Organisera & ta kamp: Vi vägrar låta klockan vridas tillbaka

ISA:s och ROSA:s 8 mars-uttalande // Artikel i Offensiv

År 2019 var ett år av revolt där kvinnors krav, särskilt unga kvinnors, ofta var i frontlinjen. Revolterna gav hopp, men den pandemi och djupa ekonomiska kris som därefter bröt ut blev till ett hot mot de framgångar som kvinnor har vunnit efter årtionden av kamp.

FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors rättigheters biträdande direktör Anita Bhatia varnade i brittiska BBC den 26 november ifjol för att:
– Allt vi har jobbat för i 25 år kan omintetgöras på ett år. Det är en tydlig risk för en tillbakagång till 1950-talets stereotypa könsroller.
Innan pandemin utförde kvinnor i genomsnitt tre gånger så mycket obetalt arbete som män, en ojämlikhet som bara har tilltagit under det senaste året: 
– Mer alarmerande är faktumet att många kvinnor faktiskt inte återgår till [avlönat] arbete. Enbart under september månad i USA lämnade i runda tal 865 000 kvinnor arbetsmarknaden, jämfört med 200 000 män. Den största anledningen var den växande omvårdnadsbördan, förklarade Anita Bhatia.

Under fjolåret minskade antalet arbetstimmar med nära 9 procent, motsvarande 225 miljoner heltidstjänster, enligt FN:s arbetsmarknadsorgan ILO. Värst drabbade är kvinnor. Skadeverkningarna är massiva inom den informella sektorn, inom vilken 58 procent av kvinnorna jobbar. 
Enligt FN:s kvinnoorganisation har arbetare inom den informella sektorn i genomsnitt tappat 60 procent av sina inkomster. Svindlande 72 procent av de hushållsanställda, varav 80 procent är kvinnor, har förlorat sina jobb, samtidigt som dessa jobb saknar grundläggande arbetsskydd som betald ledighet, uppsägningstid eller avgångsvederlag.
”Men även inom den formella sektorn tycks viruset ha ökat ojämlikheten fann rapporten (från FN:s kvinnoorganisation), där kvinnor i Bangladesh löper sex gånger större risk än män att förlora arbetstimmar” (The Telegraph den 26 november 2020). 
Den pågående ekonomiska krisen är förödande för arbetare globalt, och dess oproportionerligt stora effekter på kvinnor kan komma att innebära långvariga bakslag. ”Vid årets slut kommer en chockerande andel på 13 procent av världens kvinnor och flickor att leva i extrem fattigdom”, enligt rapporten från FN:s kvinnoorganisation som publicerades i november 2020. 

Den plötsliga ökningen av strukturell massarbetslöshet kommer att få ett mer feminint ansikte än någonsin tidigare. Detta kommer att kasta ner många kvinnor i fattigdom och ekonomiskt beroende. Det kan emellertid, som vi kunde se under 1930-talet, också leda till en beslutsam kamp för sociala förbättringar – med goda chanser till att vinna eftergifter – och på sikt även en kamp för kortare arbetstid utan lönesänkningar och försämrade villkor.
Under den första nedstängningen i Kina skedde en markant ökning av våld i hemmet och det skulle även ske globalt när pandemin spreds. 
En studie utgiven i oktober av FN:s Trust Fund to End Violence against Women visade att alla typer av våld mot kvinnor och flickor har intensifierats under pandemin, särskilt våld i hemmet, med så många kvinnor instängda i sina hem med våldsamma partner under nedstängningarna. 
Denna ökning underblåses av hälso- och ekonomiska bekymmer, skapar spänningar som förstärks av trångboddhet, samtidigt som social service, omsorg om och stöd till offer i hög grad var otillräckliga redan innan nedstängningarna.
Det finns endast ett sätt att förhindra tillbakarullningen av kvinnors ställning: att organisera sig och slå tillbaka!

Kvinnorörelserna har samtidigt visat sig vara anmärkningsvärt motståndskraftiga. Aktivister i Argentina uppnådde i slutet av januari en seger i sin långa kamp för laglig rätt till abort.
Polska kvinnor reagerade kraftigt emot det nya steget i riktning mot ett totalt abortförbud och fick ett större stöd än tidigare från andra grupper i samhället. Denna kamp kommer att fortsätta med nya protester mot landets högerregering.
Kvinnor och i synnerhet unga kvinnor har spelat en massiv roll i alla de stora revolterna under de två senaste åren, ofta i kampens frontlinje. Detta stod återigen klart under fjolårets uppror i Belarus. Deras specifika krav smälte organiskt samman med de ekonomiska och sociala kraven från rörelserna mot den massiva ojämlikhet som rådde redan innan pandemin och som bara har förstärkts av den. 
De smälte samman med politiska krav på att få bort regeringar som bär ansvaret för både denna tilltagande ojämlikhet och för den katastrofala hanteringen av pandemin, under vilken kapitalistklassens intressen förblir överordnade massornas intressen.

Kvinnor och i synnerhet unga kvinnor har spelat en massiv roll i alla de stora revolterna under de två senaste åren, ofta i kampens frontlinje.

För många inom den kvinnodominerade sjukvårds- och utbildningssektorn stod det tidigt klart att samhället stod illa rustat att möta pandemin efter årtionden av nedskärningar, underfinansiering i kombination med marknadsstyrning och privatiseringar. Detta trots personalens uppoffrande arbete.
Redan innan covid-19 hade välfärdens anställda runt om i världen tagit många strider mot den nyliberala politikens följder och vunnit allt starkare stöd för sin kamp och sina krav. Kampen inom välfärden kommer att fortgå för att garantera att det inte blir någon återgång till det ”normala” läget innan: att vara underbetald, undervärderad och över- och utarbetad.
Den katastrofala pandemihanteringen upprepas nu med vaccinationerna. Den på det internationella planet långsamma vaccinationstakten och ojämlika fördelningen av vaccinerna utgör en verklig risk för att covid-19 fortsätter att dominera våra liv under en lång tid framöver, allt eftersom nya virusvarianter fortsätter att utvecklas. 
Att släppa patenten fria, samt att sprida teknologin och kunskaperna för att garantera att vaccinerna kan produceras överallt, skulle vara ett logiskt och nödvändigt steg, men det krockar med läkemedelsjättarnas intressen. 
Distributionen av vaccinerna till hela världen tillräckligt snabbt kräver därutöver skapandet av en vårdservice kapabel att tillhandahålla en högkvalitativ omsorg, med tillräcklig infrastruktur, personal och resurser till dess förfogande. 
Dagens problem med vaccinationerna visar på samma behov som hela hanteringen av sjuk- och hälsovårdskrisen visar: att vi i grunden behöver göra oss av med det system som låter vinster gå före mänskliga behov.

Massiva investeringar i högkvalitativ offentlig sjukvård, tillgänglig för alla, är en brådskande nödvändighet. Vårdanställda i hela världen har kämpat för mer resurser och har även vunnit framgångar som de bara kunde drömma om innan pandemin i form av ökade anslag, högre lön och bättre arbetsvillkor.
Den belgiska regeringen och de regionala myndigheterna i Belgien anslog på grund av trycket från arbetsplatskamperna inom sjuk- och hälsovårdssektorn omkring 3 miljarder euro, det mesta av det till lönehöjningar och bonusar till anställda; i Frankrike fick vårdanställda ett sammanlagt påslag på 7,5 miljarder euro. Massiva summor, men inte i närheten av tillräckligt mycket för att ta itu med bristerna i infrastrukturen och den låga personaltätheten.
Problemen med kommersialisering och privatiseringar kvarstår och kommer att vara en del av kampen under de kommande åren: ingenstans har antalet dödsfall varit så höga som inom den privatiserade och vinstdrivande äldreomsorgen.
Kampen mot sexism i alla dess former har fortsatt. Under förra året spred sig Metoo till Balkan och Kina. I andra delar av världen bevittnar vi en andra våg. I Frankrike löd parollen ”je dis non chef!” (”Jag säger nej, chefen!”), med tusentals sjukhusanställda som fördömde sexuella trakasserier på arbetsplatserna.
Inte ens den broms som den fackliga ledningen många gånger utgör kan stoppa arbetarkampen. Även om kampen på de flesta ställen måste anpassa sig till restriktioner och antalet begränsas för att vara coronasäker har nya massrörelser formats med budskapet: vi kommer inte att ge oss utan kamp! 

I flera länder, som exempelvis Irland, Belgien, Ryssland och Brasilien, har ISA:s medlemssektioner och Rosagrupper starkt bidragit till att kvinnors vrede också uttrycks i aktiv kamp. 
Vi kämpar för att bygga solidaritet och dra med arbetarklassens organisationer i kampen mot alla former av diskriminering, med förståelsen att kapitalismen finns i roten till varenda en av dem och att varaktiga förbättringar kräver en kamp för att i grunden förändra samhället; att få bort den profithungriga elit som styr samhället i sitt eget intresse på bekostnad av hundratusentals människoliv.
Förra årets 8 mars-protester gav oss de magnifika strejkerna i Mexiko och enorma demonstrationer i ett stort antal länder. Många mobiliseringar kommer under det här året att begränsas av covid-19 och nedstängningarna, men vi uppmanar alla som vill kämpa för en värld i vilken kvinnor inte längre är andra klassens medborgare och kan inta sin rättmätiga plats i samhället att markera detta datum med aktioner runt krav som ställs av den hemska kris som kapitalismen har dragit in oss i.
Dessa inkluderar en vaccinationsstrategi som säkerställer att det finns ett ljus i slutet av tunneln: snabb och universellt omfattande vaccinering genom överförandet av vård- och läkemedelsbolagen i offentlig ägo med arbetarkontroll för att säkra att de fungerar i enlighet med vad som behövs som respons på majoritetens behov. 
Vi behöver också massiva investeringar för att återställa en högkvalitativ offentlig sjuk- och hälsovård som är tillgänglig för alla och som inte använder sin personal som martyrer, utan tillhandahåller anständiga arbetsvillkor och löner.
Detsamma gäller livsviktiga tjänster som utbildning och barnomsorg. Skolorna tvingades stänga inte bara på grund av virusets utveckling, utan också till följd av årtionden av underfinansiering och nedskärningar som innebar att det inte fanns den infrastruktur och personal som var nödvändig för att kunna hålla dem öppna på ett säkert sätt. 
Massiva investeringar behövs för att skapa säkra skolor, samt också skapa säkra sätt att ta sig till och från skolorna genom investeringar i kollektivtrafiken.

Kampen mot könsbaserat våld har varit ett växande kännetecken världen över under det senaste årtiondet. Regeringar har tillhandahållit tillfälliga boenden åt offer för våld i hemmen – mot kvinnor, barn, hbtq+-ungdomar – men det krävs mycket mer. Könsbaserat våld kom inte som ett resultat av pandemin och kommer inte att lösas med tillfälliga åtgärder. 
Det behövs anständig offentlig service som skyddade boenden, socialt och psykologiskt stöd till offren, utbildning av personalen inom alla de sektorer som hanterar detta problem, med mera.
Att förhindra könsbaserat våld kräver dock en beslutsam kamp för kvinnors ekonomiska oberoende: fasta jobb med löner som går att leva på, även minimilön som går att leva på; arbetstidsförkortning utan lönesänkningar för att bekämpa arbetslösheten; offentlig service för att garantera att kvinnor kan delta fullt ut i samhället genom att kollektivisera stora delar av vad som har ansetts vara privat hushållsarbete; socialförsäkringssystem som garanterar att de som inte kan arbeta får stöd som inte dömer dem till fattigdom; bostäder till kostnader som folk har råd med, vilket bara kommer att bli möjligt genom massiva investeringar i allmännyttigt socialt boende, med mera.

Nedstängningarna har reducerat det sociala livet till nästan ingenting, vilket har skapat massiva psykiska ohälsoproblem då människor inte är menade att vara ensamma hela tiden. Hela sektorer som hotellnäringen och kultursektorn genomgår nu en konkursvåg, som kommer att accelerera så snart de statliga stöden upphör. 
Dessa sektorer har en stor betydelse för folks sociala liv, men de har blivit nästan helt privatiserade under årtionden av nyliberal dominans, vilket har lämnat unga och vanliga arbetare åt sitt öde mellan enbart deras egna fyra väggar i städerna. 
Det bör bedrivas kamp för stöd till småföretag på grundval av behoven inom dessa sektorer, precis som i fallet med skapandet av offentliga rekreationsplatser för att tillhandahålla dessa tjänster åt befolkningen, men också för att skapa jobb till en arbetskraft som riskerar massarbetsarbetslöshet. 
Vi behöver för att kunna betala för ett sådant program kämpa för förstatligandet av finanssektorn och ekonomins nyckelsektorer så att det som produceras av den internationella arbetarklassen faktiskt kan användas för att demokratiskt planera produktionen i majoriteten av världsbefolkningens intresse. 
I ett kapitalistiskt samhälle är vinsterna huvudangelägenheten, vilket leder till osäkra situationer och misär för breda skikt av befolkningen, med systematisk diskriminering av alla slag som en inneboende aspekt av samhället, men också miljöförstöring.

Dessa är de krav som vi vill föra fram på Internationella kvinnodagen den 8 mars och de kamper som vi själva står för. Vi behöver för att kunna uppnå detta den högsta möjliga enigheten inom arbetarklassen och samhällets förtryckta skikt. 
För att vinna över alla dem till oss behöver vi ta makten och kontrollen ifrån den härskande eliten som har blivit ännu rikare till följd av denna massiva kris som drabbade mänskligheten förra året och överföra statsmakten i händerna på majoriteten för att omorganisera den fullständigt till att tjäna majoritetens och planetens intressen.
Endast arbetarklassen, enad i sin omfattande mångfald, har den potentiella makten i produktionen och samhället i sin helhet till att kunna göra detta.
Vi har försvurit oss till en kamp för socialism, ett samhälle i vilket demokratin inte är begränsad till att enbart kunna rösta vartannat år, utan som också innebär att majoriteten är med i beslutsfattandet om vad som produceras och hur. Vi uppmanar alla som vill kämpa att ansluta sig till oss i denna kamp samt bygga de rörelser och organisationer vi behöver för att vinna.