En viktig lärdom av tidigare kamp för jobben är att de anställda måste agera så fort som möjligt efter beskedet. Ju längre tid som går, desto svårare är det att bygga en massrörelse som kan sätta press på företagsledningen. När glasfabriken Waterford Crystal skulle läggas ned på Irland nyligen var det arbetarnas snabba agerande i form av en fabriksockupation som räddade över 100 jobb. I Stockholm var sopgubbarnas resoluta strejk det enda sättet att försvara arbetsvillkor och hotade jobb.
Även om företagsledningens argument förstås ska synas och löntagarkonsultens arbete kan ge viktiga argument är det ytterst osannolikt att utredningen i sig kan rädda några jobb.
Förhandlingar och utredningar måste följas upp med en massiv och offentlig kampanj från de anställda och facket. Än är det långt ifrån för sent.
Ett första steg skulle kunna vara en demonstration för jobben, dit alla SSAB-arbetare, andra fackföreningar och organisationer som stödjer kampen och alla lulebor bjuds in. SSAB:s planerade miljardutdelning till ägarna, bonusar och samtidiga varsel måste komma fram i ljuset. Ilskan mot roffarmentaliteten är just nu enorm och varje initiativ till protester kommer att få ett stort gensvar.
I och med krisen ställs de fackliga organisationerna på ett allvarligt och svårt prov. Ledare som Wanja Lundby-Wedin och Stefan Löfvén har redan svikit och är själva djupt insyltade i direktörernas bonus- och arvodeskultur. Detsamma gäller S-ledningen som tyvärr fortfarande backas upp av många fack.
Nu måste de anställda tillsammans med de lokala fackliga organisationerna visa på en kämpande facklig linje, det enda som kan rädda jobb och villkor. Passivitet och reträtter räddar inte jobben och riskerar dessutom att ytterligare försvaga fackets, och därmed hela arbetarklassens, position.
Jonas Brännberg