När andra musikfestivaler köps upp av konglomerat och likriktas eller drabbas av konkurs växer Peace & Love stadigt, i år var det 50 000 som köpt biljett. De stora dagstidningarna gör ibland misstaget att skicka dit sina mest erfarna reportrar, vilka sedan skriver en artikel om hur ”Nja det kanske ändå inte var så bra det här, lite blekt eller så…”
Om de istället skulle skicka några tonåringar skulle artiklarna säga mer, eftersom det är just tonåringar som står för en majoritet av besökarna, ofta i sällskap av föräldrar och storögda småsyskon. Men faktiskt är lite av tjusningen med Peace & Love att det finns så många olika artister och musikgenrer representerade, att de flesta kan få stå helt begeistrade och känna hur lyckan stiger mot skyn, tillsammans med tio- eller tjugotusen andra. Mossig som jag är visste jag inte hälften av namnen på årets deltagarlista, vilket visade sig vara jättekul!
Jag hamnade på otroliga spelningar med lokala band men också megastora artister som jag kanske hört någon låt av, någon gång… De fyra tonåringar som reste i sällskap med oss hade planerat exakt vad de ville se och vad de skulle göra emellan konserterna, inklusive matraster och social samvaro med kompisar som också var där.
Jag anser att den deprimerade och trötta tonåring som bär världens problem på sina späda skuldror enbart mår bra av att få älska och dyrka sina idoler, få dansa tills fötterna värker och svetten sprutar och få sjunga och skrika och dela glädjen med många tusen andra.
Det är ett rus bäst upplevt nykter, vilket allt har fler upptäckt. Förresten, jag rekommenderar det för alla, inte minst efter en fantastisk konsert med ett rockabillyband som hade en suveränt åldersblandad publik. Här är det både tre och fyra generationer som lyssnar, jag såg minst en dam med rullator men också glada barn och rockiga damer. Alla lika strålande och drypande av svett.
Jag saknade många ideella organisationer och politiska partier som deltagit tidigare, vissa hade en låg profil och satte upp ett tält några timmar bara. Här missar man alla de intresserade, positiva och rastlösa festivalbesökare som har både tid och ork att diskutera, fråga och kanske också ta beslutet att ta reda på mer och bli aktiv, just att få svar på frågor seriöst är det ett sug efter. Kyrkan hade fattat galoppen och hade öppet till sent på natten med bullar och annat.
Under festivalveckan anordnades både debatter och föredrag. En filmfestival drog stor publik, likaså meditation och tai chi eller indiegympa. På de olika campingarna fanns också saker att göra under dagen, för de som inte ville sova. Debatterna handlade bl a om tillgänglighet och människovärde, flera tog också upp Sverigedemokraterna och avslöjade deras mörka historia. RFSU/RFSL hade tävling i att sätta på en kondom korrekt, mycket uppskattat! En badbuss körde ut folk till en sjö för behövlig svalka.
Jag frågade några vad som var bäst med årets festival och de funderade lite men enades om: Allt. Hela upplevelsen att få hänge sig helt åt musik och socialt liv, uppleva artister live och dela det med kompisar och alla andra, all positiv energi, det var bäst.
Jag stod ofta fascinerad och såg hur en våg av besökare svepte fram och tillbaka, jämförbart endast med jättedemonstrationer. Ibland kändes det som om alla 50 000 var på samma plats och när fenomenet Deadmau5 spelade liksom när Bob Dylan uppträdde, var det nära nog så.
Till sist, en musikfestival som Peace & Love visar på hur behovet finns av musik och att få uppleva musik med både kropp och själ.
Åsa Karlsson
