Offensivs kamp för socialism 50 år, del 2

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Framgångar och uteslutningar ur SSU och S

(LÄS DEL 1 HÄR)
Offensiv bildades strax innan valet i september 1973 som organ för ”en marxistisk vänster inom arbetarrörelsen”. Bakom utgivningen stod i början en grupp unga socialister i Umeås socialdemokratiska studentförening som efter erfarenheterna av SSU-kongressen 1972 och mötet med marxister i Labours ungdomsförbund (LPYS) hade övertygats om nödvändigheten av att inleda en långsiktig kamp för ett socialistiskt program inom SSU och det socialdemokratiska partiet.

Trots att den under de första månaderna bara var en enkel stencilerad tidskrift fick Offensiv från första stund en flygande start på flera platser i landet.
Det visade sig också vara lätt att få gehör för våra perspektiv på kapitalismens och reformpolitikens förväntade kris och de krav detta ställde på nödvändigheten av att bryta kapitalets makt över ekonomin genom en ny typ av förstatliganden under arbetarkontroll. Att även fackförbund som till exempel Pappers hade börjat damma av krav på förstatliganden, planhushållning och makt på arbetsplatserna visade att tiden var mogen.
Den i SSU-vänstern mycket spridda debattidningen Socialistiskt Forum med en upplaga då på 8 000 exemplar publicerade en artikel av mig själv, Perspektiv framåt i nr 3/1973, som start på en debatt om vägen till socialism med utgångspunkt från den internationella radikaliseringsprocessen. I numret därpå publicerade Socialistiskt Forum mot bakgrund av enorma strejkrörelser bland 780 000 brittiska arbetare och tjänstemän även en översättning av nästan hela LPYS politiska program.
Offensivs kontakter med Labours ungdomsförbund var inget vi stack under stol med.

I den heta debatten om makten på arbetsplatserna kring paragraf 32 reste vi mot bakgrund av gruvstrejken i Malmfälten 1969-70 och de vilda strejkerna krav på att de statliga företagen skulle styras under arbetarkontroll genom en tredjedel lokala fackrepresentanter, en tredjedel centrala fackrepresentater och en tredjedel samhällsrepresentanter.
I debatten om hur högskolorna skulle styras med anledning av U68-utredningen kunde vi genom vår ledning av Umeå studentkår samla 1 300 åhörare till en debatt där vi lanserade krav på en liknande tredjedelsmodell med övervikt för löntagarrepresentanter i strid mot både kapitalets växande grepp över utbildningen och maoisternas alternativa styre genom konservativa professorer och studenter ”i folkets tjänst”.
Både Offensivs tydliga avgränsning mot vänstergruppernas sekterism och nedtoning av den tidigare från SSU-vänstern ofta hätska interna polemiken för att istället koncentrera oss på de politiska sakfrågorna bidrog till ett snabbt växande förtroende.
Våren 1974 lyckades vi också få stöd från Umeås socialdemokratiska arbetarkommuns representantskap för våra långtgående socialiseringskrav. År 1975 upprepades detta även på partiets distriktsårskonferens för hela Västerbotten i remissvaret angående ett nytt partiprogram för det socialdemokratiska partiet.

”Ja, vi vet ju att det här är ett rött partidistrikt”. Så kommenterade årsmötets ordförande det hav av delegaternas röda kort för våra krav på samhällelig ägo av ”de privata storföretagen, kreditinstituten, naturtillgångarna och försäkringsväsendet” och på denna grundval ”socialistisk planhushållning under demokratisk löntagarkontroll” som med överväldigande majoritet dränkte distriktsstyrelsens lilla minoritet av blå kort för avslag.
Strax därpå vann socialiseringskraven även enhälligt stöd av Västerbottens SSU-distrikt med sina drygt 3 000 medlemmar.
Att vi inte bara sysslade med propaganda och marxistiska studier bevisades också av den omfattande kampanj mot den höga ungdomsarbetslösheten med krav på 1 000 nya industrijobb till Umeå kommun som vi tog initiativ till. Denna kulminerade med att flera hundra slöt upp till en stor demonstration i samband med SSU-distriktets årskonferens i Umeå den 15 mars 1975.
Den SSU-kongress med två tredjedelar fackligt aktiva ungdomar som sedan hölls sommaren 1975 föregicks av att så gott som hela SSU-vänstern efter möten och debatter inom den så kallade torsdagsklubben hade enats kring de nyckelkrav som Offensiv hade argumenterat för.
Våra motioner om löntagarstyre under arbetarkontroll av de statliga företagen antogs av SSU-kongressen med klar majoritet över förbundsledningens avslagsyrkande, medan både våra motioner om värnpliktsförbund och Spanienkampanj accepterats av ledningen och fick enhälligt stöd.
I kongressens mest intensiva debatt om socialistisk strategi lyckades däremot förbundsledningen vinna över våra krav på förstatliganden av storföretagen under arbetarkontroll.

Kanske borde vi ha förstått att det snabbt ökande stödet skulle skrämma upp både SSU:s och partiets ledningar?

Jag började själv enligt kongressprotokollet debatten om våra socialiseringskrav med att citera Olof Palmes ord till kongressen om att det i den kapitalistiska världen råder ”vargavinter” och att vi ”inte för ett ögonblick får vi inbilla oss att vi i längden kan avskärma oss från utvecklingen i omvärlden”, och fortsatte:
”Kamrater! Låt oss kort försöka erinra oss om vad som hänt i denna omvärld sedan vår förra kongress. Vi kommer alla ihåg den fruktansvärda militärkuppen i Chile, kriget i Mellanöstern, valutakriserna, oljekrisen, ekonomisk stagnation, samtidig inflation, arbetslöshet, tilltagande klasskamp i Europa, revolutionerna i Portugal, Grekland och Sydostasien…
Efter ett par gyllene decennier har världskapitalismen förlorat sin vitalitet. Även om konjunkturerna tillfälligt skulle förbättras är den djupaste ekonomiska krisen sedan kriget ingen tillfällig, övergående sjuka…
Vi kan se fram emot krympande marginaler för en social reformpolitik av traditionellt socialdemokratiskt märke. Men samtidigt växer arbetarrörelsens reformanspråk.
Antingen måste vi böja oss för kapitalismens villkor. Då återstår bara en kapitalistisk stabiliseringspolitik med udden mot arbetarrörelsen… Alternativet är att bryta de kapitalistiska ramarna.”

Även om vi efter denna nyckeldebatt fick nöja oss med stöd från 25-30 procent av delegaterna tycktes vägen vidöppen för Offensivs idéer i SSU, då vinden efter kongressen snabbt började kantra till fördel för våra och snarliknande idéer i flera distrikt utöver Västerbottens, som till exempel Jämtlands, Norrbottens, Ångermanlands, Göteborgs och Skånes.
Våren 1976 hade den utgående upplagan av tidningen ökat till mellan 1 700 och 2 000 ex, som såldes av 70 kontaktombud landet runt, medan antalet individuella prenumeranter var 350.
Kanske borde vi ha förstått att det snabbt ökande stödet skulle skrämma upp både SSU:s och partiets ledningar? Med några interna stenciler som förbundsledningen kommit över sade sig denna i början av 1976 ha bevis för att vi bedrev en ”hemlig fraktionsverksamhet”, vilket användes till en första omgång av häftiga anklagelser mot Offensiv. Hot om uteslutningar hade tidigare riktats även mot torsdagsklubben, som svarade med att bjuda in förbundsledningen till sina träffar.

Beskyllningar om att vår marxistiska ”tendens” (åsiktsriktning), som av förbundsledningen kallades TISA (tendensen inom den svenska arbetarrörelsen), sysslade med trotskistisk ”entrism” och ”infiltration” skapade också feta skandalrubriker i media.
Priset togs av Expressen som i en rubrik hävdade att ”1 000 hemliga agenter” försöker ta över SSU. Antalet syftade på SSU-ledningens uppskattning av hur många SSU:are som vid den tiden antogs stödja Offensiv.
Att detta ändå inte följdes av uteslutningar utan tvärtom av en överenskommelse som i utbyte mot att vi medgav att det förekommit en form av ”icke öppet politiskt och organisatoriskt arbete” skulle garantera Offensivs rättigheter berodde förmodligen på att den socialdemokratiska partiledningen ville undvika en uppslitande splittring i SSU innan höstens riksdagsval.
”Det är en självklar rättighet för medlemmar i SSU att verka för en sådan tidningsutgivning. Genom en sådan kan den politiska och ideologiska debatten flyttas fram. Det bör också vara en sådan tidnings rättighet att bilda tidskriftsförening, försäljnings- och kontaktombud. Tidskriftsföreningen ska också ha rätt att arrangera möten vid vilka tidningens politiska och organisatoriska problem diskuteras. Dessa möten kommer att hållas öppna”, löd överenskommelsen.

Offensiv tog omedelbart chansen att hålla en öppen tidningskonferens under två dagar i Umeå i juni samma sommar, där stadgar, budget och verksamhetsplaner antogs och val av styrelse genomfördes i närvaro av både lokaltidningen VF och en inbjuden representant för SSU-ledningen. Att denne inte framförde några som helst invändningar skapade vissa förhoppningar om en ny sorts ”tendensfrihet” med tolerans för olika strömningar som vid denna tid fanns i Labour och andra länders S-partier.
Intresset för Offensiv var nu på topp. Under det stora SSU-lägret vid Höga kusten i Ådalen som hölls samma sommar såldes inte mindre än 800 exemplar av Offensiv till de
3 000 lägerdeltagarna. Allt fler ville diskutera och aktivera sig för Offensivs idéer under ett läger som många upplevde gav alltför lite utrymme för debatter.
Under lägret organiserade offensivare också tillsammans med en representant för det spanska ungdomsförbundet JSE det enskilt allra största politiska seminariet om kampen mot Franco-fascismen i Spanien. 200 deltagare slöt upp, trots att det inte hade gått att hitta en tidigare starttid än kl 23 på kvällen.

Trots våra ansträngningar för att öppna upp verksamheten runt Offensiv i form av nya kontaktkommittéer och öppna seminarier kom så ett par månader efter det historiska valnederlaget för S i september 1976 (där S för första gången på 44 år förlorade regeringsmakten) ett plötsligt besked via media om att sju offensivare skulle uteslutas ur SSU.
Trots de sjus sammanlagt 50 år av aktivitet inom SSU och det socialdemokratiska partiet samt att ingen av de sju hade gått in utifrån för att starta upp Offensiv skulle de nu i en stadgevidrig process uteslutas med beskyllningar för att vara ”entrister” och ”trotskistiska infiltratörer”.
Bakom uteslutningarna låg det spektakulära gensvaret för Offensiv på SSU-lägret och rädslan i SSU-toppen, och kanske även partitoppen, att liksom Labour tappa kontrollen över ungdomsförbundet.
Trots omfattande protester började SSU-vänstern snart att splittras upp av de oförsonliga attackerna från förbundets ledning. Att ett tusental SSU:are hade röstat på något av Offensivs 120 kontaktombud i kongressvalet kunde inte stoppa de uteslutningarna som klubbades en mörk natt under SSU-kongressen 1978.
När antalet organiserade offensivare ändå fortsatte att öka i såväl SSU som i partiet och flera fackföreningar följde nya och omfattande uteslutningar av mer än 100 offensivare och ett oförenlighetsbeslut för medlemmar att arbeta för Offensiv även i det socialdemokratiska partiet 1981.

”Ni arbetar skickligt, men vi kan ju inte ha det som i England”, förklarade partisekreteraren Sten Andersson under en pliktskyldig träff med Anders Hjelm och mig innan uteslutningarna, då han i en oväntat jovialisk ton försökte trösta oss med att det inte var hela världen att bli utesluten, det hade hans son blivit på 1960-talet och det hade han själv varit nära att bli efter kriget. ”Om ni bara lägger ner tidningen Offensiv kan ni snart komma tillbaka igen”.
Vad Sten Andersson menade med hänvisningen till England var den situation som Kjell-Olof Feldt bävade för när han skulle tillträda som ny finansminister 1982 i spetsen för den socialdemokratiska så kallade kanslihushögern.
Enligt sina senare memoarer Alla dessa dagar var det enligt Feldt en ”uppenbar risk att finansministern blev symbol för en politik som kunde kallas löntagarfientlig” och att han själv riskerade att gå samma öde till mötes som sin gode vän och kollega Dennis Healey i Labour. Denne hade utan pardon avsatts från partistyrelsen av Labours stärkta vänster efter missnöjesvintern 1978-79, något Feldt kallade ”en annan av trotskisternas framgångar”.
Även om ”offensivarna” inte på långa vägar hade samma inflytande som de brittiska kamraterna hade även den svenska S-regeringen som bildades efter valet 1982 och inledde med en devalvering som i ett slag utraderade LO:s seger i den historiska storkonflikten 1980 goda skäl att frukta ett ”rosornas krig”.
Både kanslihögerns reträtter och SSU-vänsterns snabba degenerering med ”självförvaltaridéer” som banade väg för 1990-talets nyliberala systemskifte bidrog tillsammans med CWI:s spektakulära tillväxt (CWI, idag ISA, är den internationella organisation Offensiv och dagens RS tillhör) till att Offensiv med en flexibel kombination av fortsatt orientering till S-vänstern, facklig opposition och egna kampanjer kunde fortsätta att växa och bli mer kända även utanför S.

Så hur ”hemlig” eller ”icke öppen” hade arbetet kring Offensiv varit? Och vad var den trotskism vi anklagades för?
Att en egen, oberoende verksamhet hade utvecklats var inget vi förnekade. Inte heller med nödvändigheten för marxister allt sedan Marx och Engels dagar att ”revolutionera inifrån” arbetarrörelsens massorganisationer och delta i att bygga upp en arbetarinternational som kan visa vägen.
Som vi förklarade efter påhoppen i mars 1976 och den interna kris som dessa till en början utlöste bland Offensivs pionjärer måste de som ger ut en tidning som förespråkar en marxistisk tendens, eller åsiktsriktning, träffas vid egna möten och sammandrag för att diskutera den linje de ville föra ut. Bara på så sätt kan anhängarna ges en demokratisk möjlighet att utveckla denna. Men om vi nekas att ha interna möten förklarade vi oss beredda att göra dem så gott som helt öppna.
När detta först tilläts, men sedan direkt efter valet 1976 besvarades med uteslutningar av tidskriftsföreningens öppet valda företrädare, fanns det mindre skäl att dansa efter ledningens pipa. Vad vi inte officiellt talade om var att vi i april 1974 hade deltagit i bildandet av CWI, Committee for a Workers’ International, med målet att verka för en framtida massinternational som skulle kunna stå i spetsen för en demokratisk och socialistisk omvälvning i global skala.

Även om vi själva föredrog att kalla oss ”marxister” för att inte beblandas med andra trotskistiska gruppers misstag var vi trotskister i den mån som CWI siktade på att återknyta den röda tråden till det arbete som Trotskijs anhängare påbörjat på 1930-talet, med sikte på en ny arbetarinternational och stödde Trotskijs analyser av både den ryska revolutionen, dess stalinistiska degenerering och mellankrigstidens fascism.
Det var en fjärde international som enligt vår mening aldrig hade byggts och som bara skulle kunna byggas på basis av en kombination av marxistiska metoder och nya omvälvande erfarenheter för arbetarklassen.