On Fire: Brandtal för en Green New Deal

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

On Fire: The Burning Case for a Green New Deal (Simon & Schuster, 2019), är den engelska titeln på den kanadensiska författaren och klimat-gurun Naomi Kleins senaste bok. Den handlar om den fundamentala globala samhällsomställning som krävs inom tio år om inte dagens klimatnödläge ska överskrida oåterkalleliga tippunkter som hotar världen med en fasansfull era av rasistiskt klimatbarbari, något som vi redan ser tendenser till.

När boken snart ges ut på svenska av Ordfront Förlag blir titeln I lågor: Brandtal för en radikal klimatpolitik. On Fire innehåller ett urval av Naomi Kleins artiklar, essäer och tal under de senaste tio åren. Dess 53 knivskarpa sidor introduktion under rubriken ”We are the wildfire” inleds med en översvallande hyllning av Greta Thunberg och den första riktigt stora globala skolstrejken av Fridays For Future som hon inspirerade till i mars förra året, där många bar plakat med Gretas mest anslående ord, ”Jag vill att ni drabbas av panik, vårt hus brinner”.
Till skillnad från dem som likt SVT:s klimatexpert Erika Bjurström förebrår Greta Thunberg för ”vänsterpopulism” instämmer Klein helhjärtat i den 16-åriga Thunbergs obetalbara uppläxning av de superrika vd:ar, ledande politiker och celebriteter som bjudit in henne till förra årets World Economic Forum i Davos. 
”Om alla är skyldiga kan ingen klandras och några ska klandras… Vissa människor, vissa bolag, vissa beslutsfattare i synnerhet vet exakt vilka ovärderliga värden som de har offrat för att kunna fortsätta tjäna ofattbara summor pengar… Och jag tror att många av er här idag hör till denna grupp av människor”. 
Klein påminner också om hur många, ofta bruna och svarta, eldsjälar, inte har fått samma uppmärksamhet. ”Greta Thunberg må ha varit gnistan, men vi är löpelden”, citeras brittiska klimatstrejkare.

Bakom det enorma genomslaget för klimatprotesterna under 2019 ser också Klein klimatforskarnas radikalisering i takt med allt mer alarmerande forskningsresultat, som när FN:s klimatpanel IPCC 2018 varnade för att de globala utsläppen av koldioxid måste halveras på bara 12 år till 2030 och nå ner till netto-noll 2050 om världen ska ha en rimlig chans att hejda uppvärmningen till 1,5 grader. 
En lika viktig hoppingivande faktor som forskarnas radikalisering och de globala elevstrejkerna anser Naomi Klein vara genombrottet för idéerna om en Green New Deal. Dessa slog igenom sedan hundratals ungdomar i den amerikanska Sunrise-rörelsen i t-shirtar med påskriften ”Vi har rätt till bra jobb och en framtid vi kan leva i” stormat in i USA:s kongressbyggnad strax efter mellanvalet i november 2018, där de också fick stöd av en grupp (ibland kallade ”the squad”) nyvalda unga kvinnor som Alexandria Ocasio-Cortez, Rashida Tlaib och Ayanna Pressley. 

Från tidigare mest negativa kampanjer mot hotande försämringar ser Klein den GND som tre månader senare lanserades som en ”game changer” som kan inspirera till gemensam kamp för en bättre framtid mot den ekonomiska modell som förstör både planeten och människors livskvalitet i allt från stagnerande löner och gapande ojämlikhet till social nedrustning och ett sammanbrott för allt som liknar social sammanhållning. 
Enligt förslaget ska en samlande masskampanj dras igång för noll i USA:s nettoutsläpp redan till 2030 genom väldiga investeringar i förnybar energi, energieffektivisering och rena transporter. Arbetare ska under omställningen garanteras goda jobb, löner och villkor. Samhällen som drabbats av smutsiga företag, varav många ursprungsfolk, bruna och svarta, ska kompenseras och delta i att utforma omställningen. Till GND läggs även nyckelförslag från demokratiska socialister som allmän sjukvård, barnomsorg och högre utbildning.
Liknande förslag har även anammats av Labour och börjat diskuteras även i Europa.

Naomi Klein duckar inte för anklagelser om att utnyttja klimatkrisen till att förespråka en socialistisk eller antikapitalistisk agenda. Svaret är att hon under hela sitt vuxna liv har varit inblandad i rörelser som konfronterar hur det rådande ekonomiska systemet under sin globalisering saboterar människors liv och natur i sin skoningslösa jakt på profiter, alltifrån Indonesiens sweatshops till Nigerdeltat. Detta var också något som Klein dokumenterade redan i sin första bok No Logo som blev något av en bibel för den globaliseringskritiska proteströrelse som tog fart i samband med Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle 1999. 
Argumentet att de kapitalistiska förmögenheter som skapas så småningom sipprar ned till nästan alla bemöter hon med att likgiltigheten för exploateringen av arbetare på fabriksgolvet och enskilda berg och floder istället har sipprat upp till att sluka hela planeten, liksom Marx har varnat för med begreppet ”kapitalismens ekologiska reva”. 
Inte alla klimatåtgärder inom det rådande systemet kan avfärdas, menar hon; alla möjliga åtgärder behövs nu, skriver hon, bara för att i nästa andetag instämma i IPCC:s ord om ”att det finns ingen historisk motsvarighet till den skala av nödvändiga förändringar som krävs, särskilt på ett socialt och ekonomiskt hållbart sätt”.
Alternativet är enligt Klein en värld av växande klimatbarbari. Hon berättar om hur den globala skolstrejken den 15 mars i Christchurch, Nya Zeeland, skingrades av polisen sedan en rasistisk massmördare, som i Anders Breiviks anda kallade sig en ”etnonationalistisk ekofascist”, gått till attack mot en moské i staden och skjutit ihjäl 51 personer.

När klimatkrisen enligt en prognos av Världsbanken kan skapa 140 miljoner klimatflyktingar i Afrika söder om Sahara, Sydasien och Latinamerika redan 2050 rustar sig redan i dag både EU och Trumps USA med att bygga murar för att skydda de 20 procent rikaste som har svarat för 70 procent av de globala utsläpp som först och värst drabbar de fattigaste. 
För dem är flyktingkrisen inte människors lidande, utan deras obekväma önskan om att fly från detta lidande. Redan idag vidtas allt fler åtgärder för att avskräcka människor från att söka säkrare liv genom att migrera över gränser, som när EU i kallt blod låter människor drunkna i Medelhavet. 
”Låt det inte råda något missförstånd: det här är klimatbarbariets gryning”, skriver Klein. ”Det är så här den rika världen kommer att ’anpassa sig’… och vad som börjar som brutalitet vid gränserna kommer alldeles säkert att infektera samhället i sin helhet”. 
När klimatkrisen skärper kraven på omfördelning av rikedomar och solidariskt bistånd till reparationer och skydd till de drabbade kommer allt fler inom den hårda högern att ropa högt om ”socialistisk konspiration”. Fler av dagens klimatförnekare kan abrupt byta fot och ansluta sig till en världsåskådning som vill resa murar mot farliga invasioner av mindre värda människor. Flera av de värsta högerextremisterna kan också som den norske massmördaren Anders Breivik redan gjort i sitt manifest utropa ”Green Is the New Red – Stop Enviro-Communism!”

Det kommer att krävas mycket mer än en kolskatt eller handel med utsläppsrätter. Det kommer att krävas ett allomfattande krig mot utsläpp och fattigdom och rasism och kolonialism och desperation, allt samtidigt.

Vi står enligt Klein inför ett dramatiskt vägval. ”Det kommer att krävas mycket mer än en kolskatt eller handel med utsläppsrätter. Det kommer att krävas ett allomfattande krig mot utsläpp och fattigdom och rasism och kolonialism och desperation, allt samtidigt”.
I On Fire instämmer hon i Greta Thunbergs ord om att vi, när vi har lärt oss vår läxa, måste inse att det krävs en ”ny politik” och ”en ny ekonomi, där allt baseras på vår snabbt minskande och extremt begränsade kolbudget”. För Klein innebär detta inte minst ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i kol, olja och gas och en plan för avveckling, som samtidigt skyddar arbetare och berörda samhällen, något som hon anser kan kräva att ägandet av en del av dessa företag tas över.

I kapitlet ”Capitalism vs the Climate” överraskar kanske Klein en del av läsarna med att instämma med de ”klimatförnekare” som i stil med Heartland-institutet har insett att klimatvetenskapens budskap är en antites till deras tilltro till den ”fria marknaden”, med krav på omfördelning av rikedomar, höjda skatter, regeringsingripanden, regleringar. 
”Dessa är i betydligt mindre förnekelse än en massa professionella miljöförkämpar, som å ena sidan målar upp en bild av den globala upphettningens Armageddon för att sedan försäkra oss om att vi kan avvärja katastrofen genom att köpa gröna produkter och skapa sluga utsläppsmarknader”. 
Om det är ett mått av försiktig självcensur eller bristfällig analys av det kapitalistiska systemets konkurrens- och vinstdrift eller inte så begränsar sig Naomi Kleins politiska budskap till att förespråka en grön vänster som i stil med idéerna bakom en Green New Deal kan göra upp med 30 år av privatiseringar, marknadsfundamentalism och frihandelsavtal. 
Men när hon förklarar att detta måste ske genom en demokratisk och deltagande planering av industrier, markanvändning, länder, städer och lokalsamhällen, jordbruket och skogsbruket, är det svårt att se hur detta ska kunna fullbordas utan ett helt annat, demokratiskt och socialistiskt samhällssystem.

Naomi Klein argumenterar övertygande mot dem som tror på en energieffektiv ”grön tillväxt” som enbart byter fossila bränslen mot förnybar energi. Att den privata konsumtionen bland de 20 procent rikaste måste begränsas genom beskattning och andra åtgärder inser hon också vara en idé som rakt av kolliderar med de stora företag som dominerar den globala ekonomin. 
Inom den snart förbrukade kolbudget som världen har kvar måste en ökad materiell konsumtion enligt Klein förbehållas världens fattiga, medan det i de utvecklade länderna är de icke vinstdrivna sektorerna (”offentliga sektorn, kooperativ, lokala företag, icke vinstdrivna företag”) som måste expandera, som utbildning, vård och fritidsaktiviteter. De företag som drivs för att sälja för profiter måste stå tillbaka, och särskilt de som extraherar naturresurser.
Låt oss också instämma med hennes slutsats att ”när Heartland-­institutet reagerar på mänskligt orsakad klimatförändring som om kapitalismen själv är hotad är det inte för att de är paranoida. Det är för att de fattar”. 
Tillsammans med Greta Thunberg fortsätter Naomi Klein att vara en av den globala klimatkampens mest värdefulla förkämpar.

Hon har antagligen rätt i att det är en kraftfull massrörelse av rörelser för nyckelkraven i en klimatkontrollerad Green New Deal som har bäst möjligheter att bryta enfrågerörelsernas silotänkande och politiska handlingsförlamning. I stort sett alla de argument som vi behöver för att fylla ut de luckor i resonemanget som Naomi Klein av olika skäl lämnar öppna hittar vi lätt i hennes egna texter. 
Framför allt gäller detta nödvändigheten för arbetarklassen att inta förarsätet i kampen för att kunna utmana och ersätta de kapitalintressen som hela tiden står i vägen. 
Klein har givetvis rätt i att kampen för viktiga krav måste börja här och nu i det rådande systemet, som i Sverige just nu för att stoppa bygget av Preemraff och gruvprojekt som Gallok, begränsa massbilismen och införa avgiftsfri kollektivtrafik i städerna.
På annat sätt kan vi heller inte vinna den tid vi behöver för att på allvar kunna ta kampen vidare för de socialistiska övergångskrav som blir nödvändiga och bygga upp de nya socialistiska masspartier, demokratiska fackföreningar och folkrörelser som kan ta striden för den makt och ägande av banker och nyckelföretag som behövs för bygget av en demokratiskt deltagande och socialistisk demokrati.

Författare: Naomi Klein
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 320