| KONSERT |
| Artist: Patti Smith Scen: Cirkus, Stockholm, 18 juni 2007. |
”Fan vad jag är trött på den jävla Bob Dylan!” utbrister någon, när blandbandet som rullar innan Patti Smith går på till slut inte är ett blandband längre, utan ett Dylan-band. Men en knapp halvtimme efter utsatt tid går Patti Smith på.
Till höger flankeras hon av den ständige vapendragaren Lenny Kaye, som mitt i showen får en egen låt och faktiskt lyckas dra ner en del jubel. Men nu vill alla ha Patti Smith. De har köpt hennes signerade t-shirts i shopen, de är tillräckligt gamla för att minnas henne från sjuttiotalet, men de är också tillräckligt unga för att kunna vara hennes barnbarn; vore jag Patti Smith skulle jag vara väldigt nöjd med denna publik. De är inte bara i alla upptänkliga åldrar, de jublar dessutom lika mycket över långsamma Beneath the Southern Cross som över blixtsnabba Gloria.
På Pattis egen t-shirt står det ”love” och hon ser kärleksfull ut där hon lekfullt vankar av och an på scenen och hälsar på oss, dansar, spottar och spelar klarinett.
Hon var i Sverige senast för ett år sedan för att spela och ge ett spoken word-framträdande på festivalen Peace and Love i Borlänge. Den gången avlutade hon intervjun i Svenska Dagbladet med ”Hursomhelst, jag måste jobba nu”.
Det är fullt möjligt att hon är rockvärldens hårdast arbetande ikon. Och en av de mest långlivade; debuten Horses kom 1975. Patti har konstaterat att hennes hår kanske inte är lika vackert som förut, men att hon tar hand om sig eftersom hon planerar att finnas här ett bra tag till.
”Rock’n roll nigger!” ropar någon igen. Patti svarar, ”ja, jag är här”, eller ”ja, jag hörde dig”. Och spelar någonting annat, någon av sina egna hits, som Pissing in a river, eller Redondo beach eller Because the night, som Springsteen en gång skrev till henne – eller någon annans hit. Senaste skivan är nämligen en cover-platta, så vi får höra både Beatles Within you/without you och Nirvanas Smells like teen spirit.
När hon återvänder till scenen efter Lennys solonummer, ser hon väldigt frånvarande ut. Hon säger att hon ätit pumpafrön till frukost; märkligt blå pumpafrön, kanske kom de från Amsterdam… Det är upptakten till ett av två mellansnack – det andra handlar om att vi borde dela ut miljarder fredspris – som börjar med hur hon avvisats av Strindberg och hans måndagsstängda museum och slutar i Jefferson Airplane’s White Rabbit.
När det är dags för extranummer kommer till sist Rock’n roll nigger. Fast själv säger hon att hon varit här hela tiden.
Ulrika Waaranperä
