Patriarkatet kan inte besegras i domstolen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

I somras kom regeringen med ett paket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor som de framhåller som den största satsningen någonsin. De tunga bitarna i de 40 punkterna är en rad straffskärpningar. Nu motsätter sig flera tunga remissinstanser skärpningen.

Regeringens nya slogan ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra” och deras åtgärdsprogram är absurda dokument. Hur ska detta våld kunna upphöra om de åtgärder som läggs helt svävar i luften och inte i en enda skrivning berör frågan om varför mäns våld mot kvinnor existerar?
För att börja med något positivt – att den svenska staten fortfarande pratar om just ”mäns våld mot kvinnor” och inte könsbaserat våld eller våld i nära relationer, som i många andra länder. Detta leder till slutsatsen att det rör sig om ett systematiskt våld som utövas av män gentemot kvinnor, vilket således måste vara ett led i ett allomfattande kvinnoförtryck. 

Regeringen skriver: ”För att mäns våld mot kvinnor ska upphöra krävs insatser som förebygger våldet från första början. Samhället har en nyckelroll för att åstadkomma det”. Det blir jättekonstigt. Som om det skulle finnas någon annan arena än samhället? 
Men det är just samhället som är orsaken till våldet. Det är ett kvinnoförtryckande samhälle. Att män tjänar mer pengar än kvinnor, har större förmögenheter, bättre arbetstider, mer fritid, högre poster i samhället – helt enkelt dominerar, är ju orsaken till att våldet finns ”från första början”. Det är i sig oskiljbart från ägandeförhållanden, ekonomin, arbetsmarknad, familjens roll i samhället och så vidare – det vill säga dagens klassamhälle som är kapitalismen. 
Det är omöjligt att få mäns våld mot kvinnor att upphöra utan ett program för ekonomisk jämställdhet och jämlikhet, det vill säga utan ett revolutionärt perspektiv.

Jag hade inte väntat mig att en regering för en borgerlig stat skulle anta en revolutionär hållning, men den kunde åtminstone utgå från de senaste årens faktiska trender. Mäns våld mot kvinnor har över hela världen exploderat i och med pandemin, så även i Sverige.
Som Offensiv skrev förra veckan uppger sex av tio kvinnojourer ett ökat tryck under pandemin, men också en fortsatt ökning av samtal och kontakter när restriktionerna lättar. Nationellt centrum för kvinnofrid har de senaste åren rapporterat en ökning av samtalen till kvinnofridslinjen. Det ger en tydlig bild av att det genusbaserade våldet är kopplat till situationen inom vården, till ekonomi som helhet, till hemarbete och så vidare. 
Regeringen utgår från en analys att våldet föds inom enskilda män, när de är unga, och att samhället måste ingripa genom hårda straff och mer behandling för utsatta kvinnor. Istället borde ett program mot våldet stärka kvinnors ställning i samhället genom mycket större satsningar på kvinnors inkomster, arbetsmiljövillkor, höjda löner, en genomgripande ökning av välfärdens del av ekonomin på det privata näringslivets och bankernas bekostnad, och så vidare.

Så länge kvinnoförtrycket består kommer våldet också att göra det. 

Så länge kvinnoförtrycket består kommer våldet också att göra det. Regeringen undviker detta uppenbara faktum genom att hoppa över frågan. Hur kan många år av ökad forskning, ökad samordning, bättre utbildning i frågan, mer resurser till kvinnojourer och socialtjänst med mera ändå leda till att våldet ökar?
Istället tar man till hårdare straff. SOU 2021:43 föreslår bland annat att minimistraffet för våldtäkt höjs från två till tre års fängelse, för mindre grov våldtäkt höjs till sex månaders fängelse, grovt sexuellt övergrepp höjs från sex månader till ett års fängelse.
Även våldtäkt mot barn där gärningsmannen är på distans (digitalt) och tar del i övergreppet ska vara straffbart även när detta inte sker i realtid. Idag finns förbud mot att beslagta meddelanden, till exempel sms, mellan närstående; förbudet ska inte gälla när grov kvinnofridskränkning utreds. Straffen för att bryta mot kontaktförbud skärps. Böter för sexköp tas bort och ersätts av fängelse. 

Domstolsverket, åklagarmyndigheten, brottsförebyggande rådet, fakultet på Stockholms universitet, och vissa hovrätter tillhör dem som sågar förslagen. 
Domstolsverket menar exempelvis att straffskalorna för sexualbrott idag inte är lägre än för andra motsvarande brott som grov misshandel, att en rad skärpningar ganska nyligen har genomförts och att det saknas empiriska data för att hårdare straff skulle minska återfallsfrekvensen för sexualbrottslingar.
En skärpning av kontaktförbud kan vara befogat, liksom att det blir meningslöst med ett förbud mot sexköp om förbrytarna bara kan böta sig ur det varje gång utan att få hjälp med sitt missbruk. Frågan är om fängelsestraff utan rätt kriminalvård har någon effekt.
När regeringen skriver att våldsutsatta kvinnor inte ska behöva gå från skyddat boende tillbaka till våldsverkarens hem för att de saknar bostad och att kommuner åläggs att ge våldsutsatta förtur till bostad utan att samtidigt sätta stopp för bostadsspekulationen och sätta igång ett statligt subventionerat byggande av bostäder ekar deras ålägganden tomt. 

När det gäller den mest utsatta gruppen – offer för människohandel – är den skrämmande åsidosatt. Det går inte att förstå vad de tomma orden betyder när regeringen skriver:
”Skyddet och stödet till utsatta inom prostitutionen och människo­handel ska stärkas, bland annat i samarbete med civilsamhället och i förhållande till Sveriges åtagande att erbjuda ett säkert återvändande för offer för människo­handel”. Antagligen betyder det att Sverige tänker fortsätta utvisa våldtagna kvinnor.
Det åtgärdsprogram som kvinnorörelsen i Sverige behöver måste vara kopplat till ett återupptagande av Metoo, till feministiska strejker och arbetarkamp, och den internationella feministiska massrörelsen. Det behövs också ett program mot det kvinnoförtryckande kapitalistiska samhället – för en socialistisk ekonomi, som baseras på verklig jämlikhet och jämställdhet.