Trovärdigheten kunde knappast vara lägre för IF Metalls ordförande Stefan Löfvén som nu försöker bättra på sitt skamfilade rykte med ett uttalande om att det i årets nya avtalsrörelse måste bli ”pay back time” för metallarbetarna som fick ta den hårdaste smällen krisåret 2010.– Det var vi som blev hårdast utsatta och som gjorde krisöverenskommelser och därmed gick ned i inkomst. Företagen måste återgälda detta, sa Löfvén.
Visst. Men vem kan ha minsta tilltro till ett sådant uttalande sedan IF Metall och flertalet av industrifacken villigt tagit på sig den stenhårda grimma över både sig själva och hela avtalsrörelsen innan den ens har börjat, som Teknikarbetsgivarna tagit fram i ohelig allians med framförallt tjänstemannafacket Unionen?
En grimma som just syftar till att försäkra arbetsgivarna mot en sådan ”pay back”.
Och Löfvén hade knappt gjort sitt uttalande förrän hans närmast allierade inom Unionen knäppte Löfvén på näsan.
– Pay back time är inte ett uttryck vi skulle använda, förklarade Unionens chefsekonom Daniel Lind då arbetsgivarna i Teknikföretagen och Almega dagen efter presenterade en ny utredning om förutsättningarna inför avtalsrörelsen tillsammans med Unionen, där det varnas för nya nedåtrisker från oljepriset, skuldbördan i europeiska länder och bostadsmarknaden i USA.
Den låga respekt de visade IF Metall underströks med uttalanden om att det nu är fler tjänstemän än arbetare i den tillverkande industrin, med 75 procent av lönesumman. Att Teknikföretagens chefsekonom Anders Rune därmed ”glömde” arbetarna inom stål- och gruvindustrin är också talande.
Sveriges Ingenjörer har för sin del gjort klart att deras ambitioner i avtalsrörelsen går ut på att öka lönedifferenserna ytterligare.
Men än är det inte helt dött inom LO.
Som Dennis Bäckman från Pappers avdelning i Figeholm berättar för Offensiv var Pappers årsmöte förra veckan enigt om att avvisa Industriavtalet.
Det skedde genom att tydligt ta avstånd från både Industriavtalets krav på att industrins avtal ska överordnas solidariteten mellan LO-förbunden och utgöra tak för alla förbund och den grova inblandningen i trilskande förbunds avtalsrörelse med ”parts- gemensamma överläggningar” och slutbudsmedling som kan ge beslutanderätten över avtalet åt opo – de så kallade opartiska ordförandena.
– Med ett Industriavtal, där Teknikarbetsgivarna, IF Metall, GS och slutbudsmedlare skulle lägga sig i vår avtalsrörelse för att pracka på oss sitt skitavtal, vore en konflikt som Pappers 2010 inte möjlig. Mötet kändes bra. Det var en hundraprocentig uppslutning om att Pappers ska vara ett självständigt förbund, säger Dennis Bäckman.
Pappers nej fick dessbättre omgående stöd av ett gemensamt uttalande från Byggnads, Elektrikerna och Transport. ”Risken är stor att LO och dess förbund blir statister och att den svenska modellen förvandlas till ett tomt skal”, förklarade dessa med en hänvisning till LO-beslutet att stödja en uppvärdering av kvinnors löner.
Som Jan Lindqvist skriver i en ledare i Transportarbetaren har ”industrifackens och LO:s återhållsamma lönelinje skapat kraftiga övervinster i företagen. Vinster som i stor utsträckning använts till föga konstruktiv verksamhet. Som uppköp av andra företag, saftiga bonusar, sanslösa aktieutdelningar och återköp av egna aktier” – samtidigt som Industriavtalet försvårar möjligheten att göra något åt ”den växande kadern av inhyrda, deltidare, visstidare”.
Arne Johansson
