Pariskommunen 1871: Det heroiska försöket till en arbetarstat

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

I år är det 150 år sedan Pariskommunen 1871. Det var första gången i historien som arbetarna grep makten och i 72 dagar höll den i en mycket svår situation, där stater som låg i krig med varandra gick samman för att dränka revolutionen i blod. Karl Marx beskrev denna omvälvande händelse som att parisarna ”stormade himlen”, och alla marxister sedan dess har dragit enorma lärdomar ur kommunardernas heroiska kamp – framför allt gällande statens roll.

Frankrike och parisarna hade vid denna tid en lång historia av radikalisering och missnöje med den härskande klassen. 40 år tidigare, 1831, genomfördes en av de första organiserade arbetarupproren i silkesfabriker i Lyon och Paris, de så kallade Canut-revolterna (”canut” kallades silkesarbetare i Lyon).
Det sände svallvågor över hela Europa, särskilt eftersom den franska militären slog ner upproret mot arbetarna genom att mobilisera 20 000 militärer mot dem. Arbetarnas krav var ett stopp på lönesänkningarna och att ett minimipris på silke infördes, eftersom priset hade fallit då ekonomin gick ner. Men kapitalisterna skar hellre ner på lönerna än på sin egen profit.
De gick 1834, tre år senare, igen ut i strejk då ekonomin hade vänt uppåt, men lönesänkningarna fortsatte trots detta. Upproret slogs blodigt ner: 600 sårades eller dödades och en gigantisk rättegång hölls där 10 000 arbetare dömdes till långa fängelsestraff eller utvisningar.
Under revolutionsåret 1848 var det arbetarkamp och strejker över hela Europa, och även 1848 möttes arbetarna av en stenhård repression från den franska staten. Det var åren efter, 1851, som militärdiktatorn Napoleon III (Louis Bonaparte) tog över och bildade det andra franska kejsardömet året därpå, 1852. Det brutala, omfattande förtrycket från kejsardömet de följande två årtiondena gav upphov till en än större radikalisering av massorna.

Motsättningarna växte och ilskan mot makthavarna var bestående. En populär paroll bland arbetarklassen under åren som ledde fram till Pariskommunen var ”För en demokratisk och social republik” – inte tydligt socialistisk, men ändock en längtan och en strävan efter något helt annat.
Socialistiska rörelser hade under 1860-talet fått ett allt större inflytande över hela Frankrike. Hundratals olika församlingar och rörelser affilierade sig till den Första Internationalen (Internationella arbetarassociationen). Det var med Internationalens hjälp som bronsarbetare kunde stoppa arbetsgivarnas försök att krossa facket och rätten till facklig organisering i Paris under 1867 genom att mobilisera arbetarna till strejkaktioner.
Den Första Internationalen hade även ett stort stöd bland arbetare som inte affilierade sig till Internationalen.

I juli 1870 inleddes ett krig mellan Frankrike och Preussen, vilket skulle bli en viktig orsak till att Pariskommunen bildades i mars 1871.
Det fransk-tyska kriget kom till av flera orsaker, men en stor anledning var att Frankrike ville återställa sig själv som ”den odiskutabla stormakten i Europa” enligt den franske historikern Pierre Milza, särskilt efter de diplomatiska nederlagen i att vinna territorium efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 (också känt som det tyska enhetskriget).
Den franske kejsaren Napoleon III ansåg att han kunde vinna ett sånt krig, och ville även försäkra sig om Bonaparteättens långsiktiga fortlevnad. Samtidigt ville Preussen också ha ett krig som ett sätt att piska upp den tyska nationalismen och därmed få med sig de fyra delstaterna i södra Tyskland som ännu inte var en del av Preussen. Att Preussens förbundskansler Otto von Bismarck lyckades provocera fram en krigsförklaring från Louis Bonaparte den 19 juli 1870 spelade honom i händerna.
Preussens militär var effektivare; de var fler, bättre utrustade, hade bättre ledning och var mer redo för krig. Belägringen av Metz, och framför allt slaget om Sedan den 2 september 1870, blev avgörande. Efter det slaget kapitulerade Louis Bonaparte till Otto von Bismarck och blev krigsfånge.
I och med Bonapartes kapitulation kollapsade det andra franska kejsardömet och en ”regering för nationellt försvar” bildades (en de facto provisorisk regering), med säte i Bordeaux. De fortsatte kriget.
Kriget hade på kort tid fört med sig ett stort missnöje och social misär bland parisarna, och dagen efter kapitulationen tog massorna till gatorna. Republikaner intog Hotel de Ville, motsvarande Paris kommunhus, med krav på att ett nytt styre, en kommun, formades. Så blev dock inte fallet – inte än. Liknande demonstrationer ägde rum under hela hösten, inte bara i Paris.

Kriget fortsatte, och tyskarna marscherade mot Paris och ställde den under belägring från den 20 september.
Den franska armén bestod av långt färre stridsföriga än den preussiska, eftersom många var krigsfångar eller under belägring i andra städer. I Paris bestod de av cirka 50 000, där de fick uppbackning av några tiotusentals fler: sjömän, gendarmer (slags militariserad poliskår), med flera.
Den största styrkan i Paris var dock det 300 000 starka nationalgardet, vilket var betydande: den stöddes och bestod av arbetarklassen, då den organiserades i de olika grannskapen och bostadsområdena i Paris. Den franska armén och republikanerna däremot stöddes av övre medelklass och överklassen.
Den tyska belägringen av Paris fortsatte in i vintern, liksom arbetarprotesterna. I december blev situationen än värre på grund av den isande kylan, bristen på mat, mediciner, ved och kol, att det var becksvart mest hela tiden och att meddelanden med adressat utanför Paris endast gick att skickas med brevduvor och ballonger (då tyskarna hade klippt av telegrafledningen). Det hände att parisare såg sig tvingade att äta råttor för att dämpa hungern.
Den 5 januari 1871 hade tyskarna tröttnat på belägringen och började bombardera staden – 300-600 artilleripjäser avfyrades dag och natt mot staden. Under dessa dagar försökte anarkistiska blanquister (efter Louis Auguste Blanqui, fransk socialist/anarkist) att tillsammans med ett hundratal kuppmakare gripa makten i Hotel de Ville (de hade tidigare försökt kring månadsskiftet oktober/november). Skottlossning följde och ett hundratal av anarkisterna greps. Som ett resultat upphävde den franska regeringen två radikala tidningar i Paris med koppling till blanquisterna.

Den 26 januari tecknade Frankrike ett eldupphör med Preussen, som tvingades till stora eftergifter. Man förhandlade dock fram att Paris inte skulle ockuperas (vilket andra delar av landet gjordes). Arméns styrkor fick ge upp sina vapen, men nationalgardet fick ha kvar sina för att ”upprätthålla ordningen i Paris”.
Nyval utlystes kort därefter och den 8 februari genomfördes val i Frankrike, vilket ledde till att Adolphe Thiers kom till makten och den tredje franska republiken bildades. I Paris vann dock republikaner och socialister 37 av de 42 platserna, vilket var ett tecken på radikaliseringen. Även i Marseilles, Lyon och Toulouse vann vänstern och centern majoritet.
Att en reaktionär regering valdes, ledd av Thiers och bestående av andra monarkister och högertyper, spädde också på radikaliseringsprocessen. Många fruktade ett återupprättande av monarkin, samt att bli ruinerade som ett resultat av regeringens politik. Thiers regering hotade att dra in lönerna till många inom nationalgardet och krävde att skulder som många hade dragit på sig under kriget omedelbart skulle betalas tillbaka.
Den nationella försvarsstyrkan och regeringsstyret förflyttades från Bordeaux till Versailles istället för till Paris som var tänkt, för att komma längre bort från det parisiska trycket underifrån (Versailles ligger cirka 2 mil väster om Paris).

Samtidigt som detta nationella styre upprättades, upprättades ett annat styre i Paris, med stöd av det starka nationalgardet. Radikaliseringen av massorna i Paris skrämde i sin tur Thiers regering och när parisarna valde en centralkommitté för nationalgardet, som motsatte sig Thiers styre och militär, bestämde sig Thiers för att agera, i maskopi med Preussen – det låg i bådas intresse att undertrycka parisarna.
Han ville komma åt de omkring 400 kanoner som nationalgardet hade placerat ut i arbetarklassområden, som Montemarte, och skickade därför den 18 mars trupper till Paris för att lägga beslag på parisarnas kanoner för att återställa ”ordning” och ”nationell auktoritet” till Paris. Kanonerna var en symbol på auktoriteten.
Soldaterna hade fått order om att skjuta in i folkmassorna som försvarade kanonerna, men soldaterna vägrade lyda order; det var ju i många fall sina vänner och familjer de beordrades skjuta. Istället vann parisarna över dem till sig; soldaterna omhändertog och avrättade generalerna som gav orderna.
Det var främst kvinnor från Montmarte som ledde de protester som vann över soldaterna på sin sida. Efter nederlaget tvingades alla Thiers-lojala soldater och tjänstemän till reträtt från Paris till Versailles. Detta var upproret som ledde till arbetarnas maktövertagande i Paris, den 18 mars 1871.

Den 26 mars hölls val till Pariskommunen, där totalt 92 delegater, alla män, valdes till kommunen (en delegat per 20 000 invånare). Vissa vägrade dock sina platser, och till sist bestod den av 60 delegater, varav 25 var oberoende revolutionärer, 15 medlemmar i Internationalen och nio blanquister. Övriga var från andra radikala grupper. I Paris överklassområden var valdeltagandet lågt, då Thiers uppmanade alla att inte rösta. Däremot var valdeltagandet stort i arbetarklassområdena.
Det var arbetarklassen som utgjorde kärnan av Pariskommunen, däribland de många internflyktingar från andra delar av Frankrike som kriget och efterföljande tyska ockupationen av delar av landet skapade samt invandrare från framför allt Polen och Italien. Det var också de som led mest av den enorma misären.
En revolutionär omorganisering av samhället påbörjades. Kommunens första dekret gick ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket. De invalda i Pariskommunen fick inga privilegier, utan alla anställda inom kommunen fick arbeta för samma lön som en vanlig arbetare. De kunde också avsättas när som helst.
Här började det socialistiska styrets A-B-C att utformas, som än idag är en grund för oss och alla allvarligt inställda socialister. Och vidare:
Polisen, som tidigare hade tjänat den borgerliga statens regering, fråntogs alla politiska funktioner och ställdes under demokratisk kontroll, och kunde när som helst avsättas. Alla kommunens tjänstemän, inom olika förvaltningar, inklusive de juridiska ämbetsmännen, ställdes under samma kontroll underifrån.
Syftet med detta var att de som hade genomfört revolutionen skulle behålla kontrollen över det nya samhället.

Även det andliga förtrycket, utövat genom kyrkorna, avskaffades. Stat och kyrka separerades. Kommunen beslutade att upplösa alla kyrkor och frånta dem de rikedomar som de hade lagt beslag på. Prästerna fick nu livnära sig på gåvor från de troende. Undervisningen gjordes kostnadsfri och fri från inblandning från staten och kyrkan.
En rad åtgärder för att förbättra livssituationen för stadens arbetare genomfördes. Nattarbetet för bagare avskaffades. Pantbanker stängdes, och de verktyg som arbetare hade pantsatt under belägringen återgavs. Man beslutade att alla stängda fabriker eller verkstäder skulle tas över av kooperativa arbetarsammanslutningar, utan att ge ersättning till kapitalisten.
Man sköt också upp återbetalning av skulder och avskaffade ränta på lån. Paris massor ämnade inte bara hindra monarkins återinförande, utan att avskaffa klassförtrycket i sin helhet.

Och som i alla revolutioner kom ett uppvaknande och ett starkt ifrågasättande av traditioner, där viktiga feministiska initiativ togs. Kvinnliga socialister och anarkister bildade L’Union des femmes pour la défense de Paris et les soins aux blessés, ungefär Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och vård av de sårade, i början av april. De utgjorde samtidigt första Internationalens kvinnosektion med 3 000 medlemmar. Mellan den 11 april och den 14 maj hade sektionen tjugofyra möten.
De menade att kampen mot patriarkatet och kvinnoförtrycket endast kan föras genom en global kamp mot kapitalismen, och ställde krav på lika rättigheter mellan kön, lika löner, rätten till skilsmässa, avskaffande av prostitution och så vidare.
Även ett kooperativt soppkök vid namn La Marmite bildades som gav gratis mat till de allra fattigaste och utblottade, de som stod längst fram på barrikaderna under det blodiga undertryckandet av Pariskommunen som snart skulle följa.

Paris revolutionärer hade heller aldrig för avsikt att begränsa revolutionen till Paris. Ett mål var att varje stad och by skulle styras på samma sätt och samordnas genom valda församlingar till distriktens huvudstäder, med en nationell samordning i Paris. Alla dessa församlingar skulle kontrolleras underifrån, precis som Pariskommunen.
Internationalismen hos kommunarderna visas av populära parollen ”Kommunens flagga är världsrepublikens flagga”; kommunens flagga var socialistiskt röd.
Men eftersom Paris var under belägring var det svårt att sprida revolutionen utanför Paris. Trots detta gjordes uppror i ett antal städer, bland annat Lyon och Marseille. De upproren slogs dock snabbt ner av regeringens styrkor.

Etablerandet av Pariskommunen utgjorde ett allvarligt hot mot borgarklassens makt internationellt. Det blev snabbt en symbol för att ett alternativt styre kunde vara möjligt, vilket oroade makthavarna.
Thiers hade från början inte nog med soldater för att krossa kommunen. Han var tvungen att förhandla med Bismarck och be om lov om fler soldater. Bismarck var mer än villig – han och Preussen ville också krossa den ”röda faran”, som var inom räckhåll för den preussiska armén.
Under våren fick Thiers först armén utökad till 80 000, sen 110 000 och till sist till 170 000. Dessutom släppte Bismarck 400 000 franska krigsfångar så att dessa kunde ansluta sig till armén.
Under hela våren fortsatte belägringen och kriget mot kommunarderna. Deras heroiska kamp var inte nog mot den allt mer brutala och övertaliga kontrarevolutionen. När en viktig försvarspunkt, fortet Issy, föll i början av maj var det bara en tidsfråga innan kontrarevolutionen skulle stå som segrare.
Frankrikes och Preussens styrande klasser och dess arméer gick samman och slog tillsammans ned Pariskommunen i en blodig kontrarevolution. Det visar på hur långt borgarklassen är beredd att gå mot varje försök att rubba den rådande ordningen: de två värsta fienderna gick samman för att krossa parisarna.
Efter en lång belägring och ett bombardemang av staden gick armén in i Paris den 21 maj. De följande dagarna blev känt som ”den blodiga veckan”, och trots en envis motståndskamp från kommunarderna hade den samlade styrkan hos Preussen och Frankrike efter åtta dagars massaker slagit ned revolutionen. Runt 30 000 kvinnor, män och barn mördades. Tiotusentals fängslades.
Syftet med massakern var att utplåna minnet av Pariskommunen, men det misslyckades totalt. Socialister än idag talar om det och viktiga erfarenheter och lärdomar har kommit ur kommunardernas heroiska kamp.

Vad Pariskommunen lyckades åstadkomma, trots belägringen och trots den begränsade tiden, är anmärkningsvärt och gav lärdomar av otrolig vikt för följande revolutioner.
Pariskommunen gav Marx och Engels ovärderliga erfarenheter av arbetares maktövertagande som de inte hade haft innan. De drog av detta viktiga slutsatser gällande staten (som är ett verktyg för en härskande klass kuvande av en annan klass, förtryckaren mot den förtryckta).
Marx förklarade att den borgerliga staten inte bara kan tas över av en arbetarrevolution. Det gamla statsmaskineriet måste krossas och en ny stat upprättas, som står till arbetarklassens förfogande. Den nya arbetarstaten måste ställas under demokratisk kontroll enligt de principer som utarbetades under Pariskommunen. När staten inte längre är en del av ett klassförtryck kommer den att börja dö bort av sig själv.
I senare upplagor av Kommunistiska manifestet förklarar Marx och Engels att detta faktiskt var det enda tillägget till den historiska skriften som man ville göra, men inte gjorde då det är ett ”historiskt dokument, som vi inte längre anser oss ha rätt att ändra i”. De pekade på hur Kommunen bevisade att ”arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syften”.
I den revolutionära massrörelsen såg Marx, trots att den inte nådde sitt mål, ett ”historiskt försök av enorm betydelse, ett visst framsteg för den proletära världsrevolutionen och ett praktiskt steg av större vikt än hundratals program och utläggningar”.

Pariskommunen kom att kvarstå som ett exempel på att arbetarklassen kan ta makten.

Under årtionden efteråt förvrängde dock andra som kallade sig socialister – reformisterna – de revolutionära slutsatserna, att den borgerliga staten måste krossas. Lenin skriver i boken Staten och revolutionen i kapitlet Erfarenheter av Pariskommunen 1871 – Marx analys:
”Marx tanke är att arbetarklassen bör krossa, nedbryta, det så kallade färdiga statsmaskineriet och inte inskränka sig till att helt enkelt ta det i besittning… Orden krossa det byråkratiskt-militära statsmaskineriet innehåller kort utryckt marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.”
För att fullfölja avskaffandet av klassförtrycket krävs det också att arbetarklassen tar kontrollen över de viktigaste delarna av ekonomin. Det var ett misstag att Pariskommunen lämnade stora delar av ekonomin, som bankerna, orörda.
De enorma rikedomar som fanns i Banque de France, hundratals miljoner francs, användes inte på inrådan av kommunens finanskommissionschef Francis Jourde, som menade att utan guldreserverna (som förflyttades från Paris i augusti 1870) skulle valutan kollapsa. Detta fördömdes kraftigt av Karl Marx och andra marxister som menade att pengarna borde ha använts omedelbart.
Att Pariskommunens styre inte heller var centraliserat försvårade i att fatta enhetliga revolutionära beslut. Ett demokratiskt centraliserat arbetarparti hade kunnat ge vägledning åt arbetarna och med en gång organiserat arbetarna och mer framgångsrikt spridit revolutionen till fler städer.
Det var i denna fråga som den avgörande splittringen mellan anarkister och socialister inom den Första Internationalen skedde, under kongressen i Haag 1872. Marxister menade att kommunen hade varit mer framgångsrik om den hade agerat strängare mot reaktionärer och om kommunen hade haft ett mer centraliserat beslutsfattande, något anarkister inte höll med om.

Lenin beskrev i Staten och revolutionen Pariskommunen som en proletariatets diktatur där revolutionen stannade av halvvägs; att istället för att expropriera expropriatörerna drömde sig kommunarderna bort i en tro på en högre rättvisa.
Istället för att gå emot fienden sökte de samförstånd över klasslinjerna – exempelvis ville kommunen förhandla om fred och självständighet med Thiers direkt efter maktövertagandet, vilket gav Thiers den nödvändiga tiden att förbereda invasionen av Paris. Flera gånger söktes det förhandlingar med den borgerlighet som inget annat ville än att krossa kommunarderna.
Detta pekade även Leo Trotskij på i skriften Pariskommunens lärdomar:
”Kommunen visar oss de arbetande massornas hjältemod, deras förmåga att enas i ett enda block, deras beredvillighet att offra sig själva för framtiden, men samtidigt visar den också massornas oförmåga att själva välja sin väg, deras obeslutsamhet när det gäller att leda rörelsen, deras ödesdigra benägenhet att göra halt efter de första framgångarna och därmed ge fienden möjlighet att hämta andan och återupprätta sina ställningar.”

Lenin skrev också i Staten och revolutionen om hur Pariskommunen verkligen försökte inrätta ett demokratiskt styre:
”Kommunen ersätter borgarsamhällets fala och ruttna parlamentarism med institutioner i vilka tanke- och diskussionsfriheten inte urartar till bedrägeri, för parlamentsmedlemmarna måste själva arbeta, själva verkställa sina lagar, själva kontrollera de praktiska följderna, själva ansvara inför sina väljare. De representativa institutionerna står kvar, men parlamentarismen som särskilt system, som en uppdelning i lagstiftande och verkställande verksamhet, som en privilegierad ställning för de deputerade, finns inte här.
Utan representativa institutioner kan vi inte föreställa oss demokratin, inte ens den proletära demokratin, men utan parlamentarism kan och måste vi det, om kritiken av borgarsamhället inte är tomma ord för oss, om strävan att störta bourgeoisins herravälde är allvarligt och uppriktigt menad och inte en ’val’-fras för att fånga arbetarnas röster (…).”

Men de inre och yttre extremt svåra omständigheter är en stor förklaring till varför kommunen inte utvecklades vidare, och Pariskommunen kom att kvarstå som ett exempel på att arbetarklassen kan ta makten.
Vad Pariskommunens kämpar saknade var erfarenheter från tidigare arbetarrevolutioner, ett revolutionärt massparti som kunde leda kampen, demokratisk centralism samt tid att genomföra revolutionens målsättningar. Pariskommunen hade inte ett Pariskommunen att dra lärdomar ifrån.
Det är dock viktigt att poängtera att Pariskommunen skedde i arbetarklassens barndom. Arbetarklassen var långt ifrån den potentiella maktfaktor som den är idag, både i antal och erfarenhet. Idag har arbetarklassen växt till en betydligt större del av jordens befolkning.
Pariskommunen blev det första praktiska försöket till att upprätta ett helt nytt styre, och har ända sedan dess gett ovärderliga lärdomar för marxister att tillämpa på kamper och revolutioner. Med dess grundstruktur, att representanterna var valda underifrån och levde på arbetarlön utan privilegier, att polis och tjänstemän ställdes under demokratisk kontroll och så vidare, hade för första gången innehållet i en helt ny form av stat, en arbetarstat, sett dagens ljus.
Kvar från kommunens dagar finns också den globala kampsången nr 1: Internationalen. Det var Eugéne Pottier, medlem av kommunen, som skrev texten i juni 1871 som en hyllning till första Internationalen.

Kommunardernas heroiska kamp och försök får aldrig glömmas. Karl Marx sista stycke i sin bok Pariskommunen från 1871 sammanfattar det bra:
”Arbetarnas Paris med sin kommun kommer alltid att firas som det ärorika förebudet för ett nytt samhälle. Dess martyrer ligger bevarade i arbetarklassens stora hjärta. Deras förgörare har historien redan nu spikat fast vid den skampåle, som inga böner från deras präster kan frälsa dem från.”