”Under den förra lågkonjunkturen 2001-2002 försvann ungefär 50 000 jobb och nu räknar vi med att 100 000 jobb försvinner. Och vi räknar med att arbetslösheten fortsätter upp till drygt 8 procent”, varnade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén för en vecka sedan.Men den dramatiska ökningen av antalet varslade i oktober pekar tyvärr mot att betydligt fler jobb försvinner än vad KI-chefen räknat med.
I oktober varslades 19 521 personer. Det är den värsta siffran sedan november 1992 då 22 217 personer varslades. Oktobersiffran 2008 är den tredje största i modern tid.
Redan nu är alltså varslen uppe i samma nivåer som under den djupa krisen i början av 1990-talet. Samtidigt är arbetslösheten dubbelt så stor idag, redan vid inledningen av krisen, som i början av 1990-talets branta ras. År 1990 och 1993 steg arbetslösheten från 1,5 procent till drygt 8 procent av arbetskraften. År 1990 låg sysselsättningsgraden – antalet sysselsatta i förhållande till befolkningen i åldersgruppen 16-64 år – på 83 procent. ”Tre år senare hade sysselsättningsgraden minskat med drygt 10 procentenheter, vilket motsvarar en minskning av sysselsättningen på över en halv miljon personer” (Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik, utgi- ven av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, ett forskningsinstitut under Arbetsmarknadsdepartementet).
I september i år var antalet arbetslösa 288 000 eller 5,9 procent av arbetskraften, enligt den senaste AKU (arbetskraftsundersökningen), och
sysselsättningsgraden i åldersgruppen 16-64 år 79 procent.
Vidare är antalet tillfälligt sysselsatta mångdubbelt fler än då, idag över 630 000.
Vad som gör ont värre är att så många står utan arbetslöshetsförsäkring idag jämfört med tidigare. Högerregeringens försämringar och fördyringar av arbetslöshetsförsäkringen 2006 fick som följd att en halv miljon lämnade A-kassan.
Men inte ens hälften får den otillräckliga ersättningen – 80 procent av inkomsten. Orsaken är att taket inte har höjts sedan 2002.
Detta betyder att arbetslösheten snabbt slår igenom i form av en social kris och personliga tragedier.
Men det bekymrar inte regeringen. I mån- dags besökte statsminister Fredrik Reinfeldt (m) arbetsförmedlingen i Göteborg. Statsmi- nistern gav inga löften om regeringsingripanden för att rädda biljobben eller ens löften om några nya arbetsmark- nadspolitiska satsningar.
Det enda han hade att säga var att: ”Deras [bilarbetarna] möjligheter att hitta nya jobb är kanske goda. Istället är det kanske så att dessa skjuter de andra grupperna lite längre bak i kön” (Göteborgs-Posten den 3 november).
Trots historiskt höga varsel tillförs inga nya pengar för jobbsatsningar, utan regeringen nöjer med att tillsätta ”samordningsmän” i de mest drabbade regionerna. Det är ingenting. När bonusbanken Carnegie höll på att gå omkull fick man 5 miljarder kronor stöd. Varför inga miljardsatsningar för att trygga jobb?
Regeringen står handfallen och de så kallade oppositionspartierna står
lika tomhänta.
Det behövs ett socialistiskt krisprogram för jobben med krav på offentliga satsningar, kortare arbetstid, ut- bildning på betald arbetstid och ett förstatligande under löntagarnas demokratiska kontroll och styrning av bankerna, bilindustrin och andra storbolag samt en demokratisk plan för forskning, utveckling och klimatomställning.
Vidare krävs ett omedelbart stopp för nedskärningar och privatiseringar av offentlig verksamhet – kamp för höjda statsbidrag till kommuner och landsting och miljardsatsningar för att rusta upp vården, skolan, omsorgen samt kollektivtrafiken.
