Reinfeldt fick ingen smekmånad. Normalt brukar en vinnande ny regering fortsätta uppåt i opinionen under en period. Men den nya högerregeringen rasar istället. På en månad, från oktober till november, har de fyra partierna gått från 47,8 procent till 43,8. Medan s+v+mp har ökat från 46,4 procent till 51,2.
Huvudskälet till raset är de ”nya moderaternas” provokativa attack på a-kassan och fackföreningarna. Det erkänner även Sifos undersökningsledare. Särskilt höjningen av a-kasseavgiften med 300 kronor i månaden, samtidigt som de rika får stora skattesänkningar, har tydligt visat upp regeringens klasspolitik.
Stora grupper inom arbetarklassen har insett att det som pågår är en kraftmätning mellan arbete och kapital. Särskilt metall- och gruvarbetare, som sett hur vinster och aktieutdelningar ökat enormt de senaste åren, har ställt sig bakom kravet på politisk strejk mot regeringens attack på a-kassan. Kommunalarbetare och andra offentliganställda har genomfört demonstrationer i flera städer.
Om LO-ledningen haft den minsta ambition att stoppa regeringens förslag skulle den utlysa en politisk strejk den 14 december. Förutom att skaka regeringen och visa den massiva opinionen mot högerpolitiken, skulle en sådan strejk också understryka LO-medlemmarnas behov av gemensam kamp inför avtalsrörelsen.
LO-toppen säger att en politisk strejk skulle gå emot valresultatet. Men det gäller väl i så fall varje form av protest mot regeringen? Dessutom är det ju tydligt att en massiv majoritet är motståndare till Reinfeldts kurs. LO:s agerande understryker behovet av kämpande fack, utan band till företag och s-politiker.
Helgens opinionsmätning är ett mått på styrkeförhållandena mellan regeringen och motståndet, innan ens någon masskamp skett. Med en politisk strejk och massdemonstrationer skulle omsvängningen bli ännu kraftigare. Den skulle samtidigt öka förväntningarna på (s) och få fler att se ihåligheten i s-ledningens kritik, något LO-ledningen i själva verket oroas för.
I brist på ett verkligt alternativ är det nu s och mp som går framåt i opinionen. Socialdemokraternas uppgång i Sifo-mätningen är en mycket klen tröst för löntagarna. Samtidigt som socialdemokraterna nu i ord försvarar a-kassan presenteras ironiskt nog ett liknande angrepp på sjukersättningen – av en socialdemokratisk topppolitiker, Anna Hedborg. En ny socialdemokratisk regering är ingen garanti för att högeralliansens försämringar kommer att rivas upp. Trots högkonjunktur rev Perssons regeringar bara upp delar av sina egna beslut från 1990-talet om karensdagar och sänkta ersättningar.
Högeralliansen kommer att stärkas av de fackliga ledningarnas oförmåga att driva motståndet. Reinfeldt kommer dessutom att få stöd av de många nya jobb som nu skapas i slutskedet av konjunkturuppgången. Ovanpå detta lanserar Svenskt Näringsliv en gigantisk propagandakampanj för sänkta löner och inskränkt rätt till fackliga konfliktåtgärder. Nya attacker är därför att vänta från regeringen.
Trots LO- och s-topparnas roll, kan Reinfeldt ändå inte räkna med att motståndet är över om riksdagen antar förslaget om försämrad a-kassa. Redan i början av nästa år, när de arbetslösa får sin första utbetalning av sänkt ersättning och många – studenter och deltidsarbetande – stängs ute från a-kassan, har ännu fler orsak att protestera. Det kanske blir utspridd kamp från arbetslösa och grupper som drabbas av nedskärningar, men förr eller senare kommer det att generaliseras i en större kamp mot regeringens och storföretagens attacker.
Det närmaste året kommer också att ge viktiga erfarenheter för många arbetare om behovet av ett nytt arbetarparti, en egen politisk röst som för fram socialistisk politik som svar på kapitalets regering.
