Paul Murphy
Paul Murphy, ledamot i EU-parlamentet för Socialist Party (CWI Irland), har två gånger tidigare stoppats när han försökt bryta den olagliga blockaden av Gazaremsan som
införts av den israeliska regimen. Nu har han rest
till Gaza via gränsövergången i Rafah i Egypten.Paul rapporterar om effekterna av den israeliska blockaden på befolkningen i Gaza. Under sitt besök kommer han att publicera regelbundna uppdateringar på sin hemsida.
Dag 1
På mitt tredje försök, har jag nått Gaza. Mitt första försök, under sommaren, omintetgjordes av Israels sabotage av irländska Ship to Gaza och sedan den grekiska uppföljningen av den israeliska belägringen.
Mitt andra försöket tog slut för drygt en vecka sedan, när jag tillbringade sju dagar i ett israeliskt fängelse efter att ha nått 45 miles (72,4 kilometer) från Gaza kusten innan Frihetsflottan våldsamt attackerades och bordades av israeliska soldater. Efter att ha misslyckats två gånger via havet, tog chansen nu när tillfälle kom att besöka Gaza denna vecka via land som en del av en delegation av parlamentariker och frivilligorganisationer som anordnas av rådet för europeiska palestinska relationer.
Efter att ha lämnat Socialist Partys konferens i Cavan på söndagsmorgonen, flög jag till Istanbul, vidare till Kairo och anlände där omkring 2:30. I en taxi till hotellet lyssnade jag på radionyheter, och även utan kunskaper i arabiska bortom ordet Tahrir stod det klart att något stort höll på att hända vid Tahrirtorget. Det fick mig att önska att jag kunde har besökt torget för att visa solidaritet med demonstranterna, som minst en av vårt parti gjorde, men det fanns helt enkelt inte tid.
Det var först sent i dag (tisdag) vi nåtts av nyheterna om vad som verkar vara nu ett mönster av riktigt brutala åtgärder av militären för att rensa torget och skrämma demonstranterna, tillsammans med en reaktion från demonstranterna att återockupera det. Vi har hört nu att över 30 människor har dödats av militären och över 1 000 har skadats.
Jag anlände till hotellet vid 03:30, och var bara i säng en kort stund tills min förväg ordnade väckarklocka kom – 05:00! Efter en snabb frukost var vi i bussarna på väg till Gaza. Den utlovade fem timmars bussresan till Rafah visade sig vara mer som åtta timmar. En tung egyptisk militär närvaro var tydlig hela vägen upp till Rafah. När vi nådde Rafah, började en ny lång väntetid.
Deltagarna, varav många har rest här tidigare, berättade historier om långa väntetider och hur de nekats inresa tidigare i Rafah. Även om gränsen har öppnats något nu, efter revolutionen, är det fortfarande mycket långt från en öppen gräns, och extremt svårt för folk att resa igenom. Efter en tre timmars väntan fick vi klartecken och gick ombord på bussen som skulle föra oss över gränsen.
När vi passerade gränsen till Gaza, en liten landremsa som är ett utomhus-fångläger för sina 1,6 miljoner invånare, var ett känsloladdat ögonblick. För många av de palestinska deltagarna i delegationen var detta första gången på länge som de har kunnat återvända hem. Vi möttes av en stor välkomstkommitté från det palestinska lagstiftande rådet, liksom horder av media som filmade vår ankomst.
Efter att ha skakat händer, välkomnats och en snabb presskonferens var ombord på bussarna och körde till Gaza stad. Tyvärr innebar mörkret att det var mycket svårt att få en riktig känsla för platsen. Efter att kommit till vårt hotell efter middagen mötte jag upp med en gammal vän som nu arbetar med en frivilligorganisation i Gaza. Vi gick en snabb promenad runt kvarteret till ett kafé.
I tio minuter gick vi på runt området, och de förödande effekterna av den regelbundna israeliska bombningarna stod klart. Rad efter rad av stora byggnader avbryts av ett tomrum och högar av ruiner – offer för "Operation Cast Lead" eller nyare bombningar. Den senaste månaden har sett en ökning av mycket regelbundna israeliska bombningar i mitt i natten.
Det andra slående draget i denna relativt välbeställda del av Gaza är den uppenbara fattigdomen. Jag kom att tänka på en tv-debatt jag hade mot en israelisk talesman vid tidpunkten för sommarens flotta. Han hade försökt hävda att på grund av den ekonomiska krisen på Irland, var levnadsstandarden på samma nivå i Irland och i Gaza. Vilken flagrant och naken lögn! Min vän visade mig en av de stormarknader som pekas ut av den israeliska regimen som bevis på den goda levnadsstandarden i Gaza – även denna, förmodligen lyxiga stormarknad, var på en enkel basnivå. Och det var ett tydligt undantag från regeln!
Lyckligtvis genomfördes inga bombningar i natt och så efter en oavbruten sömn, vaknade jag upp till bilden av en vacker strand utanför mitt sovrumsfönster. Man kan enkelt se hur istället för att vara en humanitär katastrofzon, detta kunde vara paradiset. Vi har tagit plats i vår buss för att börja vårt späckade program, som inkluderar besök i ett flyktingläger och möte med "det civila samhället" i Gaza.
Även om fattigdom och förstörelse är skrämmande, jag är glad att äntligen vara i Gaza och har möjlighet att själv se platsen. Jag är övertygad om att mina erfarenheter här gör det möjligt för mig att kämpa effektivare mot blockaden av Gaza och förtrycket av det palestinska folket.
DAG 2
Jag är tillbaka på hotellet efter en lång dag av möten och resor. Bara att komma ut under dagtid är lärorikt i sig. Fattigdomen finns överallt, liksom bevis på luftangrepp och "Operation Castlead", den israeliska regimens krigsanfall mot Gaza i slutet av 2008 och början av 2009. Över 2000 byggnader runt om i Gaza blev delvis förstörda och över 3 000 helt förstörda. Dessa siffror stämmer med vad du ser när du kör runt Gaza.
Dagen började med ett besök på Assamala Charitable Society, som är en organisation för de skadade och funktionshindrade efter de israeliska attackerna. Vi träffade några av de många kvinnor som hade förlorat armar och ben och drabbats av fruktansvärda skador, främst som en följd av israeliska bombningar. Tragiskt nog fanns det också en ung pojke som saknade ett ben. En videopresentation och tal beskrev arbetet i organisationen – som erbjuder läkare, sjukgymnaster och psykologer för att hjälpa dem som är skadade.
De gett över 100 elektriska rullstolar till dem som har förlorat ben, plus konstgjorda lemmar. Trots att allt verkade vara välorganiserad och professionell, är det faktum att det måste finnas förstås bevis på den mänskliga tragedi som finns i Gaza som ett direkt resultat av den den israeliska regimens politik.
Efter det gjordes vi en tyvärr ganska kort resa till utkanten av ett av de åtta officiella flyktinglägren i Gazaremsan, som kallas Jabalia. Det är ett läger med bostäder för ca 130 000 personer. Det var precis som Ehab, en egyptisk aktivist jag hade delat cell med i Givonfängelset i Israel, hade beskrivit andra läger – gator och planering fanns inte eftersom betongkonstruktioner hade ersatt tält och plåttak, och byggnationer uppförts överallt där det var möjligt.
Att gå från hus till hus betydde att gå genom små gränder. Tydligen är situationen ännu värre när du går vidare in i lägret, med resultatet att familjerna inte kan ta kistor ut ur husen så kroppar måste tas ut och läggas i kistor senare. Människorna i detta läger var så tätt packade ihop, det var verkligen otroligt. Vi besökte ett liten hus med tre mycket små rum, där sju människor levde tillsammans.
Efter lägret deltog vi en utställning om effekterna av belägringen av Gaza och en presskonferens. Utställningen innehöll många chockerande bilder av barn och vuxna som har dödats eller lemlästats av israeliska flyganfall, liksom statistik om effekterna av blockaden mot folket i Gaza.
Presskonferensen var en stor möjlighet att presentera vårt motstånd mot belägringen av Gaza, med kanske runt 20 mikrofoner och tio TV-kameror placerade på podiet för de olika talarna. Den pågick i cirka två timmar, med många parlamentariker och aktivister från hela världen ombedda att tala. Jag hade tillfälle att tala kort, som jag använde för att beskriva mina ansträngningar för att nå Gaza tidigare med flottan och att uttrycka solidaritet från irländska Ship to Gazas deltagare med det palestinska folkets kamp.
Hamas dominans var tydlig, även med utställningen. Ismail Haniya, preimärminister och en Hamas ledare, talade, liksom Aziz Duwaik från det palestinska lagstiftande rådet, en annan ledande medlem i Hamas.
Senare besökte vi UCAS, universitet, där vi fick en presentation om de olika ämnen som lärs ut i detta universitet. Dess etablering under belägringen, var mycket imponerande – och det har vuxit under loppet av 13 år från att ha ett par hundra studenter till nu över 9000 studenter.
Efter lunch på universitetet, var det tillbaka till ett möte på hotellet med frivilligorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter som representerar utbildningssektorn, och diksusioner om fattigdom, mänskliga rättigheter, ungdomar och kvinnor. Detta var för mig den mest intressanta delen av dagen.
En universitetslektor beskrev mycket svåra förhållanden för dem som deltar i utbildningen. Blockaden innebär att det är mycket svårt att få utrustning att använda i labbet till exempel och under de senaste sju åren har inga nya skolor startats.
Den förödande effekten av blockaden på ekonomin gjordes också grafiskt tydlig. 100 000 människor har förlorat sina jobb på grund av belägringen och 80 procent är beroende av utländskt bistånd för att överleva.
Gaza är så tydligt ett extremt ungt samhälle – med över hälften av befolkningen under 18 år. En ung man som hade följt med oss hela dagen höll ett passionerat anförande om villkoren för unga människor som är instängda i Gazaremsan till följd av Israels handlingar. En intressant debatt utvecklades mellan två olika unga människor om relationerna med Israels "civila samhälle".
Med blockaden av Gaza har möjligheterna till samverkan med israeliska arbetare och ungdomar givetvis minskat dramatiskt. En av ungdomarna hade dragit slutsatsen om behovet av att försöka nå ut till israeliska arbetare och ungdomar och hade arbetat med andra för att skapa en organisation för att göra det. En annan ung person betonade betydelsen av den israeliska utbildningssystemets som bombarderar israeliska judar med propaganda mot palestinierna och det arabiska folket i allmänhet från mycket unga år och kände att sådana band inte riktigt kunde byggas.
Israels underblåsande av rädslan hos israeliska judar och konfliktens blodiga arv har stor inverkan, men för mig betyder betyder det inte att majoriteten av Israels judiska arbetare och unga för evigt kommer att vara knutna till Israels kapitalistiska och rasistiska högeretablissemang.
I grunden är Israel ett mycket splittrat samhälle och den israeliska regimens politik drivs inte i den stora majoritetens intresse. Istället använder det politiska etablissemanget en söndra och härska-politik vid sidan av den så kallade säkerhetsretoriken för att försöka skapa en falsk "nationell enighet" som bygger på rädsla. Utvecklingen av tältrörelsen, som mobiliserade nästan 500 000 människor i Tel Aviv, gav en glimt av den potentiella kraften hos israeliska arbetare och ungdomar. Tyvärr tog ledningen för rörelsen inte upp ockupationen, och vissa till och med gav stöd till flyganfall mot Gaza. Men dess blotta existens visade det israeliska samhällets klasskaraktär och möjligheten att bryta loss israeliska arbetare och ungdomar från etablissemenget.
Jag stöder de palestinska massornas rätt att göra motstånd mot ockupationen, inklusive väpnat motstånd när det behövs, men åtgärder såsom urskillningslösa raketattacker tjänar bara till att stärka den israeliska kapitalistiska elitens trygghets- och rädsla-baserade retorik.
Istället tror jag att en rörelse av det palestinska folket mot nationellt förtryck bör försöka nå ut och knyta kontakter med de revolutionära massorna i regionen och även appellera till israeliska arbetare och fattiga.
Det betyder inte att motståndet mot förtrycket och mot blockaden av Gaza måste vänta tills det finns en grund för gemensam masskamp. Däremot skulle en sådan inriktning, tillsammans med utvecklingen av en massbaserad kamp besläktad med den första intifadan i de ockuperade områdena, ger en kraftfull stimulans till utvecklingen av en sådan rörelse bland israeliska arbetare och ungdomar. Som drastiskt skulle undergräva möjligheten för den israeliska eliten att besegra ett uppror från det palestinska folket och öppna vägen för en framgångsrik gemensam kamp mot nationellt och socialt förtryck, ockupation och belägring.
På grundval av en sådan masskamp mot den israeliska etablissemanget och dess imperialistiska uppbackare, skulle ett socialistiskt Mellanöstern kunna skapas, baserat på sociala behov, en livskraftig socialistisk palestinsk stat bredvid ett socialistiskt och verkligt demokratiskt Israel med garanterade rättigheter för alla minoriteter.
Paul Murphy
