Image 949
I år är det 140 år sedan arbetare för första gången i historien tog makten. Paris arbetare gjorde uppror mot klassorättvisorna, sin egen fattigdom i kontrast till borgarklassens överflöd, grep makten i staden och höll den i 72 dagar.
Ur den heroiska kamp som massorna i Paris förde under dessa veckor kan värdefulla erfarenheter dras för idag. De är viktiga inte minst för de revolutioner som nu sveper fram över Nordafrika och Mellanöstern.
En av de bakomliggande orsakerna till revolutionen var det krig mot Preussen som Louis Bonaparte, ‘Napoleon III’, inledde 1870. Nederlag på slagfälten ledde snabbt till revolt i Paris, revolten innebar att Napoleons kejsardöme avskaffades, den tredje republiken utropades. Paris massor beväpnades genom etablerandet av ett 200 000 man starkt nationalgarde, vilket i huvudsak bestod av arbetare.
Samtidigt stod Paris under belägring av den preussiska armén. De val som genomfördes i februari förde en reaktionär regering till makten, full av monarkister och andra reaktionärer, ledd av Adolphe Thiers.
Valet av den nya reaktionära regeringen ledde till en radikalisering av massorna i Paris, som fruktade ett återupprättande av monarkin, samt att bli ruinerade som ett resultat av regeringens politik. Thiers regering hotade att dra in lönerna till många inom nationalgardet och krävde att alla skulder som många hade dragit på sig under kriget skulle betalas omedelbart.
Radikaliseringen av Paris massor skrämde i sin tur Thiers regering och när en centralkommitté för nationalgardet valdes, bestämde Thiers sig för att agera. Regeringen skickade trupper till Paris för att lägga beslag på parisarnas kanoner som fanns strategiskt placerade i bland annat i Montmartre, för att kunna försvara staden. Svaret blev upproret som ledde till arbetarnas maktövertagande i Paris, den 18 mars 1871.
Soldaterna beordrades skjuta in i folkmassa som försvarade kanonerna, men de vägrade. Det var kvinnor från Montmartre som ledde de protester som vann över soldaterna på sin sida.
Den 26 mars hölls val till Pariskommunen. En revolutionär omorganisering av samhället påbörjades. Kommunens första dekret gick ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket. De invalda i Pariskommunen fick inga privilegier, alla anställda inom kommunen fick arbeta för samma lön som en vanlig arbetare. De kunde också avsättas när som helst.
Polisen, som tidigare hade tjänat den borgerliga statens regering, fråntogs alla politiska funktioner och ställdes under demokratisk kontroll, och kunde när som helst avsättas. Alla kommunens tjänstemän, inom olika förvaltningar, inklusive de juridiska ämbetsmännen, ställdes under samma kontroll underifrån.
Syftet var att de som genomfört revolutionen skulle behålla kontrollen över det nya samhället.
Även det andliga förtrycket, utövat genom kyrkorna, avskaffades. Kommunen beslutade att upplösa alla kyrkor och frånta dem de rikedomar som de lagt beslag på.
Prästerna fick nu livnära sig på gåvor från de troende. Undervisningen gjordes kostnadsfri och fri från inblandning från staten och kyrkan. En rad åtgärder för att förbättra livssituationen för stadens arbetare genomfördes. Nattarbetet för bagare avskaffades. Pantbanker stängdes. Man beslutade att alla stängda fabriker eller verkstäder skulle tas över av kooperativa arbetarsammanslutningar, utan att ge ersättning till kapitalisten.
Paris massor ämnade inte bara hindra monarkins återinförande, utan att avskaffa klassförtrycket i sin helhet.
Paris revolutionärer hade heller aldrig för avsikt att begränsa revolutionen till Paris. Ett mål var att varje stad och by skulle styras på samma sätt och samordnas genom valda församlingar till distriktens huvudstäder, samt en nationell samordning i Paris. Alla dessa församlingar skulle kontrolleras underifrån, precis som Pariskommunen.
Internationalismen hos kommunarderna visas av den populära parollen ”Kommunens flagga är världsrepublikens flagga”.
Då Paris var under belägring, var det svårt att sprida revolutionen utanför Paris. Trots det gjordes uppror i ett antal städer, bland annat Lyon och Marseille. De upproren slogs dock ner av regeringen.
Karl Marx drog viktiga slutsatser från Pariskommunen, gällande staten. Han förklarade att den borgerliga staten, som ger en illusion av att stå över samhället, men som försvarar den härskande klassens intressen, inte bara kan tas över av en arbetarrevolution. Det gamla statsmaskineriet måste krossas och en ny stat upprättas, som står till arbetarklassens förfogande. Den nya arbetarstaten måste ställas under demokratisk kontroll enligt de principer som utarbetades under Pariskommunen. När staten inte längre är en del av ett klassförtryck kommer den att börja dö bort.
För att fullfölja avskaffandet av klassförtrycket krävs också att arbetarklassen tar kontrollen över de viktigaste delarna av ekonomin. Det var en brist att Pariskommunen lämnade stora delar av ekonomin orörda.
Etablerandet av Pariskommunen utgjorde ett allvarligt hot för borgarklassens makt internationellt. Därför gick Frankrikes och Preussens styrande klasser samman och slog tillsammans ned Pariskommunen i en blodig kontrarevolution. Armén gick in i Paris den 21 maj. Paris massor kämpade heroiskt, men efter åtta dagars massaker hade revolutionen slagits ner och runt 30 000 kvinnor, män och barn mördats.
Syftet med massakern var att utplåna minnet av Pariskommunen, men det misslyckades totalt. Vad Pariskommunen lyckades åstadkomma, trots belägringen och trots den begränsade tiden är anmärkningsvärt.
Pariskommunen kom att kvarstå som ett exempel på att arbetarklassen kan ta makten.
Vad Pariskommunens kämpar saknade var erfarenheter från tidigare arbetarrevolutioner, ett revolutionärt massparti som kunde leda kampen samt tid att genomföra revolutionens målsättningar.
Det är viktigt att poängtera att detta skedde i arbetarklassens barndom. Arbetarklassen var långt ifrån den potentiella maktfaktor som den är idag, både i antal och erfarenhet. Idag har arbetarklassen växt till en betydligt större del av jordens befolkning. Om erfarenheter som kan dras från tidigare kamprörelser, bland annat från Pariskommunen, tas tillvara ger det en betydligt mer fördelaktig situation för arbetarrevolutioner idag.
Karin Wallmark
