”Om vi tiger dör demokratin”

av Kristofer Lundberg // Artikel i Offensiv

Jag passerar statyn på Järntorget till minnet av hungerupproret 1917. På översta våningen i Folkets Hus ligger ABF:s lokaler. Där träffar jag vissångerskan och trubaduren Eva Nykvist. Hon arbetar på ABF med ansvar över konst, keramik, språk och samhälle. Vi för ett samtal om kulturens kraft i samhällskritik och samhällsbyggande, om arbetarrörelsens uppgifter och ett samhälle som måste vakna.

Som så många andra vissångare speglar Eva vardagen. Hon gör det poetiskt, politiskt och genomtänkt. Hon sjunger om livet, om kärleken, om politiken och behovet av uppror. Men hur började allt? 
– Mamma läste aldrig sagor för mig som liten, hon sjöng mig till sömns. Jag somnade varje natt till sång, men det dröjde tills jag var 18 år innan jag började skriva egna texter, berättar hon för Offensiv. 
När Eva är 12 år gammal tar hon hand om sin mamma som är svårt sjuk i cancer. Eva är den som mottar dödsbudet, och när nyheten kom gick pappa ut genom dörren och kom aldrig tillbaka. Han tog sitt liv, och Eva stod nu själv. 

Jag undrade hur Eva kom in i det politiska kulturlivet och vissången:
– Det talades aldrig politik hemma. Men då båda mina föräldrar dog när jag var 12 år gammal var jag maktlös och utsatt, vilket formade mig politiskt. På 1970-talet slog proggen igenom, men jag hade inte tid, jag hade nog med att överleva. 
Eva sjunger vardagsvisor på pubar, på quizkvällar på pizzerior, på minnesstunder – men också på politiska möten och manifestationer. Det var där jag träffade Eva första gången. Att hon skriver visor med ett samhällsperspektiv gör att hon har varit återkommande inom arbetarrörelsen. 
Hon har spelat med Bernt Andersson och Mats Götesköld. Senaste skivan Ett samhälle som bryr sig släpptes 2015.
– Jag har spelat för LO, ABF, Hyresgästföreningen och Folkhögskolor. Jag har spelat över hela vårt avlånga land, från Kiruna till Skåne, berättar hon. 
– Musiken är viktig ur ett samhällsperspektiv. Proggen och vissång har varit en viktig inspiration. 

Folkhemmets 1960- och -70-tal, med tanken om kollektivet, solidariteten och en levande kultur byttes ut mot 1980-talet och en epok för individualistiskt tänkande.
– Individualismen har varit förödande för folkhemmet, välfärden, för moralen och kulturen. 
Eva beskriver åren då SD gick fram och kom in i riksdagen:
– Jag tror vi drabbades av en kollektiv depression. Det är så låg medvetenhet, inte minst i arbetarleden. 
Eva arbetade under en period på Hyresgästföreningen, vilket inspirerade henne att skriva Bygg om, bygg nytt och Bygg framtiden. Eva fick dock lämna Hyresgästföreningen med ett ganska tråkigt slut, liksom så många andra som har vägrat vara tyst om mobbing och orättvisor i föreningen. Anställningen slutade tvärt. 
– Om vi tiger dör demokratin. Vi måste kämpa hela tiden – jag fattar inte att folk inte vaknar och säger ifrån, på arbetsplatsen och i samhället i stort, säger hon. 
– Jag skrev en kritisk dikt om facket, dess passivitet och byråkrati. Arbetarrörelsen måste titta på sig själv och vara självkritisk; de är medansvariga för utvecklingen. Facket är inget försäkringsbolag, utan måste tillbaka till sina rötter och öppna ögonen, menar Eva. 

Vi talar om folk- och arbetarrörelsen, om svek och passivitet. 
– Frågan om LAS och marknadshyra gör mig så upprörd. Hur kan det vara så att det inte sjuder av massiva protester över hela landet? Varför går inte människor samman och protesterar i större omfattning? Varför gör inte facken och folkrörelserna mer? 
– En hel generation saknar förståelse för de mest grundläggande frågorna om behovet av fackföreningsrörelsen. Kanske inte är så konstigt när det är Svenskt Näringsliv som ger ut skollitteraturen. Men arbetarrörelsen har ju fullständigt kapitulerat själva. 
Eva Nykvist är en fantastisk kulturutövare och artist, jordnära och närvarande. 
– Jag vill säga något med min musik, beröra känslor och tankar. Det är tråkigt att vissången inte ges någon plats längre i TV och radio; den förmedlar något, beskriver samhället, vår vardag. Vissången är den tonsatta berättelsen.
– I Sverige har vi mycket att lära när det kommer till att kombinera kultur och politik. Se på demonstrationerna i Chile: allvarliga protester, men med så mycket färg, glädje och kultur.

Som alla andra samtal i vår samtid kommer även detta oundvikligen in på pandemin. 
– Men jag har alltid haft tur och har haft ett heltidsjobb, och inte haft behov av att försörja mig på musiken. Det har gett en trygghet, speciellt nu i covid-19-tider. Det är svårt för kulturarbetare under covid-19. Jag tror att musik, teater och glädje behövs i denna period för att motverka depression, men alla förutsättningar för det stryps. 
– Jag kan inte förstå att det är okej att sitta 20 personer och äta på en restaurang, men om du har levande musik på restaurangen är det förbjudet. Samtidigt som Ullared håller öppet och Black Friday fyller köpcentrum förbjuder regeringen demonstrationer och möten med över 8 personer. Obegripligt. 

På väg ut från arbetarrörelsens hus finns de fackliga organisationerna och arbetarnas bildningsförbund. På väggarna syns rörelsens historia och krav. ”Försvara arbetsrätten och Rättvisa hyror”, lyder en av målningarna – två ödesfrågor när Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna nu angriper just dem.
Har rörelsen glömt sin historia och dagskrav, trots att dess ombudsmän passerar den på en daglig basis? Det är inte historiska frågor, utan i allra högsta grad dagskrav.