Österrike: Uppvärdera väldfärdsjobben

av Sonja Grusch, SLP (ISA i Österrike) // Artikel i Offensiv

Kvinnor utför den största delen av hushålls- och omsorgsarbetet i världen. Olika siffror visar på att kvinnornas obetalda arbete uppgår till mellan 10 och 33 procent av globala BNP. Ovanpå detta utgör kvinnor den största delen av personalen inom vård och omsorg, socialarbete och utbildning. 

I Österrike arbetar omkring 400,000 inom vård- och sociala sektorn, den tredje största sektorn. Globalt är 27,9 miljoner omsorgsarbetare, varav 90 procent är kvinnor.
Den ökade livslängden i denna del av världen motsvaras inte av tiden och möjligheterna till att leva ett bra, värdigt liv för de äldre – en återspegling av kapitalismens generella trender de senaste årtiondena. Efter ett liv av hårt arbete är kropp och själ trött, men pensionerna är väldigt låga. Även familjer som vill ta hand om de äldre har knappt tid med det, ej heller har de nödvändig utbildning för det. 
Professionell omsorg är dyr och ofta privatägd. Kapitalismens logik om att allt är varor leder till grymma motsättningar mellan de låga inkomsterna hos de som behöver hjälp och rätten och behoven för de som arbetar med att hjälpa. 

Den massiva privatiseringen av välfärden sedan nyliberalismens intåg under 1980-talet följdes av ”behovet” av att kapa offentliga utgifter, samtidigt som vinstjagande bolag, både inhemska och internationella, investerade i dessa sektorer – köpte upp, ”optimerade”, slog samman enheter med mera.
Den absoluta majoriteten av vård- och omsorgspersonalen är kvinnor, både utbildade och outbildade, ofta med osäkra anställningar samt tim- eller deltidsanställda. I Österrike är 3 av 4 kvinnor. 
Dessa arbetare har under lång tid påpekat motsättningarna mellan vad som bör göras och vad de faktiskt kan göra på grund av den massiva resursbristen. Personalen tvingas behandla patienter som på löpande band, vilket påverkar vården de får. 
Men det har också lett till flera protester under 2010-talet. Vårdarbetare har krävt mer personal, bättre löner och bättre arbetsvillkor. Flera initiativ med namn som ”CaRevolution”, ”Resilienz” med flera har utvecklats över hela Österrike. De drar lärdomar från liknande initiativ i andra länder, och är unga, arga kvinnor som ofta är oberoende från de officiella fackföreningsstrukturerna. De har organiserat sig underifrån och tvingat facket till att agera.

2020 var ett extremt utmattande år för särskilt vård- och omsorgsarbetare. Covid-19 lade en enorm börda på en redan överarbetad, underbemannad och underbetald arbetsstyrka. Men det finns knappt något land där vård- och omsorgsanställda inte höjde sina röster i protest, med demonstrationer och strejker: Sydafrika, Storbritannien, USA, Pakistan, Frankrike, Argentina, med flera.
De har hyllats som ”pandemins hjältar”, men tystas när de talar om resursbristerna som den härskande klassen är ansvariga för.
Samtidigt har 2020 ökat självförtroendet för alla dessa arbetare, särskilt de kvinnliga. Alla förstår nu hur viktigt arbetet som lokalvårdare, lärare, sjuksköterskor och många fler utför är. Detta självförtroende går in i den gräsrotsorganisering som började redan innan pandemin och möter upp med den växande ilskan mot de ihåliga hyllningarna från regeringarna.
Vård- och omsorgspersonal har särskilt svåra omständigheter i att kämpa, då de känner ansvar för dem de har hand om. De behöver hitta specifika sätt att protesterna, som involverar deras klienter och organisera basvård. Men de kan kämpa, de har kämpat och de kommer att kämpa. I Österrike tas nu steg mot att organisera sjuksköterskestudenter. Och detta är bara början.