Österrike: Kurz avgår – men det korrupta systemet finns kvar

av Sonja Grusch, Sozialistische LinksPartei (SLP, ISA i Österrike) // Artikel i Offensiv

I spåren på den skandal av korruption och fejknyheter som uppdagades tidigare i år har Österrikes förbundskansler (statsminister) Sebastian Kurz från det regerande högerpartiet ÖVP tvingats lämna sin post. Men krisen är inte över för den styrande koalitionen mellan ÖVP och De Gröna (Miljöpartiet), och det korrupta systemet som födde skandalen finns kvar. Korruptionsskandalen och Kurz avgång är dock inte de enda händelser som har satt landets politiska etablissemang och politiska system i gungning.

Under de senaste veckorna har Österrike varit långt ifrån den bild av stabilitet och lugn som ofta har förmedlats i utländska medier. Det började med resultatet i regionvalet i Oberösterreich och valet i landets näst största stad Graz den 26 september, som chockade det politiska etablissemanget. Förutom att olika vänsterlistor vann mandat i Oberösterreich blev Österrikes kommunistparti (KPÖ) största parti i Graz med över 29 procent av rösterna. 
Efter chocken började etablissemanget och media att förringa valresultatet med hänvisning till att det bara handlade om ”lilla Graz” och vänsterns valframgångar blev en ”icke-händelse”. Men detta följdes av en våg av publikationer om de korrupta intrigerna kring förbundskansler Sebastian Kurz.
Efter en polisrannsakan i regeringspartiet ÖVP:s högkvarter och offentliggörandet av ytterligare mejlväxlingar mellan Kurz och andra stod det klart att förnekanden inte längre skulle fungera och att de inte längre kunde vänta tills stormen bedarrade. Lördagen den 9 oktober framträdde Kurz inför medierna och meddelade att han avgår som förbundskansler. Även om situationen tycktes stabiliseras tillfälligt kokade ilskan under ytan.

Landets politiska kris är djup och slår mot alla etablerade partier. Redan i maj visade en opinionsundersökning att 91 procent tvivlade på att det fanns ”en anständighet i politiken” – sedan dess är det ännu fler som tvivlar, vilket också uttrycktes i valen den 26 september.
Sebastian Kurz hyllades för bara några år sedan som den europeiska borgarklassens stigande stjärna, en österrikisk Emmanuel Macron (Frankrikes president) eller Justin Trudeau (Kanadas premiärminister). Och liksom dessa har glansen bleknat ganska snabbt. 
Att Kurz nu möts av mer förakt än stöd från Europas styrande elit beror delvis på den kurs han har följt, som har lett honom närmare de autokratiska regeringarna i Ungern och Polen och gjort honom till en opålitlig allierad för EU.

Sozialistische LinksPartei (SLP), RS systerparti och ISA i Österrike, har länge påpekat att Kurz-regeringen var långtifrån den stabila regering som man utgav sig för att vara. Det var främst den svaga oppositionen som gjorde det möjligt för regeringen att hanka sig fram. 
Valet den 26 september bekräftade dessa varningar. ÖVP blev visserligen fortsatt största parti i Oberösterreich, men kunde inte vinna några framgångar på den kris som har skakat de högerextrema sedan den så kallade Ibizaskandalen 2019, där en hemlig video avslöjade kopplingarna mellan FPÖ och skumma ryska oligarker, vilket ledde till att ÖVO-FPÖ-regeringen fick avgå.
I valet uttrycktes väljarnas missnöje på olika sätt; genom att rösta på KPÖ och ett annat vänsterparti, Der Wandel, och Folkets frihetsparti för grundläggande rättigheter (MFG), en lista som samlade motståndare till nedstängning och vaccin som fick 6,3 procent, vilket återspeglar den förvirrade medvetenheten som finns. 

Men allt detta överskuggades av KPÖ:s resultat i Graz. Dess framgångar har sina rötter i den politik och arbete som partiet länge har bedrivit, och till skillnad från andra partier uppfattas KPÖ som ärligt. Valda KPÖ-ledamöter har exempelvis bara behållit en del av sitt arvode och betalat in resten till en social solidaritetsfond. 
Det faktum att nästan 30 procent av folket i Graz röstade på ett ”kommunistiskt” parti förklaras av vad KPÖ har gjort med de medel som denna sociala fond förfogar över. Alla i Graz som behöver stöd och råd för att få en bostad eller hjälp i sina kontakter med sociala myndigheter har kunnat vända sig till KPÖ, som har bistått med juridiskt och ekonomiskt stöd.
Dessutom har KPÖ i Graz konsekvent drivit sociala frågor som rätt till bostad och åtgärder mot nyfattigdom. Allt detta har inneburit att det finns många i Graz som har särskilda skäl att vara tacksamma mot KPÖ, vars trovärdighet har stärkts. Denna styrka är dock också en svaghet, eftersom KPÖ inte har byggt upp någon aktiv bas som kan mobiliseras, utan främst agerar som en social NGO.

Den 9 oktober förklarade förbunds­kansler Kurz att han ”kliver åt sidan” och att utrikesminister Alexander Schallenberg tar över. Kurs förblir dock ÖVP:s ledare och han är dessutom partiets gruppledare i parlamentet. Även om han har ”avgått” vill han fortsätta dra i trådarna. Hans klick, hans program och hans politik finns kvar.
De Gröna har accepterat denna manöver, som i bästa fall endast hugger ett av huvudena på korruptionens hydra genom att fortsätta att regera med ÖVP, vilket ursäktas med vikten av att ”upprätthålla stabilitet”. Med detta menar de att de behöver en regering som kapitalisterna kan lita på, eftersom det med tanke på det osäkra ekonomiska läget står klart att företagen snart kommer att behöva en ny omgång av statligt stöd. Men ingenting är stabilt, och nyval blir alltmer troligt. 

Ex-kansler Kurz har varit en mästare på att blåsa upp sig själv; hans karriär har varit kantad av utspel och bilder på honom själv med adress till media.
Men hans hantering av coronan blev till ett enda långt misslyckande, och hans ställning försvagades efter att skidorterna hållits öppna på grund av turistindustrins lobby och utmattade vårdanställda inte fick någon bonus – medan Kurz och hans vänner fortsatte att festa på, trots nedstängningarna.
Bolagen fick miljarder euro i stöd – de ”oumbärliga arbetstagarna” fick ingenting. Sedan följde den så kallade ”ekosociala skattereformen” som inte alls var grön, utan främst orättvis. Till och med borgerliga kommentatorer erkände att den knappast skulle ha någon effekt på klimatet, men storföretagen hyllade skattereformen. 

Hur starkt missnöjet har blivit blev tydligt den 12 oktober, när cirka 5,000 anställda inom Wiens privata barnomsorg gick ut i strejk i protest mot regeringens politik. Strejken följdes sedan av ny protestaktion två dagar senare. 
Trots det nya läget agerar den breda vänstern kraftlöst. Istället för att stödja kampen i barnomsorgen hölls små demonstrationer framför ett tomt parlamentet.
I Graz reser KPÖ:s framgångar frågan hur partiet ska kunna genomföra sitt program när de saknar majoritet? Om partiet väljer att styra med prokapitalistiska krafter tvingas de ge upp sitt program. Målet kan inte vara att till varje pris regera, utan det gäller att bygga en kamprörelse i likhet med kampen i Liverpool i mitten av 1980-talet som gjorde det möjligt att exempelvis bygga fler bostäder än i någon annan brittisk stad.
Vi bör lära oss av hur Kshama Sawant i Seattle i USA leder kampen för beskattning av stora företag som Amazon och en minimilön på 15 dollar, inte FÖR utan MED arbetarna i staden, hur hon använder sitt mandat som en plattform, men inte ett substitut för verklig handling. Hon sätter alltid det som behövs före det som är ”normalt”, ”lagligt” eller ”möjligt”.