Offensiv minns berättaren PO Enquist

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

PO Enquist var både västerbottning och socialdemokrat av den gamla stammen, och en fantastisk berättare. Det finns många skäl att uppmuntra till läsning och omläsning av hans romaner.

PO Enquist dog i helgen, 85 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Hans uppväxt och hans unga vuxna liv sammanföll med den svenska modellens framväxt från fattig-Sverige till välfärdsreformer. 
Det är fantastiskt att både Sara Lidman och PO Enquist, mina svenska favoritförfattare, båda kom från byar i Skellefteå kommun. Att det fanns en plats som hette Hjoggböle, där PO Enquist växte upp, lärde jag mig i tidningen Norra Västerbotten. 10 mil nordväst ligger Missenträsk, Sara Lidmans by.

I dessa trakter var kristendomen stark och dominerande, så tydligt i språket hos dem båda. Inte bara i språket, utan också i kunskapen om stränga moraliska regler. Men här fanns också arbetarrörelsens framväxt, hoppet om ett bättre samhälle här och nu, inte bara i himlen. 
PO Enquists roman Musikanternas uttåg handlar om den lokala arbetarrörelsen, fackföreningar och strider, både klasskamp och inre konflikter.

På 1950-talet var PO Enquist en av landets bästa höjdhoppare, i en tid där Benke Nilsson var Europamästare. Även som etablerad författare förblev PO Enquist sportintresserad och skrev om sport på Expressens kultursidor. Han gav stöd till bojkotten av friidrotts-EM i militärdiktaturens Aten 1969 och var starkt kritisk till den moderna idrottens kommersialisering.
Sekonden var den första av hans böcker som jag läste. Den byggde, som ofta med hans böcker, på verkliga händelser. En släggkastare som slog rekord efter rekord med sin egen slägga, men avslöjades med att den vägde för lite. Sekonden var släggkastarens son och medhjälpare.

Han gav stöd till bojkotten av friidrotts-EM i militärdiktaturens Aten 1969 och var starkt kritisk till den moderna idrottens kommersialisering.

PO Enquist var socialdemokrat hela sitt vuxna liv, en stark försvarare av välfärdsstaten. 
I sin mest uppmärksammade bok på 1960-talet, Legionärerna, försvarade han den svenska regeringens beslut om utlämning av balter till Sovjetunionen 1945, eftersom de samarbetat med nazisterna under andra världskriget och sedan flytt till Sverige. Med boken gick han emot den borgerliga opinion av sympati gentemot de som utvisades. 
På 1970-talet blev PO Enquist dramatiker med verk som översattes och spelade i många länder. Själv såg jag pjäsen Chez Nous, om ekonomiska brott och korruption, den enda gång jag hittills varit på Dramaten.

Romanerna Livläkarens besök (1999) och Lewis resa (2001) är fantastiska historiska romaner. 
Den första om hur den danska kungens läkare, Struensee, under några år blir landets diktator och den andra om pingströrelsens framväxt i Sverige. Både den tillfällige diktatorn och den religiöse ledaren tvivlar på sina förmågor att övertyga och leda. Det är för övrigt ett drag de delade med Tage Erlander, svensk statsminister 1946-69. PO Enquist refererade inte sällan till Erlanders dagböcker och statsministerns ständiga oro.
När PO Enquist 2008 gav ut Ett annat liv, där han skrev om sin alkoholism, fick det stor uppmärksamhet och boken hyllades. Det är en naken beskrivning av hans inre monolog-dialog och något han hade lyckats dölja även för sina närmaste vänner.

Både Olle Svenning i Aftonbladet och Göran Greider i Dala-Demokraten betonar i sina läsvärda krönikor efter PO Enquists död dennes socialdemokratiska tillhörighet. Om det råder inga tvivel. Som socialdemokrat stod han dock snarare till vänster och att han skrev i Expressen och inte i en socialdemokratisk tidning gav honom faktiskt friare utrymme.
I sin recension 2013 av Åsne Seierstads bok om den nazistiske terroristen Anders Behring Breivik kritiserade PO Enquist att Fremskrittspartiet inte ställts till svars: 
”Stor politisk energi har från norskt håll, från höger till vänster, ägnats åt att skapa brandväggar mellan Breivik och Fremskrittspartiet. Kanske för att partiet – numera – är statsbärande. Och det är sant, steget mellan ord och handling är avgörande. Men om orden är den kompost varur den onda plantan Breivik växer, så nog förvånar det i varje fall mig hur lätt dagens Fremskrittsparti har kommit undan Breiviks omfamning. Han var ju trots allt en påläggskalv inom partiet.”