Offensiv 50: Slaget om a-kassan och kampen för politisk strejk år 2006

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Året var 2006. Moderaterna vann valet tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna – den så kallade ”Alliansen”. Missnöjet hade växt mot Göran Persson och år av ständig S-märkt nedskärningspolitik. Göran Perssons S-regering dumpades och upp på regeringstaburetterna steppade nu ett gäng högerpartier. De traditionella borgarpartierna hade bidat sin tid och slipat knivarna efter att Carl Bildts högerregering förlorade valet 1994.

De ”Nya Moderaterna”, under ledning av Fredrik Reinfeldt, hade förberett sig väl och kom nu laddade med en målinriktad, nyliberal arbetarfientlig politik. Alliansregeringen rivstartade och satte tonen för de kommande åren med en bredsida mot fackföreningarna, de lågavlönade, arbetslösa och sjuka:
1. A-kasseavgiften skulle höjas med 300 kronor i månaden, medan villkoren att få ersättning i arbetslöshetsförsäkringen samtidigt försämrades för den arbetslöse.
2. Avdragsrätten av fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften skulle tas bort.
3. Taket i sjukförsäkringen sänktes från 33 000 kr till 24 000 kr, samtidigt som villkoren skärptes. Sjuka och människor med arbetsskador skulle ifrågasättas av myndigheterna. Uttrycket ”man måste vara frisk för att vara sjuk” myntades.

Bakom Alliansregeringens paroller om ”jobbpolitik” och ”arbetslinjen” låg en plan – att genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen tvinga fler att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande till lägre löner. Finansminister Anders Borg, arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och de övriga högerpolitikerna ville skapa en låglönemarknad åt storföretagen och kapitalägarna.
Den kraftiga höjningen av a-kasseavgiften formades dessutom så att ju fler medlemmar ett fackförbund hade ute i arbetslöshet, desto högre sattes avgiften. Följden blev till exempel att en tjänsteman som var medlem i akademikerkassan AEA betalade 90 kr per månad i avgift, medan en servitris medlem i Hotell- och Restaurang nu plötsligt måste betala 430 kr varje månad.
Chockhöjningarna gjorde att många lämnade både a-kassorna och facket. På två år tappade LO 11 procent av sina medlemmar; i snitt förlorade fackförbunden 8 procent. 235 000 gick ur facket på två år och organisationsgraden sjönk från 77 procent till 71 procent. Ännu fler gick ur a-kassorna under samma tid. Bara under 2007 lämnade 344 000 medlemmar.

Men attacken utlöste framför allt omedelbart ett myller av fackliga protester och demonstrationer runt om i hela landet. Samtidigt annonserade nämligen Alliansen skattesänkningar som i vanlig ordning gav mest åt de redan rika.
Dessutom lanserades det så kallade ”jobbskatteavdraget” till alla som hade en arbetsinkomst. En morot för att arbeta istället för att vara långtids- eller korttidsarbetslös, argumenterade Alliansen. Som om att människor själva fritt har valt att förlora sina jobb eller inte ville hitta ett jobb.
Alliansen betalade en stor del av ”jobbskatteavdraget” med de höjda a-kasseavgifterna samt de hårdare villkoren och neddragningarna för arbetslösa och sjuka. Olika grupper ställdes mot varandra.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS, dagens Socialistiskt Alternativ) och Offensiv manade omedelbart till landsomfattande protester och att fackföreningarna måste förbereda sig för en politisk strejk för att stoppa högerns brutala attacker.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS, dagens Socialistiskt Alternativ) och Offensiv manade omedelbart till landsomfattande protester och att fackföreningarna måste förbereda sig för en politisk strejk för att stoppa högerns brutala attacker.

Mullret från protesterna växte till ett dån, och medan högerregeringens opinionssiffror hastigt hade rasat från 47,8 procent i oktober till 43.8 i november ökade under samma tid stödet till S, V och MP från 46,4 procent till 51,2 procent.
Dånet från motståndet sprängde fram i media. Lena Ezelius, stridbar ordförande i Kommunals sektion 26 i Stockholm, som avled 2019 efter flera års kamp mot cancer, läxade upp arbetsmarknadsminister Littorin i SVT:s morgonsoffa:
– Ni har inte pratat löner en enda gång, om att sänkta ersättningar i a-kassan ska dumpa lönerna och skapa en låglönemarknad och att höjda avgifter ska svälta ut medlemmarna i facket.
På de flesta orter arrangerade fackföreningarna, ofta lågavlönade kommunalare, protester och demonstrationer under paroller från ”Rör inte a-kassan” till ”Politisk strejk”. I Stockholm mobiliserade Sekos tunnelbaneklubb till demonstration på Sergels torg den 15 november.
Fyra avdelningar av Metallarbetarförbundet, däribland Gruvtolvan och Metall i Malmfälten, ställde sig bakom kravet om politisk strejk mot ”regeringens krigsförklaring mot löntagarna”. I Kiruna hölls en manifestation där Gruvtolvans ordförande Harry Rantakyrö inför 300 deltagare appellerade för politisk strejk mot regeringens tilltag att sänka ersättningsnivåerna för arbetslösa och samtidigt höja avgiften till a-kassan.
LO-facken i Gävleborg kallade sin proteströrelse för ”Operation moteld” och genomförde fackeltåg och manifestationer med hundratals deltagare i Gävle, Sandviken, Söderhamn och Hudiksvall varje onsdag från den 22 november till den 14 december.
Värmlänningen Anders Marmgren samlade mer än 50 000 namn på internet bakom uppropet ”Rör inte a-kassan”.

Vi, medlemmar i dagens Socialistiskt Alternativ, samlade in närmare 15 000 namnunderskrifter, varav 9 361 överlämnades till LO i en uppvaktning med krav på att de skulle organisera en endags politisk strejk för att stoppa högeralliansens arbetarfientliga förslag.
Förutom att ta initiativ, mobilisera och delta i demonstrationer sökte Offensiv och RS på alla sätt stöd för det nödvändiga kravet på en politisk strejk. Idén fördes fram utåtriktat ute på stan, i media och på fackföreningsmöten. Och stödet var större än vad den passiva LO-ledningen ville påskina.
Offensivs Per Olsson gav bra argument för kravet om en endags politisk strejk i Offensiv den 13 december 2006, dagen före den landsomfattande protestdag som LO till slut hade utlyst:

”En endags politisk strejk för a-kassan skulle enligt Rättvisepartiet Socialisternas uppfattning ha varit det mest effektiva och kraftfulla svaret till regeringen. En politisk strejk skulle inte bara ha sänt en skarp signal om motståndets omfattning till regering och arbetsgivare, utan även skapat nya förutsättningar för fortsatt kamp om den styrande högeralliansen inte visade sig vara beredd att backa.
Regeringen var oroad över kraven på politisk strejk. Det var också därför som exempelvis arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin menade att visst kunde man protestera ’men gränsen måste dras vid politisk strejk, då den sätter sig över valresultatet’ (Dagens Nyheter 15 november).
Vad han ville ha sagt var att en politisk strejk var ett vapen som hotade att fälla regeringen, samtidigt som han gjorde gällande att det skulle vara en odemokratisk aktion. Men strejkrätten är en demokratisk rättighet som arbetarna har tillkämpat sig.

Skamligt nog anförde LO-ledarna samma argument som Littorin när de tog avstånd från en politisk strejk. LO:s avtalssekreterare Erland Olausson gick till och med så långt att han hävdade att ’den svenska fackföreningsrörelsen inte anser att det är ett effektivt vapen i den fackliga kampen och att den politiska strejken inte är i medlemmarnas intresse’.
IF Metalls ordförande Anders Ferbe å sin sida svarade medlemsopinionen med att lokala protester och manifestationer samt kontakter med lokala riksdagsmän var att föredra framför en politisk strejk som ’var farlig och satte sig över politiska beslut’.

De flesta argument som riktades mot politisk strejk skulle mycket väl ha kunnat framföras mot varje form av protest mot politiska förslag/beslut. Men det skulle inte ha funnits några fackföreningar om inte arbetare tagit strid mot regeringar och dess politik.
Att lokala manifestationer och kontakter med riksdagsmännen inte skulle räcka har varit klart redan från början. När någonsin har omfattande systemförsämringar stoppats genom denna form av protestyttring? De fackliga ledarna betecknade med rätta regeringens a-kasseförslag som en ’krigsförklaring’, men gav ingen vägledning för hur fackföreningarna skulle besvara denna krigsförklaring.
Varken LO:s eller TCO:s ledning har agerat med utgångspunkten att verkligen försöka stoppa förslaget. I ord har kritiken varit hård, men i handling har regeringen behandlats milt.
Till och med socialdemokratiska riksdagsmän har höjt på ögonbrynen över LO:s flathet. ’LO-strategin är att kunna samarbeta med alla regeringar, oavsett färg, men det håller inte gentemot en regering som gör oerhört stora ingrepp mot facken’, menade exempelvis den före detta biträdande finansministern Sven-Erik Österberg (Svenska Dagbladet 30 november). Österberg antydde vidare att en politisk strejk kunde vara befogad, vilket fick LO:s Erland Olausson att gå i taket.
Det finns absolut inga belägg för att kravet på politisk strejk saknade stöd. Mängden uttalanden och fördömanden av den politiska strejken är bekräftelse på detta.
Tre fjärdedelar av de 90 000 som i slutet av oktober hade svarat på Aftonbladets nätfråga sade ja till politisk strejk. Två av tre var för politisk strejk i LO-opinion, en grupp på drygt ett hundratal fackliga aktivister som svarar på olika frågor i syfte att ge en snabb bild av stämningarna på gräsrotsnivå (LO-Tidningen nr 40, 8 december). Så det är långt ifrån ’bara några klubbar och avdelningar’ som har krävt politisk strejk.
Och hur många instämde inte när IF Metalls avdelning i Mellersta Norrland i ett uttalande frankt förklarade att ’Nu får det f-n i mig vara nog. Politisk strejk behövs för att försvara arbetarnas intressen’?”

Viljan, ilskan och trycket från medlemmarna gjorde att LO till slut ändå utlyste torsdagen den 14 december som en landsomfattande protestdag mot höjda avgifter i a-kassan.
Enligt LO deltog nära 40 000 människor på drygt 20 platser runt om i landet. På Mynttorget överlämnade LO 280 000 namnunderskrifter mot försämringarna av a-kassan till arbetsmarknadsminister Littorin.
Men dagarna före jul klubbades Alliansens förslag som började gälla den 1 januari 2007. Först den 1 januari 2014 kunde fackföreningar och a-kassor återgå till nivåer på a-kasseavgiften som före 2007. S-regeringen försökte 2014 genomföra en höjning av taket i a-kassan, men det röstades ned av Moderaterna, de övriga allianspartierna och Sverigedemokraterna, vilket året därpå följdes av att S-regeringen regerade på högeroppositionens budget.