Protesterna mot Israels krig fortsätter och växer i styrka.
Under helgen demonstrerade bland annat 100 000 i Bagdad och 100 000
i London. I Uppsala samlades 700, i Malmö 600 och i Stockholm 2 000.
I måndags demonstrerade dessutom minst 1 500 mot kriget i Göteborg.
Samtidigt
som Göran Persson utnyttjar krigsoffrens lidande i partiegoistiska
intressen och bredde på om en international givarkonferens för
Libanon under valupptakten i Björkvik skrek demonstranterna ”Olmert
mördare, Persson hycklare” påväg från Medborgarplatsen
till Mynttorget.
Yvonne Ruwaida från miljöpartiet talade och svarade angående
Perssons givarkonferens att man borde kräva att Israel ska betala
uppbyggnaden. Dror Feiler (Judar för israelisk-palestinsk fred,
JIPF) och Maj Greitz (International Solidarity Movement, ISM) och andra
talare riktade störst krut mot regeringens passivitet.
”Den svenska regeringen måste börja agera. Det räcker
inte med fördömande ord. Vi vill se handling!” stod det
i flygbladet för de uppemot trettio arrangörsorganisationerna,
med krav på att Sverige stoppar allt samarbete med den israeliska
armén, kallar hem sin militärattaché och avbryter
importen av vapen och ammunition till Israel, att EU säger upp frihandelsavtalet
med Israel och att Sverige erkänner den palestinska folkvalda regeringen.
Kraven på den svenska regeringen avslöjar de ekonomiska och
politiska banden till Israel. Men samtidigt visar detta att det inte
kommer att vara den svenska regeringen som stoppar Israels terrorkrig
eller ens pressar Israel. Den som upprörs över krigets massaker
måste själv engagera sig så att massprotesterna underifrån
växer till en egen, tredje kraft.
Skräcknätter i Beirut
På demonstrationen fanns Sána Oweini. Hon var aktiv i Elever
mot Krig och Elevkampanjen för tre år sedan då USA invaderade
Irak. Denna gång fick Sána själv fly från bomberna
i Dahie i Beirut. Hon berättar vad hon varit med om:
–
När jag vaknade på morgonen hörde jag hur det smällde.
Pappa berättade att Hizbollah har kidnappat två israeler och
att folk firar med fyrverkerier. Bomberna kom ett dygn senare. Alla visste
att det skulle komma bomber som svar men alla trodde att det bara skulle
vara en eller två dagar.
– Först bombade de flygplatsen, sedan broarna, som de tar på dagarna.
På nätterna är det stora bombningar. Det känns så konstigt
att på TV se boningshus som låg bara några minuter bort och
där man känner folk som bor, helt sönderrasade.
–
På nätterna är det en verklig skräckkänsla när
man måste sova med kläderna på och ser hur paniken sprider sig
och hur ingen vet vad man ska göra. Hela husen vibrerar och fönstren
går sönder. Vänner kom till oss och var skräckslagna. Av
oss var mamma mest rädd, hon är uppvuxen i krigets Libanon.
”Alla sitter hemma”
–
På dagen är allt stängt, inga bilar, allt är dött.
Alla sitter hemma och lyssnar på nyheterna. Man tappar matlusten. På TV
rullar en text som berättar vad som händer just nu.
–
Folk frågar mig hur jag kommer över bombljuden. Jag tyckte inte att
bombljuden var de värsta utan det är flygplansljuden. När man
hör bomberna vet man att de har fallit och att man lever, men när man
hör flygplanen vet man inte vad som ska hända.
–
Natten efter att vi fått reda på att EU har skickat en begäran
att evakuera alla EU-medborgare per båt, sköt Israel missiler mot
alla båthamnar i hela Libanon. Det var en tydlig signal.
Sana och hennes familj lyckades fly till en drusisk by i bergen ovanför
Beirut som inte bombades. Därifrån tog de sig sedan till svenska konsulatet
och lyckades evakueras. Nu är hon orolig för alla kusiner som är
kvar i Libanon.
Nytt Elever mot Krig?
2003 strejkade och demonstrerade 25 000 elever mot kriget. Behövs det ett ”Elever
mot Krig” igen?
–
Det bästa med den rörelsen var att unga människor fick engagera
sig, skönt att se ett hopp bland unga och att även svenskar var med.
Det vore bra om ungdomar kunde göra sig hörda även denna gång.
Eleverna kan visa andra hur de kan protestera, och få med sig andra.
Elin Gauffin
