Osubtil satir om de superrika

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Ruben Östlunds senaste långfilm Triangle of Sadness är en satirisk inblick i de superrikas verklighetsfrånvända och absurda värld. Den hade premiär i Sverige den 7 oktober.

Filmen börjar med att vi får lära känna Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), två unga fotomodeller som är ihop. Carl går på audition och får höra att han måste göra något åt sin ”triangle of sadness” (på svenska, bekymmersrynkan mellan ögonbrynen).
Samtidigt går Yaya på catwalken under en modeshow där klyschiga budskap som ”Jorden är på väg in i ett nytt modeklimat” och ”Alla är jämlika” blinkar med stora bokstäver medan publiken tittar på sina smartphones. Carl tjänar mindre än Yaya eftersom han är man, men ändå förväntar sig Yaya att han ska betala när de äter ute. De grälar om förväntade könsroller och Carl, som känner sig utnyttjad, fortsätter att älta den obetalda notan i en obekväm scen som vägrar att gå vidare. Till slut kommer de fram till att det ändå är bäst att fortsätta vara tillsammans för att det ser bra ut på Instagram.

Eftersom Yaya är en influencer blir de bjudna på en gratisresa ombord på en lyxyacht. Det är här som filmens andra del utspelar sig, och filmen släpper fokus från Carl och Yaya för att presentera fartyget, besättningen och passagerarna.
Yachten är en genomskinlig bild av det kapitalistiska samhället, ett mikrokosmos där varje däck hyser ett samhällsskikt, likt den klassiska illustrationen av ”Det kapitalistiska systemets pyramid” med arbetarna längst ner och de rika på toppen, eller som de klassindelade tågvagnarna i Snowpiercer.

Högst upp på det instagramvänliga soldäcket festar de superrika gästerna. På däcket nedanför håller personalchefen Paula ett peptalk i stil med Walmarts sektliknande morgonböner där hon beordrar den mestadels vita, unga servicepersonalen att alltid le och aldrig säga nej, i hopp om att belönas med dricks om de sköter sig.
Under dem arbetar de mestadels rasifierade städarna och kockarna, och längst ner i maskinrummet sliter maskinisterna som också har mörkast hy av alla i besättningen. Östlund målar upp en absurd, men inte helt overklig värld där de superrika får Nutellaburkar levererade via helikopter och där besättningen tvingas lyda varje order som gästerna befaller.
Carl och Yaya lär känna de andra gästerna ombord, inklusive det till synes harmlösa äldre paret som har gjort en förmögenhet på vapentillverkning, den patetiske teknikmiljonären Jarmo (spelad helt perfekt av Henrik Dorsin) och den ryske oligarken Dimitry som bokstavligen blev rik på att sälja skit (gödsel) efter Sovjetunionens fall.
Men allra bäst är Woody Harrelson som den alkoholiserade och motvillige kaptenen som till sist övertalas till att äta middag med gästerna i filmens mest ökända scen.

”Medan ni simmar i överflöd drunknar resten av världen i misär!”

Samtidigt som borden dukas upp med diverse pretentiösa maträtter börjar fartyget allt mer att luta, och havet blir allt mer oroligt. Det är en riktig satirteckning som målas upp när middagsgästerna skålar i champagneglasen medan katastrofvädret härjar i bakgrunden, och längst ner ser man nån som tvättar fönstren med en liten gummiskrapa.
Ackompanjerade av musiken från ett självspelande piano kombineras sjösjuka, matförgiftning och väderkatastrof till en ständigt eskalerande scen som sprutmålas med projektilspya och aldrig vill ta slut. De enda som verkar oberörda av krissituationen är den självutnämnde marxistiske kaptenen och den ryske oligarken som har en intensiv och spritindränkt diskussion i vad jag skulle säga är filmens bästa scen.
Det som börjar som en en tävling i att läsa upp klyschiga citat från Margaret Thatcher och Mark Twain utvecklas till en passionerad dialog där kaptenen citerar Noam Chomsky över fartygets interkomm, kritiserar de rika passagerarna och utropar: ”Medan ni simmar i överflöd drunknar resten av världen i misär!”.
Filmens tredje del ska jag inte avslöja något om, förutom att den vänder upp och ner på de sociala och ekonomiska hierarkier som filmen hittills har byggt upp och helt osubtilt kritiserat. Dynamiken mellan rollfigurerna förändras och det är i synnerhet städerskan Abigail, spelad av Dolly De Leon, som gör ett fenomenalt jobb med att hålla spänningen uppe.

Triangle of Sadness är en bitvis svinrolig satir med lätta måltavlor, bortskämda och snorrika kapitalister, blåsta och ytliga fotomodeller och diktatoriska mellanchefer. Det hjälper att filmen aldrig släpper taget, utan istället går all in på det absurda, karikatyriska och genomskinliga som kommuniceras.
Många av skådespelarna gör bra insatser, inte minst ovannämnda Woody Harrelson som kaptenen, Dolly De Leon som städerskan Abigail och Henrik Dorsin i en ovanligt tillbakahållen roll. Filmfotot är också en höjdpunkt, i synnerhet kombinerat med ljussättningen som ofta använder naturligt solljus och senare förlitar sig på realistiska ljuskällor som mobilficklampor, illröd nödbelysning och de små vattenaktiverade lamporna på flytvästar.
Filmen skulle nog kunna vara lite kortare, men Ruben Östlund kan bara inte låta bli att dra ut på vartenda obekvämt ögonblick, varenda scen som får publiken att utbrista ”Men nu måste det väl vara nog?”. Jag rekommenderar filmen, med en liten förvarning för de som kan triggas av enorma kvantiteter kroppsvätskor.