Oxfams rapport: Groteska klassklyftor

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Sverige och världen har aldrig varit så ojämlik. Sedan 2020 har den rikaste procenten i världen tillskansat sig nästan två tredjedelar av all ny förmögenhet – sex gånger mer än de 7 miljarder som utgör 90 procent av jordens befolkning.

Världen 81 rikaste individer har en samlad förmögenhet som är lika stor som halva jordens befolknings – 4 miljarder människor.
I Sverige äger fem personer mer än vad fem miljoner äger tillsammans, enligt hjälporganisationen Oxfam som kräver ökad beskattning av rika och kapital för att minska de klyftor som sliter sönder samhället.
Samtidigt som antalet fattiga och hungrande ökar i världen stiger dollarmiljardärernas förmögenheter med över 2,7 miljarder dollar om dagen (1 dollar är lika med 10,30 svenska kronor).
I en värld av många kriser finns också vinnare: de redan rika och storbolagen. Två tredjedelar av all förmögenhet som har genererats sedan 2020 har tillfallit den allra rikaste procenten – dubbelt så mycket som de resterande 99 procenten av jordens befolkning fick dela på under samma period.
Under senare år har dollarmiljardärernas förmögenheter ökat med över 2,7 miljarder dollar om dagen, samtidigt som antalet fattiga och hungrande i världen har blivit allt fler.

Mitt under den värsta levnadskostnadskrisen på årtionden har energi- och livsmedelsjättarna gjort rekordvinster.
”Livsmedels- och energibolagen mer än fördubblade sina vinster 2022 och betalade ut 257 miljarder dollar till rika aktieägare, samtidigt som över 800 miljoner människor gick till sängs hungriga”, skriver Oxfam i sin senaste ojämlikhetsrapport The Survival of the Richest (De rikaste överlever), som publicerades i samband med starten på rikemanklubben World Economic Forums årliga möte i Davos den 16 januari.
Den summan som energi- och livsmedelsjättarna pytsade ut till sina aktieägare under 2022 är större än två svenska stadsbudgetar.
Årets Oxfamrapport är inte bara sprängfylld med fakta och argument, utan har också en tydligare antikapitalistisk udd än tidigare. Redan i inledningen slås det fast att:
”Vi lever i en orolig värld, som just nu skakas av flera olika, samtidiga kriser. Hundratals miljoner upplever prisökningar som gör det omöjligt för dem att ha råd med basvaror eller att värma sina hem. Fattigdomen (antalet extremt fattiga globalt) har ökat för första gången på 25 år. Men kriserna har också vinnare. De allra rikaste har blivit väldigt mycket rikare och företag gör rekordvinster, vilket driver på en explosionsartat ökad ojämlikhet…
Den globala polykrisen har lett till att en mycket liten elit har tillgodogjort sig enorma nya förmögenheter. Under de senaste 10 åren har över hälften av all ny förmögenhet i världen tillfallit mänsklighetens rikaste procent.”

Ny forskning visar också att dollarmiljardären släpper ut en miljon gånger så mycket koldioxidutsläpp som genomsnittspersonen i världen.
Jämsides med att fattigdomen och klyftorna ökar tyngs allt fler länder av en växande, dyrare skuldbörda samt åtstramningar. De fattigaste länderna lägger fyra gånger mer på att betala av sina skulder – ofta till rika, privata långivare – än på hälso- och sjukvård.
Många planerar också omfattande åtstramningar. Enligt Oxfams beräkningar planerar tre fjärdedelar av världens regeringar att skära ner på utgifterna, med en sammanlagd besparing på 7,8 biljoner dollar.
Rapporten efterlyser framför allt ökad beskattning av de rikas inkomster och förmögenheter samt vinster för att nå det som man benämner som slutmålet att genom ”en mer rättvis och rationell fördelning av världens rikedomar helt avskaffa miljardärer”.
Rapporten erkänner dock att det krävs mer, som ny arbetslagstiftning, offentliga välfärdssatsningar och åtgärder mot privatiseringar av offentlig verksamhet, bonusar samt andra direktörsförmåner, samt mycket mer. Men i rapportens fokus står de groteska skatteorättvisorna.

De fakta som ges i rapporten blir till en uppgörelse med kapitalismen och ger en bild av vad som är möjligt med socialistisk politik.

Skatteorättvisorna är en följd av årtionden av nyliberalism och det globala racet mot botten vad gäller bolagsskatter, beskattning av de rika och förmögenheter med mera samt vad gäller löner, arbetsvillkor och miljölagstiftning. Globalt står skatter på inkomster och konsumtion för mer än 80 procent av alla skatteintäkter, medan skatter på företag bara står för cirka 14 procent och skatter på förmögenheter/kapital för ynka 4 procent.
Denna utveckling har resulterat i att ju rikare de superrika har blivit, desto mindre har de betalat i faktisk skatt. Samtidigt har bolagsskatterna sjunkit och sedan början av 1990-talet har de minskat med i snitt en procentenhet per år. I Sverige låg bolagsskatten på 58 procent under 1980-talet – nu är den nere på 20 procent.
Det är därför som Oxfam föreslår: ”En förmögenhetsskatt på 2 procent för världens dollarmiljonärer, 3 procent för de vars förmögenhet överstiger 50 miljoner dollar och 5 procent för världens miljardärer skulle ge 1,7 biljoner dollar per år. Det skulle räcka för att lyfta 2 miljarder människor ur fattigdom.”

Det finns ett starkt stöd för att beskatta de rika, och under trycket från masskampen kan regeringarna tvingas att höja bolagsskatter och beskattningen av de superrika, vilket hände under 1930-talskrisen. En sådan politik kommer naturligtvis att möta motstånd och utpressning från de som har rikedomar och privilegier att försvara.
Därför behöver ökad beskattning kombineras med stopp för kapitalflykt och att exempelvis besvara skattefusk och kapitalflykt med konfiskering av alla tillgångar samt bankförstatliganden. Bankerna är de rikas länk till skatteparadis.
Sverige är det land i västvärlden som har minskat beskattningen av förmögenheter och tillgångar mest sedan början av 1990-talet, vilket har fått som följd att en toppdirektör betalar lägre skatt räknat i procent än många arbetare.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv har längre rest krav på ökad beskattning av de superrika, höjda bolags- och kapitalskatter samt en ny fastighetsskatt och återinförd skatt på arv och förmögenheter som en del i ett socialistiskt program och kamp för att avskaffa kapitalismen. Vi kampanjar också just nu för bort med moms på maten för att bekämpa levnadskostnadskrisen.
Skattehöjningar är ensamt inte tillräckligt för att ”ställa om ekonomin så att den inte längre är riggad till de allra rikastes fördel” och avskaffa ett system som är både ”trasigt och förlegat”.
Trots dess politiska begränsningar och att rapporten helt förbigår att den organisering och kamp som krävs för att driva igenom dess krav bör den läsas av varje socialist. De fakta som ges blir till en uppgörelse med kapitalismen och ger en bild av vad som är möjligt med socialistisk politik.