Onödigt, hemskt lidande för flyktingar

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Den onödiga flyktingkrisen är en bok på 528 sidor som ur olika aspekter belyser det som hände hösten 2015 och efter det. Fler än 50 författare har bidragit som representerar grupper som kom i kontakt med de flyktingar, främst från Afghanistan, som kom till Sverige hösten 2015. Det är lärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare, diverse frivilligarbetare med flera. Några av flyktingarna har också bidragit.

Redaktörer är Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anter, båda djupt engagerade i speciellt de ensamkommande från Afghanistan. De förklarar titeln: 
”Vi anser att denna flyktingkris var onödig: om den tillfälliga lagen inte gällt retroaktivt. Om vi på ett humant sätt tagit hand om dem som redan kommit innanför våra gränser. Om de många ensamkommande barnen fått sina uppehållstillstånd tidigt. Om vi i civilsamhället fått en chans att jobba med integration istället för med livräddande insatser” (sid 16).
Titlarna på bokens kapitel visar på djupet: ”Brytpunkten 2015”, ”Afghanistan – flyktingkrisens epicentrum”, ”Den ihåliga rättssäkerheten”, ”Effekterna av den nya politiken” och ”Civilsamhällets växande engagemang”. 

När jag läste boken kom allt tillbaka, allt det jag delvis hade förträngt. Hur Migrationsverket tolkade politiska beslut, alltid till de asylsökandes nackdel. Hopplösheten i pojkarnas ögon och hållning. Självmordstankarna, självmordsförsöken, tack och lov upplevde jag inte något fullbordat självmord, något som andra gjorde. 
Hur två personer med exakt samma skyddsskäl bedömdes olika beroende på var i landet beslutet togs. Hur Migrationsverkets handläggare verkar tänka att det mesta fungerar likadant i Afghanistan som i Sverige. Förvåningen när en barnslig sextonåring plötsligt blir arton och tvingas flytta till ett vuxenboende. Jag läser och inser hur rätt Hassan hade som sa: ”De ser oss inte som människor, utan som nummer”.

År 2015 kom många flyktingar till Sverige, de flesta från Syrien eller Afghanistan. De flesta ensamkommande kom från afghanska familjer, direkt från Afghanistan eller från en flyktingtillvaro i Iran eller Pakistan. Redan tidigt sa Anders Ygeman att upp till 80,000 kan komma att utvisas. När då syriska flyktingar nästan automatiskt fick uppehållstillstånd blev slutsatsen att de allra flesta afghaner skulle ut. 
Asylutredningarna visar på att många avslagsbeslut var tagna i stort sett innan intervjuerna började. I boken ges exemplet Salam, som förlorade ena ögat och fick ena benet svårt sargat i en explosion som tog pappans liv. Eftersom då femårige Salam förlorade medvetandet vid attacken är hans uppgifter ”andrahandsuppgifter” och därmed ”inte trovärdiga”. Många afghanska ungdomar har fått utvisningsbeslut på så lösa grunder.

Jag läser och inser hur rätt Hassan hade som sa: ”De ser oss inte som människor, utan som nummer”.

Det är ingen tillfällighet att ett kapitel i boken tillägnas situationen i Afghanistan och utvisningarna dit. Afghanistankännaren William Maley från Australien skriver exempelvis om varför människor flyr. Han nämner särskilt den etniska gruppen hazarer som särskilt utsatt från talibaner och IS. Majoriteten afghanska flyktingar i Sverige är just hazarer.
I sina avslagsbeslut hänvisar Migrationsverket till internflykt. När jag pratar med en som har flytt till Frankrike får jag höra att i intervjun där talar de om situationen i hemprovinsen, inte i övriga delar av landet. Alltså fick en kille från Ghazni 4 års uppehållstillstånd och en från Kandahar 10 år. Båda hade nekats uppehållstillstånd i Sverige. ”Det finns områden i Afghanistan som vi bedömer som säkra”, lyder Migrationsverkets standardavslag.

Boken avslutas med ett avsnitt om det svenska civilsamhällets engagemang, från språkcaféer till att gömma papperslösa, men också om ett engagemang som sträcker sig ut­över Sveriges gränser.
En del handlar om det stöd de som har flytt vidare ut i Europa får. Inte heller de som har utvisats till Afghanistan är utan hjälp från Sverige. En del av dem överlever tack vare bidrag från Sverige.
”Men alla flyktingungdomar har inte nära vänner i Sverige och alla deras vänner har inte möjlighet att hjälpa. Hjälpen på plats i Kabul når bara en handfull. Och de ungdomar som deporteras utan nätverk eller hjälp utifrån har minimala chanser att klara sig. De är, med Afghanistankännaren Anders Fänges ord, tillspillogivna” (sid. 465).

Tanken med boken är att sprida kunskap om vad som har hänt de senaste sex åren. ”Ingen ska kunna säga ’jag visste inte’”. Boken är faktaspäckad och väl värd att sprida vidare. 
För att parafrasera Stefan Löfven: ”Vi måste lära av historien så att vi inte upprepar den.” Det ironiska är att hans regering har gjort just detta, men nu handlar det inte om europeiska judar, utan om asiatiska muslimer. Jan Stattin drar i ett avsnitt paralleller till Nazityskland.
Det bästa sättet att få tag på boken är att köpa den från Stöttepelaren. Överskottet från försäljningen går då till Stöttepelaren som bistår unga flyktingar som står helt utan försörjning. Köp och läs boken!