av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv
Vårens stora debattbok är här. För socialister är den värd att läsa eftersom den utmanar det filosofiska tänkandet. Men i den breda kampen mot förtryck är den kontroversiell och har en splittrande effekt. En läsning av Om könets existens ställer frågan på vad i Kajsa Ekis Ekmans analysmetod som leder till transfobiska uttryck. Det blir en granskning av en radikalfeminism som slänger sig med dialektiska materialistiska uttryck, men som saknar tillämpning av dialektik och rörelse.
Vad är kön? Kajsa Ekis Ekman menar att fram till för ungefär tio år sedan skulle ordboken, och många feminister, ha svarat: en reproduktiv kategori, avgjord av ens könsceller. Sedan dess, menar hon, har en ny syn på kön snabbt och stort slagit igenom i samhället – många menar nu att kön är ”vad man själv känner”. Vid första anblick verkar den nya synen innebära frigörelse från normer och förtryck – men under ytan vilar den på reaktionära teoretiska grundvalar, och utgör en fara för kvinnor, transpersoner och kampen för jämställdhet, fortsätter Ekman.
Hon finner en ny ”berättelse” om kön i tre lager. I det första lagret är kön flytande, spektrum, känsla – inte definierat av ens könsorgan eller kropp. ”En saga om öppenhet och acceptans, oavsett kön”, som för vänstern och feminister verkar vara i linje med kvinno- och pride-kampen, och snabbt anammas av många. Men om man inte längre ser kroppens könsceller som den materiella grunden för kön, vad är det då?
När Ekman skrapar på ytan framträder berättelsens andra lager och här slås fast att könet ändå är ”fast och bestämt, men inte av kroppen, utan av våra beteenden” – som i sin tur definieras utifrån stereotyper om ”manligt” och ”kvinnligt”. Samhällets idéer om biologiskt ”kön” och ”genus” (samhällets könsroller) har bytt plats i en rockad ”som går så snabbt att vi inte hinner se”.
I kontrast till ytans tolerans och frihet ser Ekman en återkomst för en typ av postmodern motsvarighet till konservatismens biologism – ”kön ska bestämma genus” inverterat till ”genus ska bestämma kön”. Under nyliberalismens era är det ett sätt att pusha individuell frihet samtidigt som snäva könsroller blir ännu trängre. I Ekmans källor råder uppenbarligen ingen brist på hårresande exempel på hur stelt rollen som ”pojke”, ”flicka”, ”man” och ”kvinna” nu presenteras – kvinnligt är passivt, rosa klänningar och omhändertagande; manligt är aktivt, ambitiöst och rationellt.
Med könsrollerna som ”den bärande stommen i begreppet kön” kan möjligheten att ändra kroppen användas som ett slagträ för att inte ändra på samhället, varnar Ekman. Istället sjukförklaras, medicineras och i förlängningen steriliseras ”barn som inte beter sig i enlighet med snäva könsmönster”.
Ekman synar forskningen, läkemedelsindustrin och den könsbekräftande vården, och varnar för risken att ”transvården slukar en grupp unga som egentligen har andra problem”, att det som hjälper vissa kanske ”också får andra att må sämre”. Unga med diagnosen könsidentitetsstörning har ökat stort de senaste åren i flera länder, framför allt bland personer som uppfattats som tjejer vid födseln, och många i gruppen har en komplex psykisk ohälsa. Kan det ”vara något i vår samtid som får unga kvinnor att vilja fly kvinnligheten en masse?”, frågar sig Ekman. I vittnesmål från transmän läser hon gång på gång om en avsky inför att växa upp till kvinna – en roll som objekt, utsatt, föraktad – snarare än om en längtan att bli man.
Även om det är intressant att fundera över hur könsdysfori relaterar till det kvinnofötryckande samhälle vi lever i blir det här absurt. ”En masse”? Det rör sig om en väldigt liten grupp i samhället. År 2018 hade enligt Socialstyrelsen 4 326 personer i Sverige en fastställd könsdysforidiagnos, vilket är 0,04 procent av befolkningen. Det året diagnostiserades 160 personer i åldern 13 till 17 år, födda som kvinnor, med könsdysfori. 50 personer, födda som pojkar, fick samma diagnos.
I ett intressant kapitel kontrasterar Ekman hur transpersoner tidigare beskrivit transerfarenhetens kärna i motsägelsen mellan kön och genusuttryck, med hur den idag beskrivs som en bekräftelse av kön som en ”inre essens”. Medan den förra tolkningen ”öppnar för en radikal omvälvning av världen” exempelvis vad gäller olika status för män och kvinnor, används den senare idag i en motsatt ideologisk offensiv.
Dels ”kidnappar” patriarkatet transerfarenheten för att neutralisera dess inneboende revolt mot könsmaktsordningen; dels utnyttjar det transfrågan, och transpersoner, ”som en förevändning för att plötsligt sluta tala om kön och makt”.
Den mest slående svagheten i Ekmans bok är frånvaron av såväl klass- som kvinno- och hbtq+-kamp.
I det tredje och innersta lagret av den nya berättelsen om kön drar ”en nypatriarkal backlash (…) undan mattan för kvinnorörelsen genom att avskaffa dess centrala begrepp”: det farliga ordet kvinna. Här försvinner nämligen de fasta punkterna igen – med nya lagar om självidentifikation blir det ”var mans rätt” att bli kvinna, oavsett beteende eller kropp.
Ekman menar att det handlar om ”en organisk process för att återställa förlorad makt”. Patriarkatet slår tillbaka genom att osynliggöra ”maktordning byggd på biologiskt kön” – förtrycket av kvinnor som kategori utifrån sin reproduktiva roll. Kvinnoförtrycket och kampen emot det har gjort kvinnor till ”en klass-för-sig” – medvetna om sitt förtryck – argumenterar hon. Därför har ordet kvinna som ”kvinnornas eget” blivit farligt och ”måste oskadliggöras” – ersättas med ”icke-man”, ”livmoderbärare” eller med benämnandet av enskilda kroppsdelar.
RFSL har snabbt gett ut en ”motbok” som listar ”100 fel” i Om könets existens. På vissa punkter visar de på brister i Ekmans tolkning och urval av fakta, till exempel vad gäller överrepresentationen av (juridiska) flickor med könsdysfori. Det stora nummer de gör av tvivelaktiga källor och ”guilt-by-association” håller illa – men Ekmans analys hade vunnit på att titta närmare på den reaktionära högerns roll i berättelsen, och varför vissa av dess tankar sammanfaller med hennes egna, medan andra kan jämkas samman ”med den nya synen på kön”.
En viktig kritik, som har framförts av många debattörer, är att Ekman ger en alltför snäv bild av hur transpersoner idag tolkar begreppen i fråga.
Om könets existens har kallats en transfobisk ”hatbok”, och Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap har ställt in ett seminarium som delvis skulle ha utgått från boken med hänvisning till att man ”inte är en plats för transfobi och transhat”. Bitvis provocerar Ekman medvetet, exempelvis då hon felkönar. I vissa passager och – främst – intervjuer om boken ger hon uttryck för transfobins typiska misstänkliggörande av transkvinnor.
När Ekman osynliggör så mycket av transpersoners egna tolkningar osynliggör hon också transkampen. Det som är värt att kritiskt granska är den borgerliga statens försök att tillämpa en transpolitik. Detta utmålas av Ekman nästan som en konspiration i att avväpna feminismen. I själva verket har transkampen nått vissa framsteg som sedan blir bristfälligt tillämpade av dagens stat, som i sig bygger på ojämlikhet.
Under samma period som transkampen vuxit har kvinnoförtrycket skärpts. Med de före detta arbetarpartiernas och fackledningarnas kapitulation för ”marknaden” kom ständiga reträtter inför attacker på arbetarklassen och särskilt arbetarkvinnor, med osäkrare jobb, mer avreglering och marknadsstyre över allt från bostäder till sjukvård, mer objektifiering av kvinnor genom allt från reklam till prostitution och surrogatmödraskap.
Ideologiskt slog postmodernismen igenom med sin fragmentering i individer och ”inga objektiva sanningar”, på spillrorna av kollektiva segrar. Medan postmodernismen förklarade att det inte fanns några strukturer eller något att enas kring med andra intensifierades alltså förtrycket och många försökte ändå använda sig av dess idégods också för att göra motstånd, som Ekman delvis redogör för i sin intressanta historia över synen på kön.
Queerteorin lade till ”q” i hbtq+-rörelsen, och intersektionalismen blev för många ett sätt att förstå de många maktordningarna utifrån ”identiteter”. Hbtq+-rörelsen har växt under den här perioden, och influerats mycket av de postmoderna idéerna.
Segrar för hbtq+-rörelsen under de senaste åren – som samkönade äktenskap, ochrätt till könsbekräftande vård – kommer både ur kamp och ökad medvetenhet samt försök från den härskande klassens sida att bevara familjen som reproduktiv institution under delvis nya former. På ett liknande sätt var segrarna för andra vågens kvinnokamp i Sverige – exempelvis förskola, utbyggd offentlig sektor, särbeskattning, rätt till abort – under 1970-talet delvis steg som tilläts för att de då tjänade vissa syften för kapitalet.
Ekman visar övertygande på att det finns en reaktionär underström i det nya sättet att se på kön, som – om den inte bjuds motstånd – kan användas för att snäva in könsrollerna ännu mer, för att tysta och osynliggöra kvinnor ännu mer. Det blir dock en ganska ensidig studie av förändringarna i vad marxister skulle beskriva som den härskande klassens könsideologi, utan att gå in på ”motströmmen” – att hbtq+-kampens inneboende uppror mot könsrollerna inte bara är historia (som det framstår som i Ekmans skildring av transerfarenheten till och med 1990-talet), utan levande verklighet.
Boken riktar in sig på två lagförslag, om sänkt åldersgräns för underlivskirurgi respektive att kunna byta juridiskt kön utan att behöva få vårdens godkännande, och tar upp om liknande lagar som redan finns i flera andra länder. De behöver självklart studeras kritiskt – något som blir svårare när Ekman inte har med någon analys av staten, vilken klass det är som utövar makt genom den och vad det betyder för frågor kring rättigheter och identitet.
Ekman redogör för hur den tekniska möjligheten att avbryta puberteten på unga transpersoner, ”upptäcktes” i slutet av 1990-talet, och hur den nya synen på kön är viktig för läkemedelsbolagens och vårdens möjligheter att tillämpa behandlingen i stor skala (genom tunga rekommendationer till stater och försäkringsbolag).
Samtidigt som vården uppenbarligen hjälper många är det skrämmande vilket inflytande den vinsthungriga läkemedelsindustrin har – inte minst över forskningen, inte minst när det gäller kombinationen av risk för allvarliga biverkningar och unga och sårbara människor. Det hade varit intressant att titta mer på vad vårdens förändrade materiella förutsättningar betyder för hur människor ser på kön idag.
Att människan liksom andra arter av djur och växter existerar som biologiska kön – ett som kan befrukta, ett som kan bära frukt – är inte kontroversiellt för marxister (eller för de flesta människor) och är ett generellt faktum som kvarstår trots att även biologin uppvisar en stor variation.
Som Ekman också visar är ju även könsroller och genus materiella, rörliga, sociala fakta. ”Dialektiken mellan natur och kultur uttrycks i begreppen kön och genus”, som Ekman skriver, och i samverkan med ”den maktordning som för tillfället råder” skapas helheten. Det måste dock understrykas att detsamma gäller för könsidentitet – känslan av att vara ett visst kön – och för könsdysfori.
Radikalfeminismen – som Ekman utövar – ser reproduktionen som en ursprunglig källa till förtryck och lägger tonvikten vid biologin. Extra tydligt är det i de samtal som Ekman deltar i kring boken där hon lägger väldigt stor vikt vid biologiska könsorgan. En marxistisk analys behöver se hur reproduktion också är hur vi skapas som människor, sjukvård, omvårdnad, matlagning, städning, och att makten över reproduktionen – ofta kvinnors obetalda arbete – i grunden handlar om makten över arbetskraften.
Klassamhälle, könsmaktsordning, och staten som ett maskineri för att undertrycka motsättningarna växte fram i sammanvävda processer, som fortsätter växa än idag. Rottrådarna till stigmatiseringen av samkönade relationer och överhuvudtaget allt sex som inte syftade till att producera barn är sammanslingrade med kapitalismens. Hbtq+-förtrycket och kvinnoförtrycket har samma källor.
Med kapitalismens skärpning av motsättningarna både vad gäller klass och genus är vi som utsugs, förtrycks och förlorar på systemet en potentiellt starkare kraft än någonsin – om vi kan enas trots olika erfarenheter och splittring uppifrån. I den moderna arbetarklassen skapade klassamhället slutligen sin egen dödgrävare, som Marx skrev.
Såväl över hundra år av kvinnokamp som de senaste två årens strejker, proteströrelser och revolutioner runt om i världen visar vilken avgörande roll arbetarkvinnor har att spela för att förverkliga den förutsägelsen, i arbetsplatskamp liksom i första ledet i rörelser mot förtryck i olika former. Idag är unga kvinnor och transpersoner ofta de mest radikala kämparna mot könsmaktsordning och kapitalism. Bara enad och beväpnad med en klar förståelse av systemet vi bekämpar kan arbetarklassen begrava kapitalismen och med den patriarkatet, och bygga ett socialistiskt alternativ.
Ekman går inte in på vilken kamp som behövs, utan stannar vid att varna för att den nya synen på kön hotar att ”göra kvinnan omöjlig som politiskt subjekt”. Hennes beskrivning av kvinnor som ”klass för sig” håller inte – trots att kvinnokampen onekligen är kraftfull i att synliggöra och ta strid mot förtrycket kan den inte ensam besegra det, just för att kvinnor inte i sig är en ”klass”.
Trots sina gemensamma erfarenheter av patriarkalt våld och förtryck är ju kvinnor som genus också uppsplittrade genom klass. Kvinnor som ”kvinnor” kan inte upplösa patriarkatet, det kan kvinnor tillsammans med män, transpersoner och icke-binära i arbetarklassens kamp mot kapitalismen som helhet.
Den mest slående svagheten i Ekmans bok är frånvaron av såväl klass- som kvinno- och hbtq+-kamp. Här visar Ekman upp en av radikalfeminismens svagheter – vikten som läggs vid kvinnors reproduktiva roll blir för tung, och skymmer den avgörande solidariteten som behöver byggas inom arbetarklassen och med alla förtryckta. Radikalfeminismens slutsats att kvinnobegreppet måste försvaras genom att exkludera transkvinnor är skadlig. Ekmans slutliga dystopiska perspektiv blir att patriarkatets backlash gör kvinnoförtrycket omöjligt att se som helhet, förstå och upplösa.
Mer djupgående diskussioner för att utveckla en dialektiskt materialistisk förståelse av kön, genus och könsmaktsordning behövs – diskussioner som till skillnad från Om könets existens behöver använda sig av hela den marxistiska verktygslådan. Då kan vi ha en ljusare målbild. I ett socialistiskt samhälle byggt på jämställdhet och jämlikhet kan genus helt avskaffas och det skulle kunna innebära att könsidentitet också förändras; det får framtiden visa.
Författare: Kajsa Ekis Ekman
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 359
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.