Pinochets kupp 1973 var organiserad i Vita huset

2013-09-11

Denna vecka är det precis 40 år sedan militärkuppen i Chile som avsatte den demokratiskt valda folkfrontsregeringen under president Salvador Allende. Kuppmakarna, ledda av general Augusto Pinochet, installerade en blodig terrorregim som dödade tiotusentals aktivister och ännu fler sattes i fängelse eller tvingades fly. Det var ett svårt nederlag med långtgående följder. I 17 år var Chile under diktaturens järnhäl.
Kunde kuppen ha förhindrats? Vilka lärdomar kan vi dra av händelserna i Chile 1970-73?

’Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 planerades och verkställdes i CIA:s högkvarter och i ­Vita huset, i samarbete med den styrande eliten i Chile och dess väpnade styrkor.
Ingen ursäkt från USA-presidenthåll, inklusive Obama, har någonsin kommit för vad som släpptes lös på arbetarna, studenterna och vanligt folk i Chile. Konsekvenserna av det som följde formar fortfarande livet för massan av det chilenska folket.
Under den chilenska militärdikta­turens järnhäl genomfördes ett ekonomiskt laboratorieexperiment. Den nyliberala politiken med privatiseringar, öppna marknader, avregleringar och privata pensionssystem testades samtliga först i Chile efter kuppen.
Kuppen den 11 september 1973 följde på valet av Salvador Allende till Chiles president den 4 ­september 1970, som överhuvud för folkfrontskoalitionen (UP, Unidad Popular). Denna leddes av socialistpartiet och kommunistpartiet, tillsammans med andra vänsterpartier och en del radikala liberala kapitalistiska partier. Valsegern skakade den styrande eliten. Den öppnade upp en revolutionär process som inspirerade arbetare och ungdomar världen över.
 Den revolutionära utvecklingen i Chile 1970-73 gick troligen längre än i de flesta andra av de latinamerikanska länderna på den tiden – med undantag för Kuba. Därutöver spelade arbetarklassen en central roll i kampen. Det skrämde slag på de härskande klasserna i Latinamerika, USA och Europa. USA-ambassadören telegraferade efter Allendes valseger till Washington: ”Chile röstade lugnt och stilla för att ha en marxist-leninistisk stat, det första landet i världen att göra detta val fritt och ­medvetet.”
Socialistpartiet var under denna tid ett helt annat parti än dagens ”socialist”-parti. Bildat i början av 1930-talet föddes det i opposition mot det staliniserade kommunistpartiet, och det var ett större parti. Det stod långt till vänster om kommunistpartiet och manade till en latinamerikansk socialistisk federation. Allende var inte, även om han i många tal framhöll marxismen, någon av ­socialistpartiets vänsterkandidater utan var partiets kompromisskandidat i presidentvalet.

Den nya regeringen under ­Allende började nästan omedelbart med att genomföra en rad viktiga förbättringar; skolmåltidsavgifterna avskaffades, löner höjdes och en jordreform påbörjades. Under revolutionens tryck förstatligades koppargruvorna. Merparten ägdes av amerikanska multinationella bolag, tillsammans med viktiga sektorer av bankväsendet. Planer tillkännagavs för förstatligandet av knappt 100 företag. Vid tidpunkten för kuppen 1973 var drygt 40 procent av ekonomin i statens ägo.
Redan från början började den chilenska högern och militären att tillsammans med USA-imperialismen sammansvärja sig för att störta UP-regeringen. De hoppades i början på att en politik av destabilisering och ekonomiskt sabotage skulle räcka för att undergräva den nya ­regeringen och få den att falla. Ett handelsembar­go mot Chile upprättades. Reaktionens styrkor finansierade även väpnade terroristattacker från det fascis­tiska Patria y Liberdad (Fosterland och frihet) och en arbetsgivarlockout.

Allende vann presidentvalet 1970 med 36,3 procent av rösterna. Det var först efter att Allende hade lovat att inte rensa upp i statsapparaten och inte röra militären som kapitalistpartierna i Kongressen tillät honom att beträda presidentposten.
Detta skulle allt eftersom händelserna utvecklade sig visa sig vara ödesdigert.
Den härskande klassen hoppades på att den skulle kunna undergräva Allendes stöd och mobilisera sina anhängare och de som vacklade. Men varje försök att underminera regeringen radikaliserade arbetarklassen, knuffade den revolutionära processen framåt och ökade väljarstödet för regeringen.
Under borgmästarvalen 1971 tog UP-kandidater drygt 51 procent av rösterna. Även vid kongressvalet, i mars 1973, hoppades de prokapitalistiska partierna på att kunna vinna 66 procent av rösterna och få två tredjedelar av mandaten, vilket skulle ha varit tillräckligt för att avsätta Allende. De misslyckades och UP vann drygt 44 procent av rösterna – mer än när Allende valdes första gången!
Till skillnad från Venezuela idag såg de chilenska arbetarna sig som den ledande kraften i revolutionen. Även om Allende åtnjöt en enorm popularitet fanns inte den ­personkult och de toppstyrda administrativa metoder som dominerar i dagens Venezuela.
I Chile hade arbetarklassen byggt upp en rad mäktiga politiska och sociala organisationer med en ­långvarig historia och tradition. Det fanns en intensiv debatt mellan olika organisationer och partier, och också inom dem, om program och strategi. Ledarna utmanades av och fick tillfälligtvis möta opposition från ­arbetare. Där de gamla organisationerna visa­de sig vara otillräckliga byggde arbe­tarna nya som var mer mottagliga för deras krav och beredda att försva­ra revolutionen.

Vartenda försök till kontrarevolution i Chile provocerade fram ytter­ligare radikalisering och massmobilisering av arbetarklassen och dess allierade. Arbetsgivarstrejken 1972 ledde till den snabba tillväxten av organisationer i industridistrikten och till bildandet av ’cordones industriales’ (’industribälten’). De utgjordes av valda arbetsplatskommittéer, som började länka ihop sig på distrikts- och till och med på stadsomfattande grundval.
Delegaterna valdes och deras mandat var återkallningsbara. I indu­stristaden Concepcion, i södra ­Chile, bildade de en stadsomfattande folkförsamling. Arbetarkontroll upprättades på många arbetsplatser runt om i landet. Matbrist och spekulation orsakat av embargot och av arbetsgivarnas sabotage ledde till bildandet av folkliga fördelningskommittéer (JAP) som organiserade matdistribution och försökte förhindra speku­lation. Cordones antog en alltmer politisk roll i att avancera och försvara revolutionen. Detta drevs delvis på av arbetarnas frustration över det odemokratiska parlamentariska valsystem som innebar att UP saknade majoritet i kongressen och senaten, trots att den bildat regering.
En de mest radikala av cordones fanns i industridistriktet Cerillos. Det antog ett politiskt program som bl a tillkännagav ”stöd för president Allendes regering så länge som den svarar upp mot arbetarnas kamp och krav; expropriation av alla monopolfirmor med ett kapital på mer än 14 miljoner escudos eller som är av strategisk betydelse för ekonomin; arbetarkontroll av alla industrier, jordbruk, gruvor, genom valda råd med avsättningsbara delegater; en minimi- och en maximilön; bonde- och lantarbetarkontroll av jordbruket och kredit och upprättandet av en folkförsamling för att ersätta det borgerliga parlamentet”.

Arbetarna stod långt till vänster om regeringsledarna som av de radi­kaliserade arbetarna och ungdomarna både drogs och släpades att ta radikalare steg. Som respons på de väpnade attacker som släpptes loss av det fascistiska Patria y Liberdad bildade arbetarna egna ­försvarsgrupper. Denna utveckling skrämde slag på den härskande klassen och imperialismen.
Revolutionen spred sig till landsbygden, där lantarbetare och ­bönder ockuperade land och genomförde ett jordreformprogram.
Den härskande klassen började i samarbete med USA-imperialismen snabbt att utveckla planer för en militärkupp då utsikterna att göra sig av med Allenderegeringen via parlamentet minskade och den revolutionära processen fortsatte att avancera. Inte desto mindre fortsatte ledarna för kommunistpartiet och delar av socialistpartiet att agera som en broms och försökte hålla tillbaka den revolutionära processen, där de argu­menterande för att den ”demokratis­ka” borgarklassen inte får bli alienerad och försvarade de väpnade styrkornas ”konstitutionalitet”. Vänstern inom socialistpartiet, inklusive figurer som Carlos Altamirano, partiets generalsekreterare, argumenterade för skapandet av ”folkmakt” och stärkandet av revolutionen.
Socialistpartiets vänster misslycka­des emellertid med att utarbeta specifika krav eller initiativ för att föra revolutionen framåt och störta kapitalismen, samtidigt som planer ­smiddes för en reaktionär militärkupp.
Denna utveckling ledde till en polarisering inom ­folkfrontskoalitionen och till splittringar inom de partier den utgjordes av, mellan högern och vänstern.
Dock lade reaktionens styrkor fram väldigt detaljerade och precisa planer. Henry Kissinger, USA:s utrikesminister under Nixonadministrationen, telegraferade till CIA-chefen i Santiago: ”Det är den bestämda och fortsatta politiken att Allende  ska störtas av en kupp.”

I juni satte sig delar av militären (pansarregementena) i rörelse i förtid, enligt generalerna och organiserade ett uppror mot regeringen – ”Tancazon”.
”Tancazon” i juni fungerade som kontrarevolutionens piska och provocerade arbetarklassen till att vidta  ytterligare revolutionära åtgärder.
Trots ”Tancazon” vidtog vare sig Allende eller de andra ledarna åtgärder för att slå till mot militären eller mobilisera och beväpna arbetarna.
Fackliga rättigheter tillerkändes inte arméns meniga, inga försök gjordes att organisera eller bygga upp ett stöd bland de väpnade styrkornas gräsrötter, av vilka många stödde den revolutionära processen. Förutsättningarna fanns för att splittra de väpnade styrkorna men beslutsam handling krädes.

Ändå var UP-ledarna fångar under idén, som särskilt framhölls av kommunistpartiet, om att en ”progressiv flygel” existerade inom ett skikt av den härskande klassen.
Allende proklamerade sin beslutsamhet att undvika ett inbördeskrig. De hade en politik som gick ut på att respektera ”de väpnade styrkornas konstitutionalitet” och ett gradvist steg-för-steg-program av reformer som, till slut, skulle etablera ­socialism. Denna stadieteori gjorde det möjligt för den härskande klassen att förbereda sina styrkor att slå till vid det gynnsammaste tillfället. Det resulterade inte i undvikandet av inbördeskrig utan i att den revolutionära rörelsen dränktes i blod.
Allende försökte svara reaktionen med en politik präglad av tillmötesgående – i augusti 1973 utsågs Pinochet till arméchef av Allende – i ett dödsdömt försök att lugna militären och den härskande klassen.
När sedan revolutionära grupper försökte undsätta revolutionen och organisera motståndet mot de reaktionära officerarna kom Allende skandalöst nog att vända sig mot dem. I Valparaiso arresterades i augusti 100 matroser för ”vägran att göra sin militärplikt”. Men de arresterade hade upptäckt kupplanerna och tillkännagivit att de tänkte oppo­nera sig mot dem. I vad som har refererats till som hans mörkaste stund stödde Allende flottans hierarki då den arresterade och torterade hans egna anhängare inom flottan!
Uppemot en miljon människor demonstrerade utanför presidentpalatsets balkong, där Allende stod, två dagar innan Pinochets kupp.
Demonstranterna krävde vapen för att försvara revolutionen mot den kupp som de visste skulle komma. De krävde också att parlamentet skulle stängas.
Socialistpartiets vänsterledare och andra hade lovat att de vapen som hade lagrats skulle distribueras när det blev nödvändigt. I verkligheten gjordes ingenting för att beväpna arbetarklassen mot en blodig kontrare­volution.
Två dagar senare slog konspiratö­rerna till, då Chiles och USA:s flottor genomförde en gemensam övning utanför Chiles kust.

På kuppdagen uppmanade den fackliga federationen CUT arbetarna att gå till fabrikerna och invänta instruktioner.
Denna felaktiga politik rättfärdigades genom en felcitering av Lenins referens till fabrikerna som revolutio­nens fästningar.
Det stod i bjärt kontrast till de heroiska arbetarna i Barcelona, i Spanien 1936, som när de hörde talas om den fascistiska revolten omedelbart gick till offensiv och stormade de militära barackerna och besegrade fascisterna.
En beväpnad massprotest med en klar och tydlig appell till soldaterna om att ansluta sig till revolutionen hade i Chile i september 1973 varit den enda möjligheten att på detta sena stadium rädda revolutionen och besegra kuppen.
Istället lämnades arbetarna, allt eftersom kuppen framskred, ­isolerade på sina fabriker i väntan på att plockas av beväpnade armégrupper.
Väl vid makten släppte militären loss en blodig era av repression och slakt.

Det var ett fruktansvärt nederlag. Så fort de kommit till makten dödades eller arresterades politiska aktivister och lokala arbetarledare, vilket halshögg arbetarrörelsen.
Kuppen åtföljdes av en nyliberal politik med förödande effekter. Militärens terrorregim varade i 17 år.
Dessvärre drog inte ledarna för socialistpartiet och kommunistpartiet lärdomar av detta blodiga nederlag.
När stalinismen kollapsade 1989-1991 övergav de varje försvar av socialistiska idéer och gick istället in i allianser med påstått ”progressiva” delar av den härskande klassen.
I tjugo års tid, efter 1990, befann sig ”socialist”-partiet i en allians med kristdemokraterna och satt i regeringskoalitioner, concertacion, som fortsatte med den nyliberala politiken. Kommunistpartiet försökte för sin del agera som ”vänster”-rådgiva­re till koalitionsregeringarna.
De återkommande concertacionregeringarna, som endast tjänade de rika, resulterade i ett växande politiskt främlingskap.

Avsaknaden av alternativ och missnöjet med concertacion gjorde att högern ledd av Sebastian Piñera kunde vinna valet 2010.
Pineras valseger fungerade som en kontrarevolutionens piska och frigjorde all den frustration och allt det främlingskap som lagrats upp under de senaste tjugo åren.
Under 2011 ockuperade universitets- och gymnasiestuderande universitet och skolor, genomförde massiva demonstrationer med hundratu­sentals deltagare och andra former av protetester med krav på ett kostnads­fritt och anständigt utbildningssy­stem.
Denna ungdomsrörelse åtnjöt ett massivt stöd bland befolkningen. Under rörelsens gång utlyste koppar-gruvarbetarna en endagsstrejk med studenternas stöd. Hamnarbetare och andra arbetargrupper tillkännagav sitt stöd.
Studenterna tog också upp koppargruvarbetarnas krav på ett förstatligande av denna sektor av ekonomin.
Ungdomarna har emellertid reagerat emot idén om ett politisk ­parti därför att de inte har några erfarenheter av ett parti som är annorlunda och som de anser representerar deras egna intressen.

Men en organiserad kraft, ett nytt politiskt parti, behövs. Genom erfarenheter av ytterligare kamp och strider kan de som nu går ut i kamp  börja dra slutsatsen att de behöver bygga en ny kraft och ett nytt parti som representerar deras intressen.
Minnet av kuppen den 11 september 1973 och lärdomar som kan dras av detta blodiga nederlag, kan assistera en ny generation i dagens och framtidens klasstrider samt bereda vägen för det kapitalistiska systemets avskaffande och öppna upp för ett genuint demokratiskt, socialistiskt alternativ.

Tony Saunois, CWI
’Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 planerades och verkställdes i CIA:s högkvarter och i ­Vita huset, i samarbete med den styrande eliten i Chile och dess väpnade styrkor.
Ingen ursäkt från USA-presidenthåll, inklusive Obama, har någonsin kommit för vad som släpptes lös på arbetarna, studenterna och vanligt folk i Chile. Konsekvenserna av det som följde formar fortfarande livet för massan av det chilenska folket.
Under den chilenska militärdikta­turens järnhäl genomfördes ett ekonomiskt laboratorieexperiment. Den nyliberala politiken med privatiseringar, öppna marknader, avregleringar och privata pensionssystem testades samtliga först i Chile efter kuppen.
Kuppen den 11 september 1973 följde på valet av Salvador Allende till Chiles president den 4 ­september 1970, som överhuvud för folkfrontskoalitionen (UP, Unidad Popular). Denna leddes av socialistpartiet och kommunistpartiet, tillsammans med andra vänsterpartier och en del radikala liberala kapitalistiska partier. Valsegern skakade den styrande eliten. Den öppnade upp en revolutionär process som inspirerade arbetare och ungdomar världen över.
 Den revolutionära utvecklingen i Chile 1970-73 gick troligen längre än i de flesta andra av de latinamerikanska länderna på den tiden – med undantag för Kuba. Därutöver spelade arbetarklassen en central roll i kampen. Det skrämde slag på de härskande klasserna i Latinamerika, USA och Europa. USA-ambassadören telegraferade efter Allendes valseger till Washington: ”Chile röstade lugnt och stilla för att ha en marxist-leninistisk stat, det första landet i världen att göra detta val fritt och ­medvetet.”
Socialistpartiet var under denna tid ett helt annat parti än dagens ”socialist”-parti. Bildat i början av 1930-talet föddes det i opposition mot det staliniserade kommunistpartiet, och det var ett större parti. Det stod långt till vänster om kommunistpartiet och manade till en latinamerikansk socialistisk federation. Allende var inte, även om han i många tal framhöll marxismen, någon av ­socialistpartiets vänsterkandidater utan var partiets kompromisskandidat i presidentvalet.

Den nya regeringen under ­Allende började nästan omedelbart med att genomföra en rad viktiga förbättringar; skolmåltidsavgifterna avskaffades, löner höjdes och en jordreform påbörjades. Under revolutionens tryck förstatligades koppargruvorna. Merparten ägdes av amerikanska multinationella bolag, tillsammans med viktiga sektorer av bankväsendet. Planer tillkännagavs för förstatligandet av knappt 100 företag. Vid tidpunkten för kuppen 1973 var drygt 40 procent av ekonomin i statens ägo.
Redan från början började den chilenska högern och militären att tillsammans med USA-imperialismen sammansvärja sig för att störta UP-regeringen. De hoppades i början på att en politik av destabilisering och ekonomiskt sabotage skulle räcka för att undergräva den nya ­regeringen och få den att falla. Ett handelsembar­go mot Chile upprättades. Reaktionens styrkor finansierade även väpnade terroristattacker från det fascis­tiska Patria y Liberdad (Fosterland och frihet) och en arbetsgivarlockout.

Allende vann presidentvalet 1970 med 36,3 procent av rösterna. Det var först efter att Allende hade lovat att inte rensa upp i statsapparaten och inte röra militären som kapitalistpartierna i Kongressen tillät honom att beträda presidentposten.
Detta skulle allt eftersom händelserna utvecklade sig visa sig vara ödesdigert.
Den härskande klassen hoppades på att den skulle kunna undergräva Allendes stöd och mobilisera sina anhängare och de som vacklade. Men varje försök att underminera regeringen radikaliserade arbetarklassen, knuffade den revolutionära processen framåt och ökade väljarstödet för regeringen.
Under borgmästarvalen 1971 tog UP-kandidater drygt 51 procent av rösterna. Även vid kongressvalet, i mars 1973, hoppades de prokapitalistiska partierna på att kunna vinna 66 procent av rösterna och få två tredjedelar av mandaten, vilket skulle ha varit tillräckligt för att avsätta Allende. De misslyckades och UP vann drygt 44 procent av rösterna – mer än när Allende valdes första gången!
Till skillnad från Venezuela idag såg de chilenska arbetarna sig som den ledande kraften i revolutionen. Även om Allende åtnjöt en enorm popularitet fanns inte den ­personkult och de toppstyrda administrativa metoder som dominerar i dagens Venezuela.
I Chile hade arbetarklassen byggt upp en rad mäktiga politiska och sociala organisationer med en ­långvarig historia och tradition. Det fanns en intensiv debatt mellan olika organisationer och partier, och också inom dem, om program och strategi. Ledarna utmanades av och fick tillfälligtvis möta opposition från ­arbetare. Där de gamla organisationerna visa­de sig vara otillräckliga byggde arbe­tarna nya som var mer mottagliga för deras krav och beredda att försva­ra revolutionen.

Vartenda försök till kontrarevolution i Chile provocerade fram ytter­ligare radikalisering och massmobilisering av arbetarklassen och dess allierade. Arbetsgivarstrejken 1972 ledde till den snabba tillväxten av organisationer i industridistrikten och till bildandet av ’cordones industriales’ (’industribälten’). De utgjordes av valda arbetsplatskommittéer, som började länka ihop sig på distrikts- och till och med på stadsomfattande grundval.
Delegaterna valdes och deras mandat var återkallningsbara. I indu­stristaden Concepcion, i södra ­Chile, bildade de en stadsomfattande folkförsamling. Arbetarkontroll upprättades på många arbetsplatser runt om i landet. Matbrist och spekulation orsakat av embargot och av arbetsgivarnas sabotage ledde till bildandet av folkliga fördelningskommittéer (JAP) som organiserade matdistribution och försökte förhindra speku­lation. Cordones antog en alltmer politisk roll i att avancera och försvara revolutionen. Detta drevs delvis på av arbetarnas frustration över det odemokratiska parlamentariska valsystem som innebar att UP saknade majoritet i kongressen och senaten, trots att den bildat regering.
En de mest radikala av cordones fanns i industridistriktet Cerillos. Det antog ett politiskt program som bl a tillkännagav ”stöd för president Allendes regering så länge som den svarar upp mot arbetarnas kamp och krav; expropriation av alla monopolfirmor med ett kapital på mer än 14 miljoner escudos eller som är av strategisk betydelse för ekonomin; arbetarkontroll av alla industrier, jordbruk, gruvor, genom valda råd med avsättningsbara delegater; en minimi- och en maximilön; bonde- och lantarbetarkontroll av jordbruket och kredit och upprättandet av en folkförsamling för att ersätta det borgerliga parlamentet”.

Arbetarna stod långt till vänster om regeringsledarna som av de radi­kaliserade arbetarna och ungdomarna både drogs och släpades att ta radikalare steg. Som respons på de väpnade attacker som släpptes loss av det fascistiska Patria y Liberdad bildade arbetarna egna ­försvarsgrupper. Denna utveckling skrämde slag på den härskande klassen och imperialismen.
Revolutionen spred sig till landsbygden, där lantarbetare och ­bönder ockuperade land och genomförde ett jordreformprogram.
Den härskande klassen började i samarbete med USA-imperialismen snabbt att utveckla planer för en militärkupp då utsikterna att göra sig av med Allenderegeringen via parlamentet minskade och den revolutionära processen fortsatte att avancera. Inte desto mindre fortsatte ledarna för kommunistpartiet och delar av socialistpartiet att agera som en broms och försökte hålla tillbaka den revolutionära processen, där de argu­menterande för att den ”demokratis­ka” borgarklassen inte får bli alienerad och försvarade de väpnade styrkornas ”konstitutionalitet”. Vänstern inom socialistpartiet, inklusive figurer som Carlos Altamirano, partiets generalsekreterare, argumenterade för skapandet av ”folkmakt” och stärkandet av revolutionen.
Socialistpartiets vänster misslycka­des emellertid med att utarbeta specifika krav eller initiativ för att föra revolutionen framåt och störta kapitalismen, samtidigt som planer ­smiddes för en reaktionär militärkupp.
Denna utveckling ledde till en polarisering inom ­folkfrontskoalitionen och till splittringar inom de partier den utgjordes av, mellan högern och vänstern.
Dock lade reaktionens styrkor fram väldigt detaljerade och precisa planer. Henry Kissinger, USA:s utrikesminister under Nixonadministrationen, telegraferade till CIA-chefen i Santiago: ”Det är den bestämda och fortsatta politiken att Allende  ska störtas av en kupp.”

I juni satte sig delar av militären (pansarregementena) i rörelse i förtid, enligt generalerna och organiserade ett uppror mot regeringen – ”Tancazon”.
”Tancazon” i juni fungerade som kontrarevolutionens piska och provocerade arbetarklassen till att vidta  ytterligare revolutionära åtgärder.
Trots ”Tancazon” vidtog vare sig Allende eller de andra ledarna åtgärder för att slå till mot militären eller mobilisera och beväpna arbetarna.
Fackliga rättigheter tillerkändes inte arméns meniga, inga försök gjordes att organisera eller bygga upp ett stöd bland de väpnade styrkornas gräsrötter, av vilka många stödde den revolutionära processen. Förutsättningarna fanns för att splittra de väpnade styrkorna men beslutsam handling krädes.

Ändå var UP-ledarna fångar under idén, som särskilt framhölls av kommunistpartiet, om att en ”progressiv flygel” existerade inom ett skikt av den härskande klassen.
Allende proklamerade sin beslutsamhet att undvika ett inbördeskrig. De hade en politik som gick ut på att respektera ”de väpnade styrkornas konstitutionalitet” och ett gradvist steg-för-steg-program av reformer som, till slut, skulle etablera ­socialism. Denna stadieteori gjorde det möjligt för den härskande klassen att förbereda sina styrkor att slå till vid det gynnsammaste tillfället. Det resulterade inte i undvikandet av inbördeskrig utan i att den revolutionära rörelsen dränktes i blod.
Allende försökte svara reaktionen med en politik präglad av tillmötesgående – i augusti 1973 utsågs Pinochet till arméchef av Allende – i ett dödsdömt försök att lugna militären och den härskande klassen.
När sedan revolutionära grupper försökte undsätta revolutionen och organisera motståndet mot de reaktionära officerarna kom Allende skandalöst nog att vända sig mot dem. I Valparaiso arresterades i augusti 100 matroser för ”vägran att göra sin militärplikt”. Men de arresterade hade upptäckt kupplanerna och tillkännagivit att de tänkte oppo­nera sig mot dem. I vad som har refererats till som hans mörkaste stund stödde Allende flottans hierarki då den arresterade och torterade hans egna anhängare inom flottan!
Uppemot en miljon människor demonstrerade utanför presidentpalatsets balkong, där Allende stod, två dagar innan Pinochets kupp.
Demonstranterna krävde vapen för att försvara revolutionen mot den kupp som de visste skulle komma. De krävde också att parlamentet skulle stängas.
Socialistpartiets vänsterledare och andra hade lovat att de vapen som hade lagrats skulle distribueras när det blev nödvändigt. I verkligheten gjordes ingenting för att beväpna arbetarklassen mot en blodig kontrare­volution.
Två dagar senare slog konspiratö­rerna till, då Chiles och USA:s flottor genomförde en gemensam övning utanför Chiles kust.

På kuppdagen uppmanade den fackliga federationen CUT arbetarna att gå till fabrikerna och invänta instruktioner.
Denna felaktiga politik rättfärdigades genom en felcitering av Lenins referens till fabrikerna som revolutio­nens fästningar.
Det stod i bjärt kontrast till de heroiska arbetarna i Barcelona, i Spanien 1936, som när de hörde talas om den fascistiska revolten omedelbart gick till offensiv och stormade de militära barackerna och besegrade fascisterna.
En beväpnad massprotest med en klar och tydlig appell till soldaterna om att ansluta sig till revolutionen hade i Chile i september 1973 varit den enda möjligheten att på detta sena stadium rädda revolutionen och besegra kuppen.
Istället lämnades arbetarna, allt eftersom kuppen framskred, ­isolerade på sina fabriker i väntan på att plockas av beväpnade armégrupper.
Väl vid makten släppte militären loss en blodig era av repression och slakt.
Det var ett fruktansvärt nederlag. Så fort de kommit till makten dödades eller arresterades politiska aktivister och lokala arbetarledare, vilket halshögg arbetarrörelsen.
Kuppen åtföljdes av en nyliberal politik med förödande effekter. Militärens terrorregim varade i 17 år.
Dessvärre drog inte ledarna för socialistpartiet och kommunistpartiet lärdomar av detta blodiga nederlag.
När stalinismen kollapsade 1989-1991 övergav de varje försvar av socialistiska idéer och gick istället in i allianser med påstått ”progressiva” delar av den härskande klassen.
I tjugo års tid, efter 1990, befann sig ”socialist”-partiet i en allians med kristdemokraterna och satt i regeringskoalitioner, concertacion, som fortsatte med den nyliberala politiken. Kommunistpartiet försökte för sin del agera som ”vänster”-rådgiva­re till koalitionsregeringarna.
De återkommande concertacionregeringarna, som endast tjänade de rika, resulterade i ett växande politiskt främlingskap.

Avsaknaden av alternativ och missnöjet med concertacion gjorde att högern ledd av Sebastian Piñera kunde vinna valet 2010.
Pineras valseger fungerade som en kontrarevolutionens piska och frigjorde all den frustration och allt det främlingskap som lagrats upp under de senaste tjugo åren.
Under 2011 ockuperade universitets- och gymnasiestuderande universitet och skolor, genomförde massiva demonstrationer med hundratu­sentals deltagare och andra former av protetester med krav på ett kostnads­fritt och anständigt utbildningssy­stem.
Denna ungdomsrörelse åtnjöt ett massivt stöd bland befolkningen. Under rörelsens gång utlyste koppar-gruvarbetarna en endagsstrejk med studenternas stöd. Hamnarbetare och andra arbetargrupper tillkännagav sitt stöd.
Studenterna tog också upp koppargruvarbetarnas krav på ett förstatligande av denna sektor av ekonomin.
Ungdomarna har emellertid reagerat emot idén om ett politisk ­parti därför att de inte har några erfarenheter av ett parti som är annorlunda och som de anser representerar deras egna intressen.

Men en organiserad kraft, ett nytt politiskt parti, behövs. Genom erfarenheter av ytterligare kamp och strider kan de som nu går ut i kamp  börja dra slutsatsen att de behöver bygga en ny kraft och ett nytt parti som representerar deras intressen.
Minnet av kuppen den 11 september 1973 och lärdomar som kan dras av detta blodiga nederlag, kan assistera en ny generation i dagens och framtidens klasstrider samt bereda vägen för det kapitalistiska systemets avskaffande och öppna upp för ett genuint demokratiskt, socialistiskt alternativ.

Tony Saunois, CWI