler skulle stryka med och psykiskt sjuka skulle drabbas hårdast. I ett läge av fortsatt massarbetslöshet hotades 6 000 tjänster.
Patienter och personal startade nätverket Rädda Vården, där också många av oss rättviseaktivister var med. Det genomfördes demonstrationer, omkramningar (personalen slog en jättering kring sitt sjukhus) maratonlopp med mera för att stoppa nedskärningarna. Landstingsrådet Gunnar Ågren från Vänsterpartiet gick ut på landstingstrappan, men inte för att ge sitt stöd till demonstranterna, utan för att försvara nedskärningarna.
På riksplanet var V noga med att påpeka att de minsann hade slutit upp bakom 114 av regeringens 126 nedskärningsmiljarder under mandatperiodens första månader fram till våren 1995, då S bytte stödparti till Centerpartiet.

I slutet av sommaren slog arbetslösheten ett nytt rekord. Totalt var 600 000 arbetslösa, 13,5 procent, var­av 10,5 procent öppet arbetslösa. Med alla avskedanden i kommuner, stat och landsting hade kvinnors arbetslöshet vid det här laget gått om männens. 30 procent av arbetarhushållen levde på inkomster under socialbidragsnormen.
Nya grupper av arbetslösa höjde si­na röster. I Borås samlade föreningen Uppropet till en protest med 600 demonstranter som fick se hur en docka föreställandes en arbetslös föll fritt från ett hustak – utan fallskärm. Från Transport i Gävle och den driftiga aktivisten Therese Rajaniemi kom initi­ativet till en landsomfattande proteströrelse till hösten. Samtidigt hade de arbetslösa tjänstemännen på TCO/TVB:s aktivitetscentrum utlyst den 12 december som protestdag.
De olika initiativen samordnades med Upprop för Rättvisa och rörelsen växte. Att bara samla till demonstration efter demonstration skulle dock inte räcka för att stoppa regeringens attacker. Kraftfullare tag än så krävdes.
Arbetarförbundet Offensiv, RS föregångare, hade hela tiden varit en drivande kraft i Upprop för Rättvisa, genom bland annat kampanjgeneralen och Offensivredaktören Arne Johansson, offensivare med fackliga positioner i Industrifacket i Helsingborg, i Kommunal sektion 31 i Stockholm, och genom Elevkampanjen. Andra fackliga gräsrötter var medlemmar i Socialistiska Partiet, vänstersocialdemokrater eller oberoende.

Arbetarförbundet Offensivs medlemmar reste kravet på att LO måste utlysa en politisk generalstrejk, ett krav som fick ett allt större gensvar.

Arbetarförbundet Offensivs medlemmar reste kravet på att LO måste utlysa en politisk generalstrejk, ett krav som fick ett allt större gensvar. På demonstrationen den 26 november, som samlade 7 000-8 000 deltagare, hade vi en banderoll med texten ”Stanna Sverige 12 12 12”. Alltså att strejken skulle börja den 12 december kl 12.
Vi uppmanade att man skulle förbereda lokalt för en strejk under­i­från om LO-ledningen inte tryckte på startknappen, något som Nils-Erik Wikberg från Gruvtolvan också sa i sitt tal. Transport i Gävle, landets gruvavdelningar och många klubbar, bland Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Industrifacket, Kommunal och Seko, uttalade sig för en generalstrejk. Runt om i landet ägde dessutom stora demonstrationer med arbetslösa rum, som när 2 500 personer buade ut arbetsmarknadsminister Margaretha Winberg på Järntorget i Göteborg.
”Sverige är i uppror mot Perssons politik. Det är explosivt. Bevare oss för vad som kan hända”, skrev Expressen den 24 oktober.

Strejker hade kunnat bryta ut, men någon startsignal gavs tyvärr aldrig. Therese Rajaniemi hade först uttalat sig knivskarpt för en generalstrejk, men på demonstrationen den 26 oktober sa hon istället att demonstranterna skulle besinna sig och invänta en träff mellan henne själv, Transports ledning och Göran Persson. Arne Johansson blockerades från att tala på demonstrationen.
Därefter splittrades rörelsen. Några rättvisemarscher ägde rum på våren 1997. Inga större attacker stoppades, men lokalt kunde segrar uppnås, som när offensivare och pensionärer räddade vårdcentralen i Hagsätra i södra Stockholm genom ockupation.
Under perioden 1994 till 1998 beslutade S-regeringen om 126 miljarder kronor i budgetåtstramningar. Göran Persson skämdes inte för det­ta, utan brukade snarare skryta om detta världsrekord. Ja, han fick ju ideligen pryda finanstidningarnas framsi­dor.
Det var inte så att det rådde full kris i ekonomin under hela 1990-talet. BNP började falla 1991, och till och med 1993 hade ekonomin fallit med 5 procent, men därefter rådde det stark tillväxt i två år. När de värsta slagen kom mot arbetslösa och sjukskrivna 1996 och 1997 låg vinsterna i företagen återigen på topp. Det som hände var att lågavlönade fick betala priset för kapitalismens räddningspaket.

Statens stödköp av bankernas dåliga lån på 68 miljarder kronor (enligt bankkriskommissionen), en skattereform som gynnade de rika, kostade staten 50 miljarder kronor, och massarbetslösheten beräknades kosta 100 miljarder. Dessa kostnader hade skapat budgetunderskottet på 10 procent − över 250 miljarder kronor.
Krisen fortsatte för barn, gamla, sjuka, arbetslösa, ungdomar, lågavlönade och ensamstående under hela årtiondet. Inte på grund av någon sorts ­naturlag, utan för att både politikerna och kapi­talisterna valde det.
Ingen politisk kraft på riksplanet förde de drabbades talan. Parallellt med kravet på en politisk generalstrejk växte också kravet på ett nytt arbetarparti. Grafikerna i Landskrona föreslog till LO-kongressen hösten 1996 ett bildande av ett nytt arbetarparti som försvarar de svaga i samhäl­let.
Arbetarförbundet Offensiv hade en stark medlemstillväxt under dessa år. År 1997 drog vi själva slutsatsen att vi måste byta namn och mer tydligt framstå som ett parti. Offensiv återkommer till hur Arbetarförbundet Offensiv bytte namn till Rättvisepartiet Socialisterna.