av Karin Wallmark
Det är många som har gett sitt stöd till kampanjen mot strippmässans besök i Luleå. Bland de som inte stöder kampanjen är argumentet ”dom får väl strippa om dom vill” vanligast. Men om de som strippar gör det för att det är roligt, varför skulle de då ta betalt? Om det är så, varför finns det inte amatörstrippföreningar, som det finns amatörteaterföreningar? Sexindustrin är inte jämställd. Det handlar inte om att bejaka sin sexualitet utan om att tjäna pengar på att sälja kvinnors kroppar.
Man måste se explosionen av sexindustrin mot bakgrunden av ökande fattigdom. I Sverige har lågavlönade kvinnor halkat efter. Medan de allra rikaste slår nya vinstrekord, lever hälften av jordens befolkning på under två dollar om dagen. I Sverige har konjunkturuppgången helt gått exempelvis arbetslösa och sjuka förbi. Det finns människor som är i desperat behov av pengar. Ofta blir till exempel kvinnor från fattiga områden i öst lurade till väst med löften om jobb, men hamnar i prostitution. Striptease är ofta en inkörsport till prostitution. Svensk Strippförmedling, som arrangerar erotikmässan, har på sin hemsida förutom länkar till vanliga porrsidor även en länk till en prostitutionshemsida.
Själva stripteasen är inte heller jämställd. Det bästa med flickorna är att du kan trycka in dem i ett hörn och titta lite mer på dom, sade konferenciern under mässan. Det är tydligt att det är mannen som har makten. Kvinnor framställs som saker som finns där för någon annan, inte som människor som har en egen vilja. De framställs dessutom som varor som kan säljas och köpas på en marknad. Strippmässan spär på utseendefixeringen. Den sprider en syn att vad som är viktigt är hur en kvinna ser ut, inte vad hon tänker eller gör. Det drabbar inte bara strippor utan alla kvinnor som döms efter sitt utseende och har svårt att bli tagna på allvar. Den här objektifieringen finns inte bara i sexindustrin. I reklam används kvinnors kroppar för att sälja allt möjligt, från glass till herrparfym. Tv-program berättar hur vi ska se ut, och hur man ändrar på sig när man inte är snygg nog. Det reklammakare och strippmässans arrangörer har gemensamt är att de tjänar pengar på att framställa kvinnor som objekt.
Samtidigt som objektifieringen av kvinnor fått större utrymme i samhället har sexuella trakasserier på skolorna ökat, liksom antalet anmälda våldtäkter. Objektifieringen och förtrycket av kvinnor i samhället bidrar till att vissa anser sig på något sätt ha rätt att stämpla tjejer som horor och ibland till och med våldta. Strippor och prostituerade är de som är mest utsatta för horstämpling, hur många är det till exempel som reagerar om en prostituerad blir våldtagen? Det är hyckleri från politiker som säger sig vara mot strippmässan, men själva står för en nyliberal politik där allt görs till varor, och som bland annat genom attacker på arbetslösa gör folk fattiga och bidrar till att det finns människor att utnyttja i sexindustrin.
För att stoppa utnyttjandet av människor i sexindustrin måste alla kunna få ett riktigt jobb med en lön att leva på och en bostad. De som fastnat i drogmissbruk måste ha tillgång till vård. Därför kämpar Rättvisepartiet Socialisterna inte bara mot sexindustrin, utan också mot nedskärningar, för högre löner i kvinnodominerade yrken och för att bryta marknadens diktatur som låter majoriteten få betala för några enstakas lyx och överflöd.
Karin Wallmark är aktiv i Vägra Kallas Hora-kampen
