Sex år efter Australiens första militära intervention, har en andra militär och polisiär styrka nu ockuperat Östtimor. Australiens högerregering använder oron i Östtimor som ursäkt, men ockupationen syftar till att skydda elitens vinster och den fortsatt nykoloniala plundringen.
1999 befann sig Australiens regering under tryck från sina väljare
i fråga om Östtimors folk, vilka sedan man samma år
röstat för självständighet, utsatts för våld
och terror av Indonesien-stödd milis.
Australiens regering utnyttjade instabiliteten i Östtimor för
att intervenera i och lägga beslag på det nyblivna landets
resurser.
Östtimors nya Fretilinregering kontrakterade bokstavligen ut den nyvunna
självständigheten (1999 röstade Östtimor för
självständighet. Knappt tre år senare utropades Östtimor
formellt som en självständig stat) till Australiens överklass
och befolkningen har fått betala priset ända sedan dess.
En serie av orättvisa avtal har träffats mellan Australien
och världens nyaste stat angående olje- och gastillgångarna
i Timorsjön. Det har resulterat i att Australien nu tjänar
en miljon dollar (7,1 miljoner svenska kronor) om dagen på reserver
som borde tillhöra Östtimor.
Årligen betyder det 365 miljoner (2,6 miljarder kronor) i stulna tillgångar – att
jämföra med det bistånd Östtimor får av Australien:
43 miljoner dollar (307 miljoner kronor) för 2006 och 2007. Detta är
nykolonialismens och imperialismens brutala ansikte.
FN:s agerande i Östtimor efter självständigheten har röjt
vägen för Australiens plundringståg. Det mesta av de
565 miljoner dollar (4,0 miljarder kronor) FN spenderat i Östtimor
har gått till att upprätthålla FN-personalens levnadsstandard.
Fattigdom och kaos
Under de senaste sju åren har Fretilinregeringen haft försvinnande
små resurser för att ta itu med de enormt stora sociala och
ekonomiska problemen. 95 procent av skolorna förstördes under
Indonesiens invasion och ännu, sex år efter självständigheten, är
det bara 50 procent av eleverna som har tillgång till läroböcker.
25 procent av landets unga kan inte läsa.
Östtimor är det fattigaste landet i Asien och har en arbetslöshet
på mer än 50 procent.
Varannan invånare saknar tillgång till tjänligt dricksvatten
och tre av fem har inte tillgång till sanitetsinrättningar.
Som vanligt under sådana omständigheter, har korruptionen
spridit sig inom den inhemska kapitalistiska och politiska eliten, som
inte längre tror att den kan bidra till landets utveckling.
Den desperata befolkningen har varken en enad fackförening eller
ett socialistiskt alternativ att tillgå och blir därför
lätt föremål för splittringar.
På ena sidan finns premiärminister Mari Alkatiri. Under den
indonesiska ockupationen befann han sig i den forna portugisiska kolonin
Moçambique. Han har fyllt partiet och staten till brädden
med sina trogna gamla gubbar och hans fraktion är föremål
för korruptionsanklagelser. Till syvende og sidst representerar
han det portugisiska kapitalets intressen – och de vill ha sin
del av Östtimors rikedomar.
På den andra sidan finns president Xanana Gusmao, som ledde motståndskampen
under ockupationen. Det ger honom fortfarande trovärdighet inför
folket, särskilt i landets östra delar, där man betraktar
många från västra Östtimor som delaktiga i den
indonesiska ockupationen. Han backas upp av den australiska regeringen.
Splittringar
Ovanpå oenigheterna inom Fretilinfraktionen och splittringen mellan
landets två halvor, förekommer nu också blodiga stridigheter,
på grund av motsättningar mellan kulturer, stammar eller till
och med familjer. Detta får sitt uttryck i ett slags etnisk rensning
i Dilis förorter och på andra håll.
Det är bara en tidsfråga innan den Australien-ledda styrkan
(omkring 2 000 soldater och 500 poliser, plus 200 soldater från
Nya Zeeland och 500 från Malaysia) kommer att dras in i en ”mini-Irak”-liknande
konflikt.
Det militära ingripandet (i förra veckan landsteg de första
australiska trupperna) handlar om att återskapa stabilitet för
att skydda elitens vinstintressen. Interventionen kommer inte att bygga
skolor och sjukhus.
Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Australien) är
motståndare till det militära ingripandet, precis som partiet
var 1999.
Den enda möjliga vägen för Östtimors massor går
genom återuppbyggnaden av ett enat, sekulärt arbetarparti
kring ett socialistiskt program, parallellt med förstärkandet
av den i nuläget svaga fackföreningsrörelsen.
Vägen framåt
Det här programmet skulle inkludera en nationalisering av oljan
och gasen och massiva resurser till hälsa, utbildning, bostäder
och transport, vilket skulle skapa tusentals nya jobb. Ett sådant
parti skulle kunna försöka bygga broar till indonesiska och
australiska arbetare, fackföreningar och vänsteranhängare.
Det finns ingen annan kraft än Östtimors arbetare, småbönder
och städernas unga och fattiga som kan föra samhället
framåt. Utländska arméer, imperialistiska regeringar
och deras politiskt allierade i Dili har ingenting annat att erbjuda än
fortsatt fattigdom, instabilitet och krig.
Steve Jolly
